För trettio år sedan skrev jag en bok om de senaste sjuhundra årens svenska historia – På Spaning efter Moder Sveas Själ – som är för de svenska olika maktperioderna – till exempel sturetiden, vasatiden, stormaktstiden, det karolinska enväldet, frihetstiden och så vidare – vad det periodiska systemet är för grundämnena. Man fattar inte allt, men man har en stabil grund att bygga sin förståelse på. Den som läser boken begriper hur perioderna förhåller sig till varandra och det mönster enligt vilket de övergår i varandra. Det är lite som när Sokrates förklarar hur demokratin uppstår ur oligarkin och tyranniet växer ur demokratin.

Efter den kraftgärningen slutade jag att specialintressera mig för svensk historia. (I stället ägnade jag mig exempelvis åt att försöka förstå Guds planer. Det visade sig att han sedan skapelsen prövat tre strategier för att nå sitt mål som är att förmå människorna att göra ett paradis av jordelivet. Jag beskrev mina rön i boken Gud tredje strategi, ska han lyckas den här gången?.)

Men nu börjar jag eventuellt bli intresserad av att zooma in på speciella perioder av den svenska historien. Den som särskilt väcker mitt intresse är drottning Kristina (född 1626 på slottet Tre Kronor i Stockholm, död 1689 i Rom). Låt mig försöka kittla din nyfikenhet så kan du tala om för mig om du tycker studiet är värt fortsatt ansträngning.

Kristina var sex år gammal när hennes pappa Gustav II Adolf – ”Lejonet från Norden”, ledaren för den vinnande protestantiska sidan i den trettioåriga kampen mot katolikerna – dog hjältedöden på slagfältet vid Lützen i tät dimma den sjätte november 1632. Vid 18 års ålder, 1644, övertog Kristina ledningen av nationen. Då inleddes de förhandlingar mellan protestanterna och katolikerna som fyra år senare skulle leda till den westfaliska freden.

Den unga drottningen engagerade sig i förhandlingarna. Att parterna slutat kriga betydde inte att de slutat hata varandra. Delegaterna kunde inte ens bo i samma stad. Det var som om ett kallt krig brutit ut. Den katolska kyrkan var särskilt upprörd över sin förlust och ville inte ansluta sig till den fred som sedermera ingicks. Kyrkan ville ha revansch mot protestanterna.

I det här sammanhanget kom, tror jag, Kristina i kontakt med påvens förhandlingsombud, Fabio Chigi. Det är intressant, ty Chigi blev 1655, året efter Kristinas tronavsägelse, påve under namnet Alexander VII. I slutet av 1655 gjorde den vid det laget avsuttna och till katolicismen konverterade drottningen ett triumfatoriskt intåg i Rom med långa processioner, fyrverkerier och festligheter. Sådant organiserar sig inte av sig själv. Bakom all pompan fanns en beräknande och ordnande vilja. Bakom detta PR-jippo stod både drottningen och påven.

För påven och den katolska kyrkan var Kristina en gåva från Gud. De hade förlorat kriget till protestanterna och nu, plötsligt, omvänder sig den förnämsta protestantiska fursten till katolicismen och kommer till påven för att bosätta sig i hans närhet. Det är ungefär som, ehuru liknelsen haltar en aning, om drottning Elizabeth II av England i samband med sitt trontillträde 1952, sju år efter andra världskrigets slut, hade abdikerat, bekänt sig som övertygad marxistleninist och flyttat till Moskva för att umgås med Stalin. Man förstår att Kristinas liv väckte känslor.

Om jag skrev ett filmmanus om den tioåriga process mellan 1644, när Kristina blev drottning, och 1654, när hon abdikerade, så skulle jag lägga mycket mer vikt vid katolska, särskilt jesuitiska, agentaktioner än vad historikerna gjort när de velat förklara drottningens omvändelse. Fabio Chigi hade en tioårsplan.

Det var inte så att Kristina var ett motvilligt offer för denna religiösa förförelseprocess. Tvärtom. Hon visade tidigt intresse för den katolska förförelsen som på något vis var sammanvävt med hennes engagemang för den överlägsna och världsledande italienska kulturen. Hon lät sig tillskickas de förnämsta italienska poeternas alster och korresponderade med framstående italienare om poeternas förtjänster med samma djupa intresse som en svensk litteraturvän kan prenumerera på The New York Review of Books för att få reda på stämningarna bland kulturfolket i The Big Apple. När hon sedan installerat sig i Rom skulle hon inrätta en egen litterär akademi, Accademia Reale, både av kärlek till konsten och för att etablera sig själv som ledande kulturperson i Italien och därmed i världen. Hon lyckades rätt bra. Det är ingen tillfällighet att devota anhängare kallade 1600-talet för ”den svenska drottningens århundrade”.

Katolikerna skickade oavbrutet kulturpersoner, teologer och vetenskapsmän till det avlägsna och kalla Stockholm för att uppvakta drottningen i syfte att pö om pö få henne att övergå till katolicismen. Det var ett omfattande missionsprojekt riktat mot en enda människa.

Kristina var mottaglig men inte lättflörtad. Katolicismen hade, tyckte hon som barn av en modernare, protestantisk kultur, en hel del skumt på sitt samvete. Så sent som år 1633, bara tjugo år tidigare, hade inkvisitionen anklagat Galileo Galilei för kätteri på grund av hans vetenskapliga upptäckter och sedan dömt honom till livstids husarrest. Kristina var en upplysningsperson som trodde på förnuft och vetenskap. Hur skulle hon kunna få ihop det med en så nattstånden och bigott religion?

Kristina bad jesuitordens general att förklara sig. Två jesuitpatrar som var bevandrade i naturvetenskap – Malines och Casatis – anlände till Stockholm, för säkerhets skull förklädda till adelsmän för att Kristinas omgivning inte skulle ana ugglor i mossen. Deras uppgift var att övertyga drottningen om de senaste katolska dogmerna som var att tron aldrig kan vederlägga förnuftet även om tron når höjder dit förnuftet aldrig orkar lyfta sig.

De lyckades tydligen.