DN hade på nyåret en märklig linjeledare som skrivits av de nya ledarskribenterna Per Svensson och Amanda Björkman. Ledaren handlade om den avgörande roll som DN enligt dessa skribenter spelar i den liberala demokratin och vilka krafter som hotar denna demokrati: Trump, Putin, Polens och Ungerns reaktionära nationalister, Jimmie Åkesson och de svansar och trollfabriker som utgör fan clubs åt dessa. Trump och Åkesson är populister, det vill säga lågpannade individer med faiblesse för att komma med enkla svar på komplicerade frågor. DN skrev:

Den liberala demokratins fiender har det däremot alltid lätt. För dem finns det inga frågor som inte har ett entydigt svar, inga konflikter som inte har en enkel lösning….Ett alternativt svar på frågan om en ledarsidas uppgift skulle därför kunna vara: Den ska bidra till att bevara samhällsfrågornas svårighetsgrad.

Oj. Jag undrar vad de som idag utbildar journalister säger om detta. Om jag inte är helt felunderrättad löper det som en röd tråd genom (de flesta) journalistutbildningar att journalistens mission är att göra världen begriplig för sin publik.

Här på DGS recenserade Patrik Engellau den 5 april Kristian Törnings bok Egohumanisterna – de nya totalitärerna. ”Vi kräver komplexitet” lyder den tredje av totalitärernas fem dogmer. Engellau skrev:

Den här dogmen är lite svårare att förstå, men det kan ligga en djup sanning i observationen. Man trodde till exempel att det bara fanns två kön, men när PK-isterna fått hålla på ett tag kan det finnas hur många kön som helst och det krävs sannolikt ett ständigt ökande antal genusforskare för att reda ut det hela.

Enligt Törning omfattar egohumanisternas komplexitet alla viktiga samhällsområden. De arbetar för att krångla till allting så mycket som möjligt.

Få saker synes mig så förkastliga för PK-eliten som att komma med enkla svar på komplicerade frågor. Politiska makthavare piruetterar ofta med utsagor av typen ”man måste beakta en rad olika faktorer, det går inte att bryta ut en enskild faktor, man måste simultant beakta alla komponenter i helheten”. Att sådana utsagor får en starkt dämpande verkan på handlingskraften är knappast överraskande.

Min forskningshandledare vid Handelshögskolan tyckte alltid det var jobbigt att svara på frågor från journalister som handlar om vilka effekter medierna har i olika avseenden. Han vägrade förenkla. Han svarade något i stil med ”en mängd faktorer samverkar i komplicerade mönster, vi har alldeles nyligen lyckas kartlägga en liten bit av det här området, men det behövs mer forskning”.

Att en akademisk forskare vill ha mer forskning är givetvis helt naturligt och legitimt. Forskaren har i allmänhet gott om tid och denne skall ju oftast inte fatta beslut på det område forskningen gäller. Den politiska makthavaren har en annan roll. Denne kan med kort varsel tvingas fatta ett tufft och kanske plågsamt beslut. Allt beslutsfattande tyngs av att informationen aldrig är perfekt. Men beslut måste fattas.

DN vill alltså slå vakt om samhällsfrågornas svårighetsgrad. Genom alienation och exkludering ska de lågbegåvade i white trash med tveksam värdegrund hållas utanför politiken. Ledarskribenterna i DN skriver givetvis inte detta uttryckligen, men det står mellan raderna. Det blir lite lustigt att dessa ledarskribenter, som troligen är stolta över sin progressiva (vänster)liberalism, här uppvisar påfallande likhet med de stockkonservativa statsvetare som på 1960-talet kallades funktionalister. Dessa uppfattade inte det låga valdeltagandet (i USA) som ett demokratiskt problem, eftersom de som inte röstade i allmänhet var lågutbildade, hade antidemokratiska värderingar, var rasistiska och hade lågt förtroende för politiker. Om detta kan man läsa i statsvetarprofessor Leif Lewins utomordentliga bok Folket och eliterna från 1970.

Om nu samhällsfrågorna är så komplicerade som DN vill att de skall vara, kan väljarna då förvänta sig att riksdagsledamöter med endast grundskola skall ha förmåga att avgränsa en fråga, formulera den, utreda sambanden mellan de interrelaterade faktorerna med hjälp av multipel regression, tolka resultaten, och till slut formulera och genomföra ett relevant åtgärdsprogram? Jag skulle inte tro det.

Mitt intryck är att ledande politiker i åtminstone sju svenska riksdagspartier har en ryggmärgsreflex: alla samhällsfrågor är alltid svåra. Detta snack är en härskarteknik. Det är en retorik som för det första tjänar syftet att användaren får vara besserwisser och flyta ovanpå. För det andra tjänar den som ursäkt för att slippa vidta några åtgärder över huvud taget. Först krävs ordentlig betänketid, analys och utredningar. Inget händer. Situationen förvärras. Inget händer. Regeringens longörer i hanteringen av problematiken kring attacker på blåljuspersonal kan tjäna som exempel. ”Inga åtgärder är aktuella under den här mandatperioden” sade Morgan Johansson strax före nyår. Jag tror inte han har återkommit i ärendet.

Populister kommer med enkla svar på komplicerade frågor, brukar det heta. Det stämmer kanske, men är det alltid så fel? Är det bättre att komma med komplicerade svar på enkla frågor? Populister är dock inte ensamma om att frestas av alexanderhugg. Även den rödgröna regeringen handlade populistiskt inför hotet om systemkollaps i november 2015, och stängde nästan gränserna. (Så var de facto icke fallet, men det viktiga var att den nettobetalande medelklassen skulle tro det, vilket den också av allt att döma verkar ha gjort.)

I partiledardebatten den 6 maj pressades Annie Lööf vad gäller de 9 000 afghanerna utan asylskäl som Lööf vill ge nya möjligheter att stanna i Sverige. Lööf brukar vara bra på debatter, men detta klarade hon inte. Hon beklagade att debatten kring frågor av detta ofta blir förenklad och tog till slut till i PK-elitens paradargument och räddningsplanka att frågan är ”oerhört komplex”, och också att ”det handlar om människor” (23 min in i programmet).

I debatten drabbade Jimmie Åkesson samman med Stefan Löfven vad gäller den dramatiska ökningen av antalet våldtäkter. Åtminstone vad gäller ökningen av överfallsvåldtäkter begångna av gäng utomhus torde nog fler än de som givit Sverigedemokraterna sin röst vara rätt övertygade om gärningsmännens ursprung. För statsministern dög förstås inte sådana rasistiska och enkla förklaringar. Han visade prov på stor kreativitet i sitt sökande efter förklaringsfaktorer i denna oändligt komplicerade fråga och började helt plötsligt prata om arbetsmarknaden och att Åkesson vill ändra turordningsreglerna. Åkesson började skratta, ropade ”Kom igen!” och har aldrig sett så glad ut i offentliga sammanhang. Löfven såg helt avklädd ut. Jag själv hann börja skratta innan studiopubliken också gjorde det, programledaren avbröt det verbala slagsmålet och bad Löfven hålla sig till ämnet. Detta var politisk underhållning på hög nivå och jag skrattar fortfarande, trots att statsministerns totala oförmåga att vägra se elefanten i rummet är en katastrof (41 minuter in i programmet).

Björn Stolt är pensionerad universitetslektor i marknadsföring vid Stockholms universitet.