Den svenska mentaliteten är en välkomponerad blandning av Jantelagen och solidariteten. Dessa två principer är motsatta och skapar tillsammans förutsättningar för just det som är svenskhetens motto och framgångsformel.
Jantelagen formulerades ursprungligen av den dansknorske författaren Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933) och avser egentligen inte Sverige, utan mentaliteten i den påhittade byn Jante i Danmark, men den duger även för vårt land. Så här lyder Jantelagens första åtta bud:
- Du skall inte tro att du är något.
- Du skall inte tro att du är lika god som vi.
- Du skall inte tro att du är klokare än vi.
- Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
- Du skall inte tro att du vet mer än vi.
- Du skall inte tro att du är förmer än vi.
- Du skall inte tro att du duger till något.
- Du skall inte skratta åt oss.
Innebörden är att ingen ska anse sig bättre än någon annan. Håll dig på mattan, Johansson, även om du blir miljardär eller ledamot av Svenska Akademien! Vi kommer aldrig att acceptera att någon sticker upp.
Detta är mycket märkvärdigt och kulturellt ovanligt. Ett jantelagssamhälle tål inga klasskillnader, tål inte översittarfasoner, gillar inte Vasaorden. Ingen får höja sig över någon annan även om han är aldrig så förmögen eller i övrigt framgångsrik. Jantelagen påbjuder ödmjukhet.
Om Jantelagen förbjuder avvikelser uppåt så förbjuder solidariteten avvikelser nedåt. Solidaritet betyder att hjälpa sin nästa när nästan har hamnat i problem. Solidaritet betyder att lyfta upp den som riskerar att tappa sin ställning ekonomiskt, socialt eller psykologiskt eller vad du kan hitta på. Solidaritetens värsta hatobjekt är utanförskapet (föralldel, även Jantelagens värsta hatobjekt är utanförskapet, men utanförskapet uppåt). Denna solidaritet är det svenska samhällets mentala fundament för vår världsberömda konstruktion av ett välfärdssamhälle.
Balansen mellan Jantelagen och solidariteten är det som gör det svenska samhället till det svenska samhället. Ingen får avvika uppåt, ingen får avvika nedåt. Vi samlas kring mellanmjölken och det lagoma.
Är den svenska mentala kulturen därför småtrist, enahanda, likriktad, gråsossig och småborgerlig? Jag tror det och – underligt nog kanske du tycker – jag gillar det. Vi har inte mycket till övers för exempelvis den anglosaxiska kulturens vurm för fritänkare och excentriker. Den svenska kulturen hade aldrig på egen hand uppfunnit yttrandefriheten. Vi har uppfunnit offentlighetsprincipen, alltså rätten att veta vad överheten håller på med, men inte rätten att kritisera överheten eller ens vår nästa. Där sätter Jantelagen stopp. Vi samlar oss kring det homogena lagom. Det är, tror jag, rätt unikt i världen och formeln för våra framgångar. Det skapar inte så mycket nytänkande men desto mer effektivitet och samarbete, konsensus och saltsjöbadsanda brukar vi kalla det.
Nu inträffar en väldig kataklysm i form av ett plötsligt inflöde till Sverige av människor med helt annan mentalitet, nämligen muslimer eller kanske araber, jag vet inte riktigt, i varje fall människor som aldrig värderat, uppskattat eller ens hört talas om det där med Jantelag eller solidaritet.
Jag vet inte så mycket om hur araber tänker – och kanske borde avhålla mig från att ha några uppfattningar eftersom jag riskerar att bli dömd för hets mot folkgrupp om jag försöker analysera – men jag har ingen känsla av att deras första instinkt i kontakten med en annan människa är Jantelagens ödmjukhet. Snarare tror jag, och här välkomnar jag svenska åklagares anklagelser i syfte att fastställa den juridiska sanningen, att araber, eller om jag nu menar muslimer, tvärtemot den svenska kulturella metoden, strävar efter att etablera överlägsenhet vid det första mötet med nästan.
Som jag ser det är det bäddat för kulturell konflikt. Svensken ödmjukar sig i enlighet med Jantelagens diktat och förväntar sig ödmjukhet från sin nästa. I stället får han signaler om att nästan har fått sina förutfattade uppfattningar om egen överlägsenhet bekräftade av svenskens underkastelse. Det blir en ond cirkel. Svensken underkastar sig ännu mer eftersom han styrs av Jantelagen och motståndaren blir ännu sturskare när han upptäcker svenskens, som det verkar, vekhet.
Men det är inte vekhet, det är en mild och artig kultur som kännetecknas av omtanke om nästan. Den kulturen är, fruktar jag, på väg att förintas på grund av att nästan inte omfattar den. Tack och adjö, Jantelag och solidaritet. Hallå, nya värld.
Övertyga mig gärna om att jag har fel.
DET GODA SAMHÄLLET 