God dag. Jag kommer från Mars. Jag landade just i Rålambshovsparken och gömde min lilla rymdbåt i ett buskage. Den brukar aldrig väcka någon uppmärksamhet. Jag är här på ett enkelt rutinärende. Vi vill veta vad som händer på Jorden och därför har vi monterat en sändare som skickar oss all information. Den sitter på Västerbron. Jag kom bara för att byta batteri.

Marsmänniskorna är fascinerade av jordvarelserna. Programmet ”Sverige” går nu på tjugotredje säsongen. Det som gör marsmänniskorna så intresserade av jordvarelserna är att vi i ett avseende är varandras motsatser. Marsmänniskorna förstår allt men vet inget. Det gör att vi marsmänniskor hela tiden måste vara nyfikna för att inhämta de fragment av vetskap som är den sanna kunskapens byggstenar. Det är något rumpnisseaktigt över oss.

Jordvarelserna, särskilt svenskarna, är tvärtom. De vet allt och förstår inget. De har hur mycket information som helst men besvärar sig inte med att undersöka om vetskapsfragmenten passar ihop eller inte. När de bildar sig en uppfattning verkar det vara viktigare vad andra tycker än att de själva ska begripa uppfattningens innebörd. Deras medvetande påminner om avskrädeshögar där det samlas vad slags osammanhängande bråte som helst, ett gammalt bildäck, ett spräckt handfat, en hink intorkad målarfärg.

Till exempel vet de svenska jordvarelserna att det var fel av president Trump att säga upp kärnvapenavtalet med Iran. Min chef bad mig fråga lite om det där när jag ändå reste till Jorden. Jag har frågat några svenskar och sett lite på svensk teve. Alla vet att det var fel av Trump att säga upp avtalet. När jag ber om förklaring ger en svensk mig ett gammalt bildäck och en annan en hink intorkad målarfärg.

Min okunniga marsianska förståelse säger tre saker, för det första att Iran vill och kan tillverka kärnvapen på lite sikt, för det andra att detta vore dåligt för resten av världen, inte minst Israel, och för det tredje att Irans ledare verkar misstänkt angelägna att ha kvar det av USA nu uppsagda avtalet.

Utan att jag vet något säkert, utan bara litar till vad jag tycker mig förstå, verkar Irans regim vara obehaglig och opålitlig. Regimen är så mån om att ha kvar avtalet att den hotar med kärnvapenutveckling ifall avtalet bryts även av de europeiska avtalsparterna. Utpressning, alltså.

Men varför är Iran så angeläget att behålla ett avtal som av svenskarna anses ha till syfte att lägga kapson på den iranska regimen och förhindra den från att göra vad den vill, nämligen bygga kärnvapen?

Det finns, vad jag kan förstå, två eventuellt överlappande förklaringar. Den ena är att Iran räds de ekonomiska sanktioner som president Trump avser att rikta mot Iran om det inte ingås ett nytt avtal som USA kan acceptera. Den andra förklaringen kan vara att nuvarande avtal de facto inte hindrar Iran från att i smyg utveckla kärnvapen.

Två överväganden verkar ligga i var sin vågskål. Det ena är att Iran till varje pris måste förhindras från att skaffa sig kärnvapen. Det andra är att frihandel är bra. Om USA lägger på sanktioner – och eventuellt förmår ett antal europeiska länder att också delta i isoleringen av Iran – så blir det dels en massa krångel, dels allvarliga avbräck i de goda affärerna.

Sammanfattningsvis kostar det på att förhindra Iran från att skaffa sig kärnvapen. Och det kostar på i form av ekonomiska sanktioner även för Iran att insistera på sina kärnvapenplaner. Att kärnvapenplanerna är på riktigt går väl inte att betvivla när man ser hur den iranska regimen försvarar det avtal som Trump sagt upp. Varför försvarar Iran avtalet? Om Iran på ett trovärdigt sätt gav upp sina kärnvapenplaner skulle ju saken vara ur världen och inget avtal behövas. Jag kan inte begripa annat än att Iran vägrar att på ett trovärdigt sätt dumpa sina kärnvapenplaner vilket är ett bevis så gott som något på att sådana planer faktiskt existerar.

Så indelar sig alltså världens länder i sådana som vill betala vad det kostar att försöka sätta stopp för Irans planer – Israel och USA – och sådana som inte vill betala priset för detta – Europa inklusive Sverige. (Nordkorea, Kina och Ryssland står troligen på Sveriges sida i denna fråga.)

Jag vet inte om det kan kännas så särskilt ädelt av exempelvis svenskarna att sälla sig till de krämarnationer som för snöd vinnings skull inte vill försöka stoppa en förtryckarregerings planer på att skaffa sig det ultimata världsutrotningsvapnet.