Den 1 januari 2018 trädde en ny kommunallag i kraft. Förutom en ny struktur och ett mer enhetligt språk så är skillnaden mellan den nya och gamla liten.

Enligt kommunallagen har varje kommun i Sverige, till stor del i alla fall, självbestämmanderätt, vilket betyder att de bestämmer själva över sina angelägenheter.

Problemet är dock att rikspolitikerna sedan länge alltmer inskränkt det kommunala självstyret genom att detaljstyra kommunernas verksamheter. De två kanske mest genomgripande förändringarna skedde 1965, när kommunernas ansvar för polisen överfördes till staten, och 1991 då ansvaret för skolan trycktes ner till kommunerna.

Men det finns en uppsjö av andra beslut som klart inskränker det kommunala självstyret. Ett flagrant exempel är skatteutjämningssystemet, där kommunernas grundlagsfästa rätt att beskatta sig själva är satt ur spel i och med att en kommunmedlems skattepengar genom riksdagens beslut skickas till en annan kommun.

Ett annat exempel är att socialtjänstlagen innehåller en riksnorm för socialbidrag, där staten fastställt normen utan hänsyn till medborgarnas verkliga levnadsförutsättningar i de olika kommunerna. Socialtjänstlagen har dessutom ändrats så att alltmer beslutsrätt getts till förvaltningsdomstolarna.

Det finns flera inskränkande lagar, till exempel en som innebär sanktioner mot kommuner som säljer ut sina bostadsföretag och en stopplag för förändrade driftformer av akutsjukhus.

Det kommunala självstyret urholkas mer och mer. Vid varje enskilt tillfälle hävdas från rikspolitikernas håll att de föreslagna och beslutade inskränkningarna är förenliga med grundlagen.

Det senaste ingreppet gäller flyktingmottagandet som innebär att staten tvingar kommunerna att ta emot de flyktingar som beviljats uppehållstillstånd. Denna lag började gälla 2016 och gäller i två år. Under dessa två år står staten visserligen för kostnaderna – efter de två åren landar kostnaderna i kommunernas knä – men kommunerna har blivit tvungna att skaffa bostäder för hundratals flyktingar.

Riksdagen är inte heller konsekvent. Att runda kommunernas självbestämmande via lagstiftning när det passar har riksdag och regering inga problem med. Men när det till exempel gällde tillstånd för Rysslands gasledning, Nordstream, att bygga en mellanstation i Slite på Gotland, ansåg sig regeringen inte kunna förbigå Gotlands kommuns rätt att själv bestämma över denna militärstrategiska gasledning. Detta trots att försvarsmakten ansåg att det inte låg i nationens intresse att tillåta gasledningen.

Nu är det valtider. Det innebär att partierna lovar att satsa enorma summor på diverse projekt, projekt som dock nästan alltid är kommunernas ansvar. Hundratals miljoner till sjukvården (landstingens ansvar) hundratals miljoner till skolan, miljarder till flyktingmottagandet etc etc.
Om vi ska ha en kommunnivå med kommunalpolitiker som ska fatta lokalt förankrade beslut kan inte riksdag och regering fortsätta att detaljstyra hur kommunerna ska bedriva sina verksamheter.

Antingen borde vi återupprätta det kommunala självstyret eller lägga ner kommunerna och låta de statliga länsstyrelserna ta över ansvaret för verksamheten, en verksamhet som ändå idag till kanske 80 procent bestämts av riksdagen.

Det är dags att på allvar bestämma sig för om vi i Sverige ska ha en lokal politisk nivå eller inte.

Lars Hässler är jur kand, med en Master of Comparative Law från USA och ett år vid Institutet för högre internationella studier i Geneve. Under 1980-talet arbetade han som råvarutrader för Boliden i Schweiz. Lars är flerfaldig jorden runt-seglare, har skrivit nio böcker och publicerat artiklar på bland annat Brännpunkt i SvD. Han har alltid följt med i politiken men överlåtit skötseln av landet till politikerna tills nyligen då Lars blivit alltmer frustrerad över vart Sverige är på väg.