Många svenskar gruvar sig inför framtiden. Jag är en av dem. Ibland träffar jag personer som säger att jag inte ska vara så pessimistisk eftersom problem som skolan och migrationen går att lösa. Sverige är bra på att lösa problem, säger de.

På stängslet kring fotbollsplanen på Östra Reals skolgård har någon fäst texten ”Det fixar sig alltid”. Det är kanske sant. Men det känns inte så. För femtio år sedan så kändes det så, men inte nu längre.

Att framtiden kändes trygg för femtio år sedan berodde på att svenskarna då fortfarande var ett homogent, ambitiöst, plikttroget och arbetssuget men kanske lite tråkigt folk, ett folk som inte skapade några oöverkomliga problem för överheten, exempelvis inga skjutningar, inte så många våldtäkter, inga stenkastningar på blåljusfordon. Det värsta som kunde hända, förutom raggarbråk, var sådant som almstriden i Kungsträdgården år 1971, då polis drabbade samman med demonstranter som motsatte sig myndigheternas planer att fälla tretton almar i parken. Det blev oroligheter en natt och sedan ändrade sig myndigheterna. Almarna står kvar.

Det som oroar mig nu för tiden är att de problem som folk skapar verkar just oöverkomliga för den överhet som satts att hantera dem, till exempel polis, skolväsende och sociala myndigheter. Hur jag än skärper blicken ser jag inga trovärdiga åtgärder från överhetens sida. Jag hör en massa ord, men uppfattar inga verkningsfulla handlingar. Tvärtom kan jag bara se, Gud hjälpe mig, att problemen förvärras. En rak trendframskrivning – en enkel men otillförlitlig framtidsgenerator (otillförlitlig eftersom inga prognoser är tillförlitliga) – pekar mot eskalerat våld och mer blodsutgjutelse.

Det fick mig att tänka på den engelske parlamentsledamoten Enoch Powells kända tal ”Floder av blod” som hölls för precis femtio år sedan. Jag hade glömt bort själva talet men mindes det hat och de anklagelser som riktades mot Powell. Jag tror fortfarande hans namn klingar synonymt med själva begreppet rasist.

Det underliga är att de ord Powell yttrade för femtio år sedan och som gjorde honom för evigt utstött ur kretsen av hedervärt folk – föralldel, år 2002, några år efter hans död, blev han av BBC utnämnd till en av de hundra främsta engelsmännen genom tiderna – är vardagsmat idag. Läs själv får du se.

Hans huvudbudskap är att migrationen skadar de vanliga engelsmännens livskvalitet. Eliterna, som försvarade migrationsprojektet, skulle inte drabbas: ”Ärkebiskopar, som bor i palats, klarar sig bra med sina lakan dragna upp över huvudet”. För vanligt folk var det annorlunda:

Av skäl som de aldrig kunnat förstå och på grund av beslut om vilka de aldrig blivit tillfrågade har de upptäckt att de blivit främlingar i sitt eget land.

För deras fruar har det saknats sjukhusplatser att föda barn, det har saknats skolor, deras hemmakvarter har förändrats bortom igenkännlighet och deras planer och utsikter för framtiden har krossats.

Han säger att han fått många brev från ”vanliga, hyggliga” människor som inte vågade ange sina namn för att de var rädda för repressalier om deras åsikter blev allmänt bekanta. ”Känslan att tillhöra en förföljd minoritet växer bland engelsmännen i de berörda områdena.”

När jag blickar framåt fylls jag av onda aningar. Liksom romaren tycker jag mig se ”Tibern skumma av blod”.

Jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser av denna omläsning. Å ena sidan är det hoppingivande att det gått femtio år utan att Themsen skummat av blod. Å den andra är uppfattningar som var extremistiska för femtio år sedan – till exempel att invandrare springer före infödda i de sociala köerna – knappt ens ifrågasatta idag vilket rimligtvis betyder att samhällena rör sig i den riktning som Powell förutsåg. Dessutom var Powell inte bekant med den extra komplexitet som djupa kulturskillnader skulle ge problematiken; i hans fall handlade invandringen bara om folk från de gamla brittiska samväldesländerna och kolonierna (som i och för sig kan vara nog så olika engelsmännen).

Apropå kulturskillnader så visar min portugisiskafröken i Rio de Janeiro ett livligt intresse för Sverige, ett land som hon aldrig besökt. Hon är klart medveten om förekomsten av distinkt olika kulturer i Sverige, särskilt den möjliga spänningen mellan å ena sidan det svenskt västerländska och å den andra det arabiskt muslimska. Häromdagen, när vi diskuterade min och andras oro för Sveriges framtid, kom hon med en hoppfull teori.

När kulturer möts, sa hon, och det visar sig att den ena är överlägsen den andra så brukar representanterna för den svagare kulturen anamma den överlägsna kulturens beteenden och tankar och på så vis frivilligt integrera sig.

Hur kan man veta vilken kultur som är överlägsen? frågade jag i ett fånigt försök att vara politiskt korrekt.

Eftersom eritreanerna kommer till Sverige men svenskarna inte flyttar till Eritrea är väl svaret ganska självklart, svarade hon utan ironi.

Är den där teorin om att de underlägsna frivilligt uppgår i en överlägsen kultur något som är vetenskapligt eller bara något som du tror? frågade jag.

Jag vet inte säkert, sa lärarinnan. Men de borde göra det om det har något vett. Fast å andra sidan…

Ja?

Å andra sidan har jag förstått att muslimer inte tycker att de är underlägsna bara för att de inte klarat av att bygga samhällen som lyckas försörja dem på det vis de önskar, sa hon. Om det ligger till på det viset kanske teorin inte fungerar i ert fall. Då ser det mörkt ut.