Socialdemokraterna har i dagarna presenterat ett 14-punktsprogram för ”en trygg migrationspolitik för en ny tid”. Vad ”trygg” i detta fall betyder är oklart. Dagens Nyheter anser på ledarplats den 5 maj att 14-punktsprogrammet ”ingår i ett stort socialdemokratiskt antimigrationsprojekt” och att socialdemokraterna nu bygger en ”befästad nation, ej en öppen”. Svenska Dagbladet säger samma dag att socialdemokraterna ”stramar åt migrationspolitiken ytterligare”.

Ödet har gett mig den otacksamma, ensamma och pliktskyldiga uppgiften att gång på gång, till exempel här och här, att påpeka att allt prat om ”tvärvändningar” och ”tuffare tag” inom migrationspolitiken hittills bara varit varm luft. Typfallet för en ny påstått skärpt men i praktiken verkningslös åtgärd är att förlänga en gammal påstått skärpt men i praktiken verkningslös åtgärd med ytterligare några månader.

Ta gränskontroller och ID-kontroller. De har funnits i flera år utan att veterligen ha givit något resultat. Nu föreslås ”kraftigt förstärkta ID-kontroller vid behov”. Men kontrollerna minskar inte antalet asylsökande (och naturligtvis inte antalet godkända anhöriga som flyttar till Sverige) eftersom asylsökande inte behöver ha några dokument. De hänvisas i stället direkt till Migrationsverket.

Men antalet asylsökande sjönk ju från 163 000 år 2015 till 26 000 år 2017, säger du kanske. Det måste väl ha berott på en tuffare politik? Nej, det berodde på att det totala antalet ankomster till Europa sjönk med ungefär 80 procent under den perioden och på att migrationsrutterna genom Europa blockerats inte minst med hjälp av ungerska staket. Sverige ligger fortfarande lika vidöppet som någonsin tidigare. Det är inte Sverige som bestämmer hur många migranter som kommer hit. Och det blir knappt någon skillnad med socialdemokraternas förslag. Det gör därför ett märkvärdigt intryck när integrationsminister Heléne Fritzon, enligt Svenska Dagbladet, hävdar att ”enligt den nya S-principen” så borde Sverige förra året ha tagit emot 14 000 – 15 000 asylsökande i stället för de 26 000 som faktiskt anlände. Kan hon tro att hon styr över volymerna?

När man läser förslaget får man, i varje fall jag, snarast intrycket av att avsikten inte är att minska det antal som kommer hit, utan att i någon mån effektivisera mottagningsapparaten och framför allt att göra det möjligt att bli utvisa dem som fått avslag. (Jag har misslyckats med att hitta någon övergripande statistik över utvisningsverksamheten. Jag finner nästan bara anekdoter av innebörd att polisen fått inställa planerade avvisningar. Det är nog ingen tvekan om att Sverige misslyckas kapitalt med att bli av med folk som inte har rätt att vara här.)

Till exempel vill socialdemokraterna bygga fler ”förvar”. Förvar är, vad jag förstår, ett fint sätt att säga fängelser, alltså rimligt flyktsäkra byggnader. Dessutom ska länder som erhåller svenskt bistånd tvingas ”teckna återtagandeavtal”. (Att detta inte är gjort sedan årtionden!) Kommunerna ska förhindras ge bidrag till folk som fått avslag på asylansökan (hur det är med tandvård framgår inte). Det ska finnas centrala anläggningar för mottagning så att myndigheterna har kontroll på migranterna och för att förhindra att de sprids för vinden ska systemet med eget boende, EBO, rivas upp. (Migranterna ska alltså endast få bo på av staten anvisad plats. Hur det ska gå till att förhindra dem att flytta vet jag inte. Kanske ska man straffa dem med indragna bidrag om de flyttar.)

En av de fjorton punkterna, som faktiskt skulle kunna verka för minskade migrantvolymer till Europa, är det stora paradkravet från Ny Demokrati och sverigedemokraterna, nämligen att ”öka stödet till säkerhet och humanitära förhållanden i flyktingläger utanför Europa”.

Även om jag inte kan se att socialdemokraternas 14-punktare gör något för att minska asyltrycket mot Sverige så representerar det ändå en markant attitydförändring. Och kors i taket för att socialdemokraterna tagit till sig Ian Wachtmeisters och numera sverigedemokraternas idé om stöd till flyktingläger utanför Europa. Det hade jag inte trott.

Programmets sista punkt är skrattretande. Den går ut på att Sverige ska kunna ge bistånd till andra migrantmottagande länder och lära dem hur man ger migranterna utbildning och arbete.