Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.

Med kapitalism menar jag en samhällelig ordning där produktionen sker i privata, konkurrerande företag för vilka sanningens ögonblick inträffar när företaget möter sin kund. Jag kallar ögonblicket för sanningens eftersom det är just den stunden som avgör företagets öde. Tänker kunden köpa eller tänker han inte köpa? Det finns vid detta tillfälle ingen gräns för hur lismande inställsamt och fjäskigt företaget beter sig mot kunden. Företaget gör allt för att kunden ska känna sig viktig och må bra. De sprutar till och med ut behagliga dofter i galleriorna, allt för att de potentiella betalarna ska sväva på moln.

Med socialism menar jag ett socialt system där produktionen sker i anslagsfinansierade byråkratier, typ landstinget och Migrationsverket. Även sådana system har sina sanningens ögonblick som kulminerar i producenternas anslagsäskanden eller bidragsansökningar. Anslaget representerar producentens öde i den bemärkelsen att anslaget kan gå uppåt eller nedåt allt efter de beslutande politikernas aktuella sinnestillstånd.

I båda fallen har vi alltså en samhällsdominerande typ av producent – företaget respektive byråkratin – som båda står inför sin speciella typ av sanningsögonblick, alltså tillfälle när de pengar som producenten behöver för sin överlevnad ska delas ut. I båda fallen har penningutdelaren – kunden respektive politikerna – makt att villfara eller inte villfara producentens önskemål om betalning. Dessa sanningens ögonblick skapar respektive systems innersta karaktär.

I båda fallen har producenten metoder att påverka sina respektive penningutdelare. Företagen uppvaktar kunden för att få honom i köpstämning, till och med genom parfymsprutning enligt ovan, och försöker på alla sätt övertyga honom att en affär skapar lycka, inte i första hand för företaget, som bara är kundens tjänare, utan för kunden, tillvarons konung.

I den kapitalistiska världen skapar stämningen från detta sanningens ögonblick den anda som genomsyrar tillvaron. Ha-begärets eventuellt falska men ändå verkningsfulla lycka kringstrålar det kapitalistiska samhället som surret en bikupa.

I de anslagsfinansierade byråkratiernas värld befordras andra beteenderegler. Uppgiften för de anslagsbeviljande politikerna är att lösa problem och minimera lidandet hos befolkningen. Det finns alltid mer lidande än det finns pengar att avhjälpa lidandet ty om motsatsen tillfälligt inträffar så uppfinns strax nytt lidande i syfte att konsumera alla de resurser som står till buds. Politikernas vägledande princip blir att fördela varje krona så att den avhjälper det värsta återstående lidandet.

Här hamnar politikerna emellertid i ett fundamentalt dilemma. Hur ska de veta vilka av tusentals äskanden som riktas mot dem som representerar det värsta lidandet? Hur ska de vara säkra på att de satsar pengarna rätt?

Detta problem har vetenskapen hittills inte kunnat ge någon slutgiltig och fullt tillfredsställande lösning så politikerna i demokratiska länder har utvecklat en, som det förefaller, helt godtagbar hemmasnickrad tumregel, nämligen att där det skriks mest så lids det värst.

Mot den bakgrunden måste den anslagsfinansierade byråkratin för sin egen överlevnads skull ständigt upphäva veklagan, slita sitt hår och högljutt jämra sig å sina plågade klienters vägnar. Det socialistiska samhället avancerar därför genom tillvaron som ett medeltida flagellanttåg med människor i tagelskjortor som kvider sin bedrövelse, piskar sin rygg och stönar under sitt kors.

Därför menar jag att kapitalismen producerar sällhet, åtminstone i bemärkelsen tillfredsställt ha-begär, medan socialismen producerar jeremiader, inte för att detta var uttänkt på förhand, utan för att de dominerande organisationerna i respektive system, de organisationer som sätter stämningen i samhällena, för sin egen välgångs skull är nödtvungna att uppamma sådana känslor.