År 1909 beslöts att inkomstspärrarna till andrakammarvalet skulle tas bort så att alla män fick rösträtt. Vid andrakammarvalet år 1921 hade även kvinnorna fått rösträtt. Den plan, där kampen om det ekonomiska överskottet utspelades, var därmed helt förändrad.

Tidigare hade kampen stått, ungefär som Marx beskrev det, mellan arbetarna och arbetsgivarna. En krona mer i lön betydde en krona mindre för kapitalisten och vice versa. Staten, som kontrollerades av kapitalisterna, hade inga större egna anspråk. Skatterna hölls låga.

Med den allmänna rösträttens införande var de valda ombuden inte längre representanter för de rika, utan för hela valmanskåren eller i varje fall för de grupper som stött varje enskilt ombud. Därmed ändrades principerna för överskottets fördelning. De personer som styrde staten – och som i ökande utsträckning kom att kallas politiker – behövde inte längre ta någon särskild hänsyn till de rika eftersom dessa var alltför få för att ha något avgörande inflytande vid valen.

År 1910, bara ett år efter det att inkomstspärrarna vid andrakammarvalet tagits bort, beslöt Sveriges riksdag att införa en progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. ”Rösträttsreformen 1909 var en förutsättning för en total nydaning av skattesystemet”, skriver Skatteverket på sin hemsida.

Att riksdag och regering genom rösträttsreformerna blev oberoende av de rika och därmed kunde börja beskatta dem syns tydligt i skatteskalorna. I nedanstående diagram redovisas marginalskattesatserna i olika inkomstskikt under olika år (Institutet för Näringslivsforskning, Working papers 2013, The Evolution of Swedish Labor Income Taxation in a 150-year Perspective).

Ett antal klara observationer kan göras. Den första är att marginalskattehöjningarna alltså satte igång så fort den allmänna rösträtten var införd; när kvinnorna sedermera fick rösträtt tog den högsta marginalskattesatsen ett rejält skutt uppåt från strax över tio procent till 30 procent. Den andra observationen är att skattehöjningarna i huvudsak drabbade de rika fram till strax före andra världskriget. Den tredje är att utvecklingskurvan tycks opåverkad av vilka partier som satt i regeringen, dock att skattehöjningarna för låg- och medelinkomsttagare tog fart först efter det socialdemokratiska makttillträdet 1932. En fjärde observation, som inte framgår av diagrammet, är att Sverige som vanligt inte var ensamt. Även andra länder, till exempel Storbritannien, hade motsvarande marginalskatter vilket exempelvis föranledde den kände artisten Mick Jagger att 1971 lämna sitt hemland som skatteflykting.

Vid mitten av 1970-talet hade marginalskatterna som synes nått extrema nivåer. I särskilda fall kunde marginalskatten överstiga 100 procent. Folk tyckte lite till mans att det hade gått för långt. I mars 1976 publicerade sagoberätterskan Astrid Lindgren Sagan om Pomperipossa i Monismanien som handlar just om en sagoberätterska som inte får ett öre kvar efter skatt trots goda inkomster. Vid riksdagsvalet samma höst bröts det socialdemokratiska regeringsinnehavet för första gången på nästan ett halvt sekel, åtminstone delvis på grund av Astrid Lindgrens insats. Den nya borgerliga regeringen sänkte marginalskatterna och senare socialdemokratiska regeringar fortsatte på den vägen. Socialdemokraterna insåg att de trampat på alltför ömma tår och kom aldrig igen med några försök till återställare.

Vad jag undrar över är om politikerväldet framöver ska våga återkomma med försök till skattehöjningar. Det kommer att behövas mer skattepengar framöver för att betala för migrationens konsekvenser (och allt det andra som politikerväldet stökat till för Sverige). Skattetrycket ligger kanske tio BNP-procent lägre idag än det gjorde när Astrid Lindgren röt till. Vad kostar migrationsprojektet? Kanske fem BNP-procent idag och troligen mer i morgon. Sverige har rejäl skattehöjningspotential innan vi kommer tillbaka till 1970-talet som vi ändå uthärdade. Kommer några politiker att våga sig på sådana skattehöjningar?

Skattehöjningar är, såframt skattebetalarna accepterar dem, den lätta lösningen på alla problem för politiker. De dränker problemen i pengar i hopp om att problemen tillfälligt inte ska synas. Skattehöjningar är politikernas metod att slippa ta saker på allvar. Men kommer den nettoskattebetalande medelklassen att gå med på något sådant? Sanningens minut väntar.

Det vore väldigt, väldigt oförsiktigt av den nettoskattebetalande medelklassen att inte bry sig.

För samtliga politiker är skattehöjningar mer behagliga än att behöva kavla upp ärmarna och ta itu med nationens problem. Se på EU. När Storbritannien lämnar unionen minskar intäkterna. EU:s första impuls är att höja avgifterna för kvarvarande medlemmar i stället för att skära i kostnaderna.