I ett antikvariat fiskade jag upp en Palestinaskildring skriven 1931, ”Det omstridda arvet”, av den svenska författarinnan och do-goodern Elisabeth Wærn-Bugge.

Den 87 år gamla studien var som ett dagsaktuellt debattinlägg om Israel som en omöjlighet: ”… lika lite som upprättandet av en judisk nationalstat i miniatyrformat vore en fördel för mänskligheten och judarna själva …”.

Ingen fördel? Åjo. Staten Israel upprättades och den har räddat det som efter europeisk antisemitism och Hitlers industrialiserade judehat riskerade att utplåna ett helt folk.

Israel kan därför dunka sig i ryggen och säga grattis till sig självt, när landet just i dag fyller 70 år. Plötsligt känns rikets valspråk som en insiktsfull analys: Uppståndelse.

När landet i morgon återgår till sin vardag av hetsig politik och djup andlighet, flit och kreativitet är dess triumf tydlig: att som enda demokrati överleva i en världsdel av militärdiktaturer, våldsbesatta tyranner och medeltida dynastier – alla enade i sitt hat mot judarna.

Det är en pigg 70-åring, till ytan stor som Ångermanland med nästan lika många invånare som Sverige; 75 procent av dem judar.

Men de problem Israel står inför är i en del fall akuta, främst Irans ökande inflytande, och i något fall till synes olösligt, Palestinafrågan. För palestinierna är den israeliska högtidsdagen Nakba – katastrofen.

1) Irans aggressivitet i Mellanöstern och rivalitet med regionens andra stormakt, Saudiarabien, ökar sannolikt efter president Trumps omdömeslösa utträde ur Europas, Rysslands och Kinas avtal med Iran om frysning av dess kärnvapenprogram. Rivaliteten med saudierna är religiöst betingad: Iran är shiamuslimskt, Saudi sunnimuslimskt.

Iran är Israels farligaste fiende, om än inte i sådan grad som Israels premiärminister Netanyahu framställde det i sin Göbbelsinspirerade TV-presentation inför världen.

Iran har inga kärnvapen och får dem heller inte inom en överskådlig framtid. Men Irans förre president Ahmadinejad sa oförblommerat, att målet var att utplåna Israel. Nuvarande regim talar inte lika tydligt men många är övertygade om Irans mål fortfarande är att ”driva den judiska staten ut i Medelhavet”.

Folkresningen i Syrien 2011 gav upphov till mängder av motståndsgrupper. Iran agerar politiskt, diplomatiskt och militärt framgångsrikt i regionen. Det har i sju år stött Syriens blodtörstige diktator, den 52-årige Bashar al-Assad, som haft makten sedan 2000. I detta kaos har Iran kunnat upprätta militärbaser i Syrien. Inbördeskriget mattas av, centralmakten återtar områden som varit i upprorsrörelsens händer, motståndsfickorna blir färre och mindre. Al-Assad, som religiöst är en alawait, en shiasekt, förblir Syriens president. Men landet blir i praktiken en iransk vasallstat.

Redan utkämpas vid Golanhöjderna missildueller mellan Syrien och Israel.

2) Än större fara för Israel är Hizbollah, en shiamuslimsk folkrörelse med ett parti, som i Libanon efter val i förra veckan är landets största. Hizbollahs motiverade, välutrustade, vältränade armé har haft en stor betydelse för att Syrienkriget svängt till al-Assads favör.

Dess styrka underströks av den svenske terrorforskaren Magnus Ranstorp, som har tillgång till underrättelsematerial både från brittiska MI6 och amerikanska CIA.

”Hizbollah”, sa Ranstorp, när jag nyligen åt middag med honom, ”förfogar över 130 000 missiler.” Även Hizbollah har utrotandet av Israel på sin dagordning.

3) Palestinafrågan är mera olöst än någonsin och ingen bryr sig. Både 1975 – med Yasser Arafat i FNs talarstol ”med en olivkvist i ena handen och en Kalasjnikov i andra” – och 2000 med president Clinton som fadder, stod det ockuperade området på tröskeln till att bli ett fritt och självständigt Palestina. Det är chanser som nu har förskingrats. Gaza under Hamas har i praktiken brutit sig ur. PLO på Västbanken är marginaliserat; dess ledarskap har tappat sin prestige och hanterar västvärldens gigantiska finansiella stöd som vore det deras personliga retainer, engagemangsarvode.

Dock – det är oundvikligt att Palestinafrågan en dag i framtiden måste upp på dagordningen.

4) Den nymornade antisemitismen i Europa skapar olust. I Berlin angreps på gatan en ung jude därför att han som religiös huvudbonad bar en kippah.

I Sverige är antisemitismen obehaglig men praktiseras av historiskt okunniga SD-inspirerade ungnazister och av outbildade arabiska invandrare i storstädernas förortsgetton. Prognos: de kommer att växa från det.

I flera andra länder är antisemitismen mera elitistiskt rotad. Det brittiska labourpartiet hyser ansedda medlemmar som är antisemitiska och som dess partiledare Corbyn tvekar att slänga ut. Premiärminister Orban i Ungern demoniserar den ungerskfödde filantropen George Soros med motiveringen att han är en judisk miljardär. I Litauen säger i en opinionsmätning 23 procent att de ”inte vill acceptera judar som medborgare”.

Värsta blamagen stod Palestinas president Mahmoud Abbas för. I sin palestinska ”riksdag” förklarade han att judarna i förintelsen ”inte mördats på grund av deras religiösa identitet utan på grund av att de var ockrare och bankirer …” (Abbas bad senare om ursäkt).

5) Israel har inom sitt lands gränser en delikat obalans, vilken gör att det slits mellan religiös tradition och modernitet.

Det rankas i världens toppskikt i BNP per capita, i demokrati, medellivslängd och pressfrihet. Israel är Asiens tredje mest demokratiska land efter Japan och Sydkorea. Diskriminering baserat på exempelvis kön, etnicitet eller religion är enligt lagen straffbar.

Tel Aviv är näst Silicon Valley världens främsta högteknologiska centrum. Det backas upp av starka riskkapitalister. Typiskt är, att när Daimler Benz skulle skapa ett nytt forsknings- och utvecklingscentrum valde företaget att lägga det i Tel Aviv. Landets befolkning är i hög grad engagerad i vetenskapliga och teknologiska frågor. Israel rankas på fjärde plats i världen i vetenskaplig aktivitet mätt i vetenskapliga publikationer per miljoner invånare. Man har också högsta andel vetenskapsmän, tekniker och ingenjörer per capita i hela världen. Landet rankas högt på listor med innovation och konkurrenskraft och israelen tar ut fler patent än någon annan.

Tel Aviv är sekulärt, syndigt och ungdomligt. Samtidigt blir huvudstaden Jerusalem allt mera religiöst präglad. De ortodoxa judarna blir fler (främst genom hög nativitet) och reglerna för uppträdande blir strängare.

Mentalt växer avståndet mellan Jerusalem och Tel Aviv. De tillhör olika världar – och detta bäddar för spänningar och kanske interna konflikter.