Med en biologutbildning i bagaget kan jag ge ett vetenskapligt svar. Akilov är ingen get. Precis som andra terrorister tillhör han arten Homo Sapiens. Inget annat däggdjur skulle komma på idén att hoppa in i en lastbil och köra rakt genom en folkmassa. Även hans känslor är mänskliga, precis som känslorna var hos Hitler eller Josef Fritzl. Arif Mo har alltså helt rätt när han i ett Facebookinlägg skriver:

”Den mördare som gjorde den här på Drottninggatan var också en människa som riskerade att bli utvisad, som mådde inte bra och som själv var rädd”. Läs hela inlägget här.

Vad som gör Arifs uttalande problematiskt är att han antyder att det skulle finnas ett orsakssamband mellan att bli nekad uppehållstillstånd och mörda oskyldiga på gatan. Det är som att han vill förklara för oss att om man har haft en dålig dag och dessutom får negativt besked från Migrationsverket, är det kanske inte så konstigt om man begår ett terrorbrott. Man är väl inte mer än människa. Vad som gör det ännu mer problematiskt är att han gör sig till tolk för 9 000 afghaner, som alla riskerar utvisning enligt svensk lag.

Det är lätt att tolka inlägget som ett utslag av naiv idioti. Att strax efter årsdagen av terrorattacken uttrycka förståelse för att mördaren kanske ”inte mådde så bra” känns både plumpt och lite korkat. Brist på fingertoppskänsla helt enkelt.

Men kanske är han smartare än så. Kanske räknar han med att budskapet når fram till politikerna. Bara två veckor senare bestämde sig Annie Lööf för att stödja regeringens förslag till amnesti, trots att hon egentligen tyckte det var fel. Jag vet inte vad som fick hennes vågskål att väga över, kanske ställde hon sig den obekväma frågan: Hur många attacker av typ Drottninggatan har vi råd med under kommande mandatperiod? Är det kanske säkrast att inte utmana ödet?

Sverige har många gånger tillämpat undantagsregler för att kunna ge minderåriga afghaner flyktingstatus, även när säkerhetsläget inte bedömts vara akut. Under manifestationen på Medborgarplatsen restes krav att dessa undantag också skulle gälla personer som inte var minderåriga och inte kom från Afghanistan (till exempel Iran). Nu ser det ut som att kraven blir verklighet, liksom amnesti för människor som sökt asyl på falska grunder och lurat staten på miljardbelopp. Ändå säger talespersonen för Ung i Sverige Fatemeh Khavari att hon inte är nöjd. Att det finns mycket kvar att göra.

Annie Lööfs och andra politikers kompromissvilja verkar inte kunna lösa problemet. Istället trissas kraven upp. Arif Mos FB-inlägg, där han uttrycker viss förståelse för mördaren Akilov känns i det här sammanhanget särskilt olustigt. Men även om man inte tror på afghanska terrordåd i framtiden, visar det ändå att politikernas strategi varit kontraproduktiv.

Antagligen hade det varit bättre att tillämpa svensk lag redan från början, strikt efter bokstaven. Varför har vi inte gjort det? Ett skäl kan vara att vi inte har kapacitet att utvisa mer än en bråkdel av de 9 000 som saknar rätt att befinna sig i landet. Genom att hela tiden göra undantag döljer regeringen det faktum att Sverige blivit ”laglöst”, i den meningen att myndigheter inte längre förmår genomföra sina beslut. Delar av lagen finns bara på pappret. Afghaner – som kommer från ett land där laglösheten gått mycket längre och pågått under längre tid – har sannolikt större förmåga att läsa av sådana signaler. Det placerar dem i en unik maktposition där de kan ställa nästan vilka krav som helst och komma undan med nästan vilka övertramp som helst. Regeringen känner sig pressad att ge efter, eftersom man inte vill
förlora ansiktet inför väljarna. De flesta av oss vill ju fortfarande tro att vi har kontroll över rättsordningen.

Det mest osmakliga med hela affären är att den lindas in i en retorik av ”kärlek”, ”humanism” och ”medmänsklighet”, ivrigt påhejad av det feministiska etablissemanget. En klan håller på att etableras i Sverige – den kanske inte omfattar alla afghaner, men en stor och särskilt högljudd del. Och man följer samma instinkt som klaner alltid har gjort. Att med alla till buds stående medel gynna sig själva på andras bekostnad.

Någon kanske invänder att det ändå handlar om människor. Men finns det något i den här världen som inte handlar om människor? Det kan knappast vara ett rimligt skäl att sätta lagar och regler ur spel så fort man utsätts för påtryckningar. Även Akilov var som sagt en människa.