Inom nationalekonomin används liknelsen om det krossade fönstret ofta för att förmana nya studenter att se längre än vad näsan räcker och tänka på möjliga oavsiktliga konsekvenser som en politisk åtgärd kan få. Liknelsen är över 100 år gammal och välkänd bland samhällsvetare, men tyvärr verkar ingen i det politiska etablissemanget känna till den.

Liknelsen är som följer: Betänk att en pojke krossar ett skyltfönster med en slangbella. En folkskara samlas utanför butiken, och till en början så beklagar sig alla över förstörelsen och över ungdomen nuförtiden som inte har någon respekt för andras egendom. Men sedan påpekar någon att detta kanske egentligen inte är så dåligt trots allt – nu kommer ju butiksägaren att behöva köpa ett nytt skyltfönster, och då får glasmästaren mer att göra och kan anställa någon, och den personen som nu inte längre är arbetslös har råd att spendera mer vilket gynnar de butiker han handlar i, vilka nu har råd att anställa fler, och så vidare. Busungen med slangbellan har alltså i själva verket räddat stadens ekonomi!

Vad är feltänket här? Jo, butiksägaren blir ju inte rikare för att skyltfönstret krossats. Om vi säger att det kostar 10 000 att byta ut fönstret, så är ju detta 10 000 som butiksägaren inte kan spendera på att till exempel tapetsera om i sin butik. Om han hade kunnat göra det, så hade ju pengarna glasmästaren fick istället gått till en målare för att sätta upp nya tapeter, som sedan kunnat anställa någon, som sedan inte längre varit arbetslös och haft råd att spendera mer och så vidare.

Skillnaden är att om skyltfönstret inte krossats, så hade han haft både ett helt skyltfönster och nya tapeter. Nu när skyltfönstret krossats, så har han bara råd att reparera det och är sedan tillbaks till status quo före förstörelsen, fast med 10 000 kronor mindre på kontot och inga nya tapeter. Förstörelsen av skyltfönstret har alltså inte gynnat ekonomin.

Låt oss nu tillämpa denna kunskap på migrationspolitiken. Flera artiklar har hävdat att de massiva flyktingströmmarna till Sverige faktiskt bidragit till en starkare högkonjunktur, då de ökade statliga utgifterna lett till att den totala konsumtionen i ekonomin gått upp.

Precis som med det krossade skyltfönstret så är problemet att de pengar staten spenderat på migration ju ändå skulle ha spenderats och skapat jobb, fast någon annanstans istället som inom äldreomsorgen där pengarna aktivt förbättrat samhället (precis som nya tapeter aktivt förbättrat butiken medan glasmästaren bara återställer den till det skick den var innan).

Ekonomen Henry Hazlitt sa en gång att ”Nationalekonomins konst består i att inte bara se den omedelbara utan också den långsiktiga effekten av en gärning eller politisk åtgärd samt i att kunna se effekten inte bara för en grupp utan för alla grupper”. I fallet med det krossade fönstret innebär det att inte bara se glasmästarens vinst, utan också målarens förlust. Det är så lätt i ekonomisk politik att fokusera på den förstnämnda och glömma den sistnämnda – glasmästarens vinst är så uppenbart synlig, medan förlusten för målaren känns mer abstrakt (särskilt som vi i verkligheten inte vet om det var just en målare som förlorade potentiell inkomst, bara att någon gjorde det).

På samma sätt ser många på migranterna som kommer till Sverige och känner instinktivt att de vill hjälpa dem. Samtidigt inser nog alla att vi för samma summa pengar skulle kunna hjälpa dussintals gånger fler migranter om pengarna spenderades i närområdet. Problemet är att de migranter som kommer till Sverige är lätta att se – faktum är att det är i princip omöjligt att inte se dem! De migranter som aldrig lyckas ta sig i närheten av Sveriges gränser är däremot mer abstrakta, och därför lägger vi mindre vikt vid dem.

För att gå tillbaks till liknelsen så är migranterna i Sverige som glasmästaren vars vinst är uppenbar, medan flyktingarna i närområdet är som målaren vars förlust inte är lika lätt att se. Och ju mer vi spenderar på glasmästaren (migranterna här) desto mindre har vi att spendera på nya tapeter (migranterna i närområdet)!

Liknelsen om det krossade fönstret är för övrigt något man måste ha i bakhuvudet varje gång man lyssnar på politikerna: ”Vi vill investera X miljarder till nya jobb inom skolan” – jaha, och var spenderas de miljarderna idag? Hur många jobb får vi idag för den summan, och i vilka sektorer finns de jobben som ju nu kommer försvinna efter omfördelningen av skattepengarna? Om miljarderna exempelvis kommer från försvarets budget, så kommer jobben på bekostnad av dem som nu tappar sina jobb inom försvarsmakten. Om miljarderna kommer från skattehöjningar, så kommer jobben på bekostnad av jobb i den privata sektorn. Det finns ingen gratislunch! Bara för att du inte alltid ser vem som betalar, så betyder det inte att ingen betalar. Vare sig det gäller migrationspolitik eller något annat, så är detta en läxa svenska väljare skulle tjäna på att lära sig.

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ gärna John på Facebook.