Låt oss i fantasin förflytta oss tillbaka i tiden, först till januari 1933 i Tyskland och där göra en prognos för de närmaste 12 åren och sedan ytterligare en tidsresa till maj 1945, i samma land, för att kolla upp hur prognosen slagit in.

Säkert skulle de flesta förstummas över allt elände och alla hemskheter som drabbat Tyskland och Europa under denna relativt korta tidsperiod, lika lång som den i jämförelse innehållslösa perioden, för Sveriges del, 2006 – 2018. Säkert skulle man också i all ödmjukhet inse människans fullständiga oförmåga att se in i framtiden.

Hur kunde på så kort tid Europas kanske mest avancerade kulturland urarta så fullständigt? Och hur var det möjligt att engagera i stort sett hela landets befolkning i en sådan gigantisk men negativ kraftakt som att bygga upp en supermodern krigsmakt och därefter erövra stora delar av Europa? Dessvärre blev resultatet 1900-talets värsta katastrof, oöverträffat i mänskligt lidande och materiell förstörelse.

Den tyska nationalsocialismen var ingalunda ett högerpolitiskt projekt utan snarare ett socialistiskt radikalexperiment som hade mycket gemensamt med kommunismen i Sovjet och Kina och i liten skala med Kambodja och Kuba. Före det tyska anfallet på Sovjet 1941 hade Stalins Sovjet och Hitlers Nazityskland ett nära samarbete och de båda diktatorerna beundrade i viss mån varandra. Ett hemligt militärt samarbete hade redan påbörjats under Weimarrepubliken.

Det som kännetecknade Nazityskland var det sätt som allmänheten systematiskt hjärntvättades genom att man snabbt tog makten över radio, film och tidningar samt utbildning på alla nivåer. Detta gjordes utomordentligt skickligt och man såg till att alla blev inpräntade med den nazistiska värdegrunden. Nazityskland var på alla nivåer i högsta grad politiskt korrekt. De som inte anammade värdegrunden blev på kort tid av med sitt arbete, socialt utstötta och i bästa fall helt ignorerade. Gradvis hamnade flera också i arbets- eller koncentrationsläger.

Bortsett från det sista stadiet finns det i dag likheter med Sveriges behandling av politiskt inkorrekta. I Tyskland blev de kallade Ungeziefer eller ohyra ungefär som dagens svenska politiker och överhet kallar de med andra politiska uppfattningar för fascister, nazister eller bruna råttor som en del helst vilja gasa ihjäl, se Cecilia Hagens krönika ”Hur ska man bli av med mänskliga brunråttorna” (29/9 2016). Säkert var strategin att skapa en fast gemensam värdegrund en avgörande faktor i Nazitysklands styrka och fanatism.

Även om det finns strukturella likheter med dagens Sverige och Nazityskland så är ju ambitionerna fullständigt olika. Nazityskland såg sig som ett herrefolk som ville lägga en del av världen under sig och som ansåg att de var genetiskt överlägsna de flesta andra folk. Det var säkert något som merparten av befolkningen uppskattade eftersom alla helst vill vara framstående, överlägsna och intelligenta.

På samma sätt kanske också många svenskar anser sig vara moraliskt överlägsna och också godare, generösare och snällare än de flesta andra folk, speciellt mot människor från andra världsdelar som tidigare blivit nedlåtande behandlade av Europa och västvärlden. Och alla vill ju i vår tid framför allt vara goda och snälla människor som står upp för jämlikhet och social gemenskap. Till sin grund är Sverige därför ett slags motsats till Nazityskland. Likheterna är endast strukturella.

Emellertid, när till slut alla omfamnar en gemensam värdegrund oförbehållsamt blir människorna allt påpassligare, kraven skärps, intoleransen växer och det enda som räknas är det politiskt korrekta. Samhället blir på så sätt allt mer ofördragsamt och fördömande mot dem som inte anses leva upp till de höga idealen som finns inpräntade i värdegrunden. Knappast någon vet ens vad värdegrunden egentligen är men alla gör vad som man tror förväntas ungefär som Hitler sällan behövde ge några direkta order då alla förväntades veta vad han ville och alla arbetade därför ”dem Führer entgegen”, en artikeln ”Dem Führer entgegen arbeiten” i Der Spiegel (21/8 2000).

På samma sätt behöver de flesta svenskar inte beordras att vara politiskt korrekta och leva upp till den förväntade värdenormen utan det görs instinktivt. Alla vill ju vara goda och snälla och hjälpa de svaga och ingen vill drabbas av fördömelse och frysas ut.

Inget är därför kraftfullare än idéer och uppfattningar som omfattas av en dominerande majoritet så länge allt fungerar. När den hemliga besvärjelsen slutar att fungera möter man gemensamt sitt mentala Stalingrad men då är alla de som tänkt i andra banor sedan länge borta. Allt kollapsar till slut, inte alltid lika fullständigt som Tyskland 1945, men ändå blir det oerhört traumatiskt för människorna att inse att allt det trott på så innerligt var fel och det finns inget annat att göra än att börja om på nytt igen precis som när Tyskland fick sin Stunde Null den 7 maj 1945. Så nog kommer även dagens Sverige med sin märkliga radikalism att möta sitt Stalingrad och få börja om på nytt.