Bland etablissemangspersoner i länder som Sverige och USA finns en oro för fascismens återkomst. Madeleine Albright, USA:s utrikesminister under Bill Clinton, skrev nyligen en artikel i The New York Times i ärendet. ”Kan vi stoppa Trump innan det är för sent?” var rubriken. ”Fascismen är ett allvarligare hot nu än någonsin tidigare sedan andra världskriget”:

Bland varningstecknen ingår maktlystnaden hos regerande partier i Ungern, Filippinerna, Polen och Turkiet som alla är allierade med USA. Den råa ilska som göder fascismen syns på andra sidan Atlanten i nationalistiska rörelser som ogillar idén om ett enat Europa, även i Tyskland, där det högerextrema Alternative für Deutschland har blivit det främsta oppositionspartiet. Risken för despotism syns i Putins Ryssland… i Venezuela kommer den hänsynslöse ideologen Nicolás Maduro troligen att vinna ett riggat val… I Kina har Xi Jinping ändrat konstitutionen för att förlänga sitt maktinnehav… Runt Medelhavet har den en gång så lovande arabiska våren förråtts av självhärskare som Abdel Fattah el-Sisi i Egypten… Tack vare allierade i Moskva och Teheran behåller tyrannen Bashar al-Assad sitt strypgrepp över en stor del av Syrien… Under tiden ökas möjligheten att fascismen får nya chanser att sprätta runt på världscenen genom Donald Trumps flyktiga presidentskap… Amerikanskt ledarskap behövs med omedelbar verkan… Men Trump har målmedvetet minskat Amerikas positiva inflytande och styrka i globala församlingar.

Det där är vanliga tongångar inom de västliga etablissemangen. Det kunde ha stått i Dagens Nyheter. Jag anstränger mig för att förstå argumentet, men det lyckas inget vidare för jag tycker det finns ett jättelikt hål i resonemanget som gör att det inte går ihop. Den underliggande tanken verkar vara att om man ger fan, det vill säga fascismen, ett lillfinger så tar han hela handen och har strax erövrat hela kroppen. Fascismen liksom invaderar samhällena lite i taget och därför måste man stämma i bäcken och dränka honom så fort han dyker upp.

Men om man ser till mellankrigstidens Tyskland var det ju inte alls så det gick till. Jo, nazismfascismen växte gradvis, men se på omständigheterna. Tyskland kände sig förnedrat av förlusten i första världskriget och tvingades betala tyngande skadestånd till vinnarna. På detta kom en förödande inflation. På fem år steg papperspriset på en guldmark från en mark till en biljon mark. Ovanpå detta kom en världsdepression och, kanske värst av allt, ett reellt hot om en socialistisk revolution.

Den tyska medelklassen var nästan krossad av oro för existensen och framtiden. Den såg ingen trygghet någonstans. Den tyska staten, Weimarrepubliken, verkade lamslagen. I det läget framstod nazisterna som räddare i nöden. De lovade trygghet och ordning och återställande av en stark stat. Och nazisterna levererade trygghet, ordning och sysselsättning när de väl kommit till makten. Hur det skulle gå sedan hade medelklassen inte begripit och sannolikt ingen annan heller.

Den tyska medelklassens berättigade oro och ångest inför sin livssituation är själva grundförklaringen till nazismfascismens framväxt. Det var inte ett gäng heilande ungdomar som skapade den nazistiska rörelsen, utan medelklassens skräck. Om den demokratiska staten hade kunnat skänka medelklassen framtidshopp så hade det inte blivit något av Hitler och hans anhang.

Sådana som Madeleine Albright, som i övrigt verkar vara ett begåvat och rivigt fruntimmer, tycks inte ha begripit detta. De har rätt, som jag uppfattat det, i att ”fascismen är ett allvarligare hot nu än någonsin tidigare sedan andra världskriget”. Men det beror inte på Viktor Orbán eller Abd al-Fattah al-Sisi eller ens på Donald Trump, utan på att medelklassen i de olika länderna upplever att deras mark börjar gunga under dem. Går det för långt så välkomnar de sådana som Hitler och Pinochet.

I stället för att förfasa sig bör etablissemangen uppföra sig så att medelklassens oro mildras.