Den västerländske mannen, kanske särskilt den svenske, är nog den mest civiliserade människotyp som världen skådat. Ändå begår han stundom fel. Ett, som det verkar, icke ovanligt fel är att han tar kvinnor i baken, särskilt i festliga sammanhang och när han är lite full. En ung dam som jag känner väl vittnar om att hon får uppleva sådant titt som tätt när hon går på nattklubb.

Metoo-kampanjen framstår som ett rasande vrål från kvinnor som blivit tagna i baken eller motsvarande och inte gillat det. Vilka är Metoo-kampanjens kvinnor och vad har de råkat ut för?
Nu gissar jag bara, men jag skulle bli förvånad om en mer inträngande vetenskaplig studie kom fram till något annat. För det första tror jag att Metoo-kvinnorna för det mesta är framgångsrika och välutbildade. Det är inte lågutbildade arbetslösa kvinnor i utanförskapsområdena som skriver på protestlistorna utan advokater, läkare, skådespelerskor och motsvarande socialt mer framstående folk. För det andra har de förseelser de utsatts för av män alltså inte varit av typ gängvåldtäkt utan snarare just ett ovälkommet nyp i baken i en hotellhiss eller festlokal.

Nu är frågan hur samhället – och med samhälle menar jag inte politikerna och den offentliga sektorn utan snarare det civila samhället, allså vi medborgare lite till mans och kvinns – bör reagera på den här sortens övergrepp.

Det verkar finnas två mönster och nu ska jag, ursäkta mig, göra en ny generalisering. När jag talar med äldre kvinnor, vilket i det här fallet betyder kvinnor över 40, så är det ganska få som riktigt minns att de utsatts för tafsande och om de råkat ut för det säger de att de avfärdat karlns initiativ med en förintande blick eller en örfil. Jag fattar det som att dessa kvinnor därmed har ansett sig ha fått något slags satisfaktion. Örfilen balanserar kränkningen och en form av uthärdlig ordning är återställd.

Metoo-reaktionen är ett alternativ till örfilsmetoden. Metoo-metoden verkar alltså vara särskilt omhuldad av yngre, framgångsrika kvinnor. Metoo-straffet är helt annorlunda konstruerat än örfilspåföljden.

Metoo går ut på att statuera exempel. Man väljer ut män som – ofta decennier efter en eller flera kränkande förseelser – uppnått kändisskap eller rikedom eller något annat som ger dem särskild status. Dessa män får sedan löpa gatlopp i media vilket kan leda till förlust av arbete och familj, krossade karriärer eller, som i åtminstone ett känt fall i närtid, till självmord.

Det är två problem med Metoo. Det första är att metoden inte fungerar på män som inte nått sådan position i samhället att det är intressant att hänga ut dem på löpsedlarna. Det andra problemet är att det är svårt att hålla grytan kokande. Metoo är en med nödvändighet övergående kampanj. Så småningom tröttnar folk på att förfasa sig. Den allmänpreventiva verkan som Metoo kan ha haft klingar antagligen av med tiden och tafsandet återgår till sin gamla nivå.

Det verkar inte som om Metoo-gänget funderat på detta. Kanske har dessa personer varit för ettrigt hätska för att kunna tänka klart. Hur hade de tänkt sig att följa upp Metoo-kampanjen?
Jag tror att det bara finns en metod som kan verka, men låt mig först citera Catia Hultquist från Dagens Nyheters kulturredaktion vars åsikter naturligtvis är förutsägbara med tanke på var hon jobbar. Hultquist avfärdar örfilsmetoden. En Metoo-anklagad journalist hade erkänt ”tölpaktigt beteende”:

Kanske blev journalisten, som nekar till samtliga anklagelser, coachad av någon som trodde att det fungerade att vädja till dem som drömmer om ett svunnet Sverige, till dem som saknar en tid när en dask i baken på sin höjd orsakade en örfil och ett uppbragt ”tölp!”.

Jag tror att sådana som Hultquist gör alla kvinnor en björntjänst när de förhånar de vapen som alla kvinnor har och vid behov omedelbart kan avfyra, nämligen ögon som kastar blixtar, en mun som utslungar förbannelser och en hand som drämmer till med en örfil.

Vad tycker Hultquist att de kvinnor ska göra som blir tagna i baken? Hoppas på att mannen blir demonregissör och vänta på nästa Metoo-kampanj om något decennium?

Om jag får ge Sveriges kvinnor ett råd så är det att lita till den traditionella örfilsmetoden. Om den inte funkar? Slå hårdare.