EU kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker kallade Viktor Orban, Ungerns superpopulära premiärminister, för diktatorn. Orban vann i april en tredje mandatperiod efter storseger i senaste parlamentsvalet. Hans vallöften handlade om att försvara nationalstaten, hålla gränsen och tacka nej till invandring från muslimska länder. Kalla honom vad ni vill, men som politiker i ett demokratiskt land verkar Orban förstå de ungerska väljarna väldigt bra.

Betyder det att tre av fyra ungrare nu är fascister? Absolut, om man skall tro västerländsk media. Kan det vara så enkelt? Givetvis inte. Orkar vi försöka förstå varför ungrare, slovaker och polacker tycker, tänker och röstar så annorlunda än vi i väst? Svaret är lika givet, nej. Så mycket enklare att stämpla hela Östeuropa som ett gäng efterblivna kusiner från landet, som just flyttat till stan och inte vet hur man beter sig vid de finas bord. De har ju helt fel värderingar, liksom. Som Mohamed Omar så träffsäkert beskriver, till och med Fantomen vet ju att polackerna numera står på de ondas sida.

Kanske är det istället dax att våga förstå varför östra Europa, med Polen och Ungern i spetsen, verkar vara helt ur fas med västra EU. Kanske vi inte skall vara så snabba med att döma ut halva Europa innan vi ens försökt gå ett steg i deras skor. Låt oss ta en promenad. Östra Europa, likt Balkan, tillhör en grupp nationer som upplevt oändliga mängder krig och elände, fattigdom och förtryck, men samtidigt lyckats bygga upp fungerande nationalstater och ekonomier. Under det senaste seklet hade man dock oturen att hamna på fel sida av järnridån.

I Polen och Ungern minns folk fortfarande hur svårt och förnedrande det var att överleva i en kommunistisk totalitär stat. En riktig diktatur. I Albanien, gårdagens Nordkorea, krossade det planekonomiska experimentet allt privat jordbruk och folk svalt som följd i ett av Europas bördigaste länder. Idag, snart 30 år efter Berlinmurens fall, är tonåringarna i Tirana en halv meter längre än sina farföräldrar. Dessa upplevelser sätter sina spår i folksjälen, i värderingar. Det är något vi i Sverige inte kan relatera till av den enkla anledningen att vi levt i fred, frihet och otrolig ekonomisk tillväxt så länge vi kan minnas. Utifrån denna utopiska situation har nya men för folk i östra Europa helt främmande värderingar sett dagens ljus i Sverige och resten av västvärlden.

I östra Europa är nationernas historia, kultur och kristna religion fortfarande betydelsefulla. Tillsammans formar de individens värderingar, samhällets normer och statens regelverk. I Sverige däremot lever nu istället i en självvald post-historisk, känslofull PK-fantasi där religionen givetvis är död. Fullkomligt okritiskt har vi höjt vår egen värdegrund till rockstjärnastatus, och vi dömer ohämmat andra nationer utifrån våra värderingar. Men det svärdet skär åt båda hållen. Vi må tycka att östeuropéer är konservativa och överdrivet materialistiska. Men då skall vi veta att östeuropéerna tycker att vi är vilse i pannkakan.

När jag gick på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg på tidigt 1980-tal hade jag en samhällskunskapslärare som beskrev Östtyskland som ett alternativt politiskt och ekonomiskt system. Han hade givetvis aldrig varit i landet. Men han ville, som så många andra på den svenska vänsterkanten, tro att Östeuropa med Sovjetunionen i ryggen var ett socialt, politiskt och ekonomiskt alternativ till den av USA dominerade världsordningen som växt fram efter andra världskriget. Hur besviken han måste blivit när Lech Walesa, Påven Johannes Paulus II och Michail Gorbatjov fick hela den kommunistiska utopin att kollapsa. Få människor i östra Europa kände dock annat än lättnad när Berlinmuren föll.

Det är värt att minnas att i östra Europa har man upplevt EUs odemokratiska byråkratstyre och överförmynderi förut. I Sovjetunion var PK och identitetspolitik statsideologi. Inget nytt under solen. Den totalitära regimen i Moskva uppfann den Sovjetiska mannen och en Sovjetisk nation som med sina speciella kvaliteter skulle dominera alla andra nationer och etniciteter. Polen och Ungern ser EUs centralisering av politisk och ekonomisk makt, och dess tal om en europeisk nationalitet, som steg bakåt i historien, och som direkta hot mot nationalstatens suveränitet, demokrati, individuell frihet och det nationella kulturarvet.

Vi som inte upplevt det totalitära Sovjetunions fysiska, psykologiska, sociala och ekonomiska terror kan helt enkelt inte relatera. Kanske är det också därför vi i Sverige har en övertro till EU-kommissionens goda avsikter och förmåga att lösa Europas problem, och ser helt okritiskt på när makt och pengar centraliseras till Bryssel. Efter ett totalt misslyckande med att rädda Grekland från skuldberget och kollapsen av Dublinförordningen är det inte mycket kvar av den europeiska gemenskapen. Varför är det endast de nygamla nationerna i östra Europa som ser att kejsaren är naken? Därför de har upplevt samma falska och påtvingade solidaritet under det sovjetiska oket.

Från ett ok till ett annat. Det ottomanska oket låg tungt över Balkan i över 500 år. Även denna historiska upplevelsen har satt sina spår. 1683 besegrade Johan III Sobieski, Kung av Polen, den ottomanska armén vid slaget om Wien. Enligt påven räddade Sobieski då kristendomen i Europa. För post-kristna Sverige betyder denna batalj ingenting längre, men för folk i östra Europa och på Balkan betyder det framgångsrika slaget mot den islamska invasionen allt. Serbiens och Bulgariens nationella identitet och kultur har till exempel formats till lika stor del av vem de är – kristna slaver, som vem de inte är – turkiska muslimer. De nationer vars förfäder levt under eller under hotet av det ottomanska imperiet och islam, ser på folkvandringen 2015 ur ett helt annat perspektiv och med större klarhet inför dess möjliga mänskliga, sociala, politiska och ekonomiska konsekvenser, än en nation som Sverige vars senaste kontakt med islam var när Karl XII flydde till Bender i ottomanska riket efter att ha gått på pumpen i Poltava.

Så nästa gång du tittar snett på kusinen från öst, ta dig tid och konversera, du lär lära dig ett och annat om verkligheten utanför välståndsbubblan.

Jakob Modéer, statsvetare utbildad i USA med Masters i Biståndsmanagement, f.d. affärsman och utländsk investerare, projektledare på näringslivsutvecklingsprojekt (SECO, USAID, DFID, EU) och hemmahörande på Balkan sedan 1993. Skriver om Balkan och Europa på egen blogg (jakobmodeer.com). Tror vissa värderingar är bättre än andra om man vill skapa ett samhälle som prioriterar alla medborgares välmående.