Idag har ett år förflutit sedan Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president finns skäl att fråga: Hur har det gått? Hur stort motstånd har han, när vardagen präglas av strejker och brinnande bilar? Blåser han liv i Europatanken? Vilken är hans roll i världen?

Det har varit ett år av torpederade politiker och havererade statsmän. Scenen har i stället intagits av två presidenter på vilka allt rampljus riktats: Amerikas Donald Trump och Frankrikes Emmanuel Macron. Enda likheten mellan dem är att båda grep makten utan hjälp av det traditionella etablissemanget. Skillnaderna mellan dem är hisnande. Den ene står för obildning och vulgaritet, den andre för kunskap och stil. Macron har tagit examen i filosofi och citerar Molière utantill.

Frankrikes presidentlängd efter General de Gaulles farväl till politiken 1969 har inte skänkt fransmännen den gloire de eftersträvar. Om dem alla har på ett eller annat sätt Napoleons ord gällt: ”I politik är enfaldighet inget handikapp”.

Valéry Giscard d’Estaing tog emot diamanter från en afrikansk kejsare. François Mitterrand iscensatte ett fejkat attentat mot sig själv för att som ”offer” stärka sin ställning som presidentkandidat. Jacques Chirac bekostade partiarbetare med medel ur Paris stadskassa.

Nicolas Sarkozy lät ogenerat Libyens härskare Khadaffi finansiera sin valrörelse och står nu åtalad för detta. François Hollande blev politiskt omöjlig, då han genomförde ett ekonomiskt experiment och höjde skatten för landets rika till 75 procent och därigenom fick kändisar att flytta till – Moskva.

Alla presidenterna hade också uppfriskande men illegitima fruntimmershistorier. Sådan tur då att Frankrikes gloire, tack vare den 40-årige, snygge, gåtfulle Emmanuel Macron, återställts. Han framställs ofta som ”mannen som kan gå på vatten”, ibland som en nioarmad indisk gudinna som kan hålla hur många bollar som helst i luften.

Under sitt första år har han fått mycket gjort i ett land, som förvisso är härligt men i sin statsapparat varit förstenat. De 60 miljonerna invånarna har sedan femtiotalet halkat efter i utvecklingen. Amerika har kommit med de tekniska innovationerna, Tyskland med fliten, Kina med den exploderande ekonomin, britterna med finessen medan Frankrike har varit på stället marsch.

Macron har återställt respekten i omvärlden för Frankrike. Han har tillsammans med Angela Merkel vitaliserat EU. Den ekonomiska tillväxten har stigit något, arbetslösheten aningen gått ner. Det har blivit lättare att anställa och sparka, det är inte längre lika vådligt att starta ett företag. Han har lagstiftat om hårdare kontroll mot korruption.

Förnyelsearbetet innebär, som alltid i Frankrike, en konfrontation med fackföreningarna. Bara åtta procent av Frankrikes anställda är fackföreningsanslutna. Men de röda sidenflaggorna är välstrukna och militansen stor, strejkerna välorganiserade och fönsterkrossningen omfattande när nu Macron är i närkamp med personalen på de ekonomiskt blödande statsjärnvägarna. De som från och med nu anställs ska inte ha alla förmåner som den gamla personalen har, pensionsåldern för lokförare ska för dem inte vara 50 år.

Prognos: Macron vinner, ty hans nybildade parti La République En Marche har en stark majoritet i Nationalförsamlingen. Det sker mindre bittert och dramatiskt än Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien i åttiotalets första år.

Genom sina jordskredssegrar i president- och parlamentsvalen bräckte han upp Frankrikes förstenade partisystem – vänster mot höger – dess trötta status quo, ängsligt för förändringar, skeptiskt mot modernitet. Han har i stort sett utraderat Marine Le Pen och hennes pseudofascistiska utlänningsfientliga Front National.

Tack vare sin ”macronism” blev hans land, Frankrike, av The Economist vid årsskiftet utsett att bära titeln Country of the Year.

Motsättningarna i dag, som Macron ser det, finns mellan globalism och isolationism, mellan utbildade och mindre utbildade, mellan stad och landsbygd, mellan det öppna samhället och det slutna.

För att göra en god historia bättre framställs Macron som en populist; han har ju ingen historia av långvarig partitillhörighet bakom sig. Det såg för ett år sedan, när han kom som en blixt från en klar himmel, ut som om han blev president av en sinkadus.

Men det är tvärtom: han har sedan han var 16 år metodiskt, som en streber, iskallt beräknande tagit rätt steg, skaffat sig ”rätt” vänner, dag och natt i tjugo år funderat över strategi och använt varje taktiskt knep. Han har alla de rätta skolorna och har varit både investment banker och minister i en socialistregering.

Jag har just läst en god biografi över honom, The French Exception, Emmanuel Macron, the Extraordinary Rise and Risk av Adam Plowright. Gång på gång understryks hans målmedvetenhet: ”Han är en tvättsvamp; han suger upp andra människors idéer som han övertygande hävdar är hans original.”

Han har med god stil höjt sitt lands profil världen runt. Det franska språket är på frammarsch. Tyskland har aldrig aspirerat på att vara Europas ledarnation. Platsen har stått tom. Nu tar Macron och Frankrike den. Macron spelar en roll i Mellanöstern. Ensam av europeiska ledare att ha stadig kontakt med Amerikas president.

Effektiviteten är imponerande. Macron var i Saudiarabien i medlarärende. På återvägen mot Paris stannade han till i Qatar – och sålde franska stridsvagnar för 90 miljarder kronor. (Det var en affär Volvo hoppats bärga.) I veckan var han i Australien – och sålde i förbifarten ubåtar till värdlandet.

Macron har återställt presidentämbetets magnifika manér; det var general de Gaulle som 1959 skrev konstitutionen och han ville ha makt och nationalförsamlingen (parlamentet) skulle bara säga amen och halleluja.

Framför allt: Macron har inte gjort bort sig.  Dock – detta gör inte Macron populär. Bara 40 procent av befolkningen ger honom stort förtroende och 54 inget förtroende alls. Siffran ska sättas i perspektiv. Företrädaren Hollande var nere i 13 procents förtroende. Och med sina 40 procent ligger Macron näst högst av franska politiker.

Fransmännen har alltid en kylig attityd mot sina politiker. Jag diskuterade detta med en fransman. Han använde en vanlig gladlynt cynism:

”Ja, alla politiker kommer från samma bordell.”

Staffan Heimerson flyttade 1960 till Paris som journalist och har sedan under 58 år varit korrespondent för Sveriges radio och Aftonbladet i tolv världsstäder på fem kontinenter och rapporterat från 36 krig. Han har gett ut 37 böcker, den senaste, ”Punkt Slut?” om striden då Aftonbladet sparkade honom för ”olämpliga åsikter” om #Metoo.