Är islamismen extremistisk?

Patrik Engellau

I april förekom i liten debatt i Svenska Dagbladet som jag bedömer värd att återbesöka eftersom den illustrerar en hypotes som jag tycker mig få allt starkare belägg för när jag studerar samhällsdebatten. Hypotesen är att PK-ister ofta slirar i sina bedömningar och till och med förvränger sanningen. Det betyder inte att andra inte skulle ljuga. Alla ljuger. Hypotesen är bara att PK-ister verkar ha en särskild fallenhet för, eller kanske svagare spärrar mot, att skarva eller i varje fall uttrycka sig försåtligt.

Debatten började med att Lars Adaktusson, europarlamentariker för kristdemokraterna, krävde ett antal åtgärder för att den svenska staten åtminstone inte ska hjälpa islamistiska organisationer att sprida sin lära i Sverige. Till exempel, säger Adaktusson, måste det ekonomiska stödet till organisationer ”kopplade till Muslimska Brödraskapet och islamism” nu stoppas.

Adaktusson stödjer sig på den nyligen publicerade rapporten av docenten Aje Carlbom som utarbetats på uppdrag av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Huvudbudskapet i Carlboms rapport, som jag förstår det, sammanfattar han själv så här:

Ett dilemma med att ge MB-associerade organisationer möjlighet att utveckla sin verksamhet är att det innebär att staten (eller andra bidragsgivare) erbjuder skattemedel till en mindre grupp aktörer som sprider budskap som underminerar den dominerande värdegrunden i samhället. Värden som ifrågasätts av aktivister i MB-associerade organisationer rör yttrandefrihet i religionsfrågor, värdet av jämställdhet mellan kvinnor och män, synen på homosexualitet och sexuella minoriteter och även antisemitiska uttryck.

Läs mer

Ramadan är inte en svensk tradition

Mohamed Omar

I år började den islamiska fastemånaden ramadan i mitten av maj. När ramadan började 2015 önskade Erik Ullenhag på Twitter alla fastande muslimer en trevlig ramadan. Det har han inte gjort i år, vilket är bra. För ramadan ska inte uppmuntras. Det är en skadlig tradition. Att avstå från både mat och dryck under dygnets ljusa timmar gör att det inte kan sköta ditt jobb, dina studier och övriga plikter.

Ullenhag hade säkert inte velat att hans egna närstående skulle fasta i ramadan. Han skulle aldrig lära sina barn att ramadan är något trevligt. Han skulle inte fasta själv heller. Så han tycker inte att ramadan är trevligt, han vill bara fjäska för fastande muslimer och godhetssignalera till det vänstervridna och mångkulturalistiska etablissemanget. Det kostar inget.

Över huvud taget ska svenska politiker inte uppmärksamma ramadan. För ramadan är ingen officiell högtid i vårt land och har inget med Sverige och svensk kultur att göra. De enda som fastar i ramadan är troende muslimer och 99,9 procent av dem har invandrarbakgrund. Islam är en invandrarreligion som inte började märkas förrän tjugo-trettio år sedan.

Läs mer

Silvermynt före 1948 köpes!

Anders Leion

I början på sextiotalet började radannonser av denna lydelse dyka upp allt oftare i svensk press, och blev snart allt vanligare.

Varför köpa mynt? Därför att äldre en- och tvåkronor hade hög silverhalt och när silverpriset steg blev det alltså lönsamt att – för nya mynt gjorda av mindre värdefull metall – köpa äldre, smälta ned dem och sälja silvret. Detta är ett exempel på ett fenomen som genom historien gång på gång dykt upp när makthavare behövt pengar och därför försökt lura på allmänheten sämre mynt. Det upptäcks alltid, och det goda myntet försvinner från marknaden för att bevaras i madrassen eller smältas ned. Så också i Sverige, trots att det var olagligt att smälta ned mynt.

(Mamma arbetade på Tempo. Förbi hennes händer rann förstås en ständig ström av mynt. Hon plockade undan de äldre, värdefulla och hade snart en försvarlig hög hemma. Pappa kom hem från något byggjobb i en annan stad, såg högen och tyckte att det inte var någon mening med samlandet av gamla mynt. Han gick till banken och växlade till sig riktiga pengar. Mamma blev inte glad.)

Fenomenet att sämre mynt jagar bort bättre har fått ett eget namn: Greshams lag.

Läs mer

De som har barnatron kvar och de som inte har det

Patrik Engellau

Dikotomierna när det gäller att indela svenska folket står som spön i backen. Där finns GAL mot TAN, somewheres mot anywheres, höger mot vänster, globalister mot nationalister, alliansanhängare mot rödgröna väljare, socialister mot borgerliga samt förstås min favorit politikerväldet mot medelklassen. Vilken soppa.

Det finns ytterligare en dimension som jag för varje dag blir alltmer plågsamt medveten om. Skiljelinjen går mellan dem som tror att politikerna relativt smärtfritt och lätt kan lösa Sveriges problem – där begreppet Sveriges problem verkar bli alltmer synonymt med Sveriges migrationsrelaterade problem – och dem som förlorat denna 1900-talsföreställning om politikens krafter, låt mig kalla dem pessimister eller realister. Skiljelinjen går alltså mellan de fortsatt barnatroende och pessimistrealisterna.

Själv hör jag till pessimisterna. För femtio år sedan trodde jag att politiker hade verktyg att lösa nationens problem bara de bestämde sig. Nu tror jag inte längre på det. Det finns inget annat sätt att förklara att misslyckanden tillåts bestå utan motåtgärder. Politikerna anar att de inte kan lösa problemen och därför låter de bli att försöka för att deras tilltagande hjälplöshet inte ska uppenbaras.

Läs mer

Ny podd! Han är knappast änglalik, men jobbar åt änglarna

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av min podd ”Tankar från framtiden” pratar jag om seriefiguren John Constantine som fyller 65 år denna månad i år. Han föddes den 10 maj 1953 i Liverpool och hans stackars mor dog i barnsäng samma dag.

Trots sin ålder är det ytterst sannolikt att Constantine skulle gå i pension med tanke på hur populär seriefiguren fortfarande är. Serietidningen fyller trettio år i år – det första numret kom ut i januari 1988. Men figuren hade då redan gjort sitt första framträdande, tre år tidigare i juni 1984 i Alan Moores serietidning Swamp Thing.

I serietidningen är Constantine en blond engelsman med arbetarbakgrund från Liverpool som kan en del magi (det heter att han ”klåpar i det ockulta”). Magin använder han för att bekämpa demoner och alla möjliga andra hemska varelser. Han går alltid klädd i röd slips och beige trenchcoat och har en cigarett i mungipan. Moore ville att han skulle likna musikern Sting.

Med sina laster är Constantine knappast änglalik, men han jobbar åt änglarna.

Läs mer

Det är särskilt synd om vissa samhällstänkare

Patrik Engellau

Tänk att du är en stor samhällstänkare som i detalj kan beskriva samhällets konstruktion och var huvudmotsättningarna går och sådant där. Du förklarar så pedagogiskt du kan för din nästa, men han bara ser på dig med nollställd blick eftersom ju samhället inte alls ser ut som du säger. Det känns snopet för tänkaren. Han har inget för att säga att men vänta nu, det jag beskriver är inte det existerande samhället, utan det blivande, fattaru?

Karl Marx var en sådan samhällstänkare. Redan 1848, när han var trettio år, publicerade han och polaren Engels Det Kommunistiska Manifestet, som innehåller alla de viktiga tanketrådar som tänkaren skulle komma att spinna vidare på under resten av sitt liv och på så vis lägga grunden för den lära som vi kallar marxismen, sedermera marxismleninismen (eftersom Marx var visionär – stollig visionär, men visionär lik förbannat – och tänkare medan Lenin var den som utvecklade den marxistiska förkunnelsens praktik – på ett sätt som naturligtvis var förödande för de drabbade människorna, men nu talar jag om teoriutveckling, inte mänskligt lidande). Så här förklaras samhällets konstruktion i Manifestet:

Vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisi och proletariat.

Läs mer

Att sköta sitt jobb kommer före religiösa dogmer

Mohamed Omar

Man kan inte sköta sitt jobb om man avstår från mat och vatten i tjugo timmar per dygn, så enkelt är det. Funktionerna blir nedsatta. Det spelar ingen roll vad man säger, en som äter har mer energi än en som inte äter.

Den danske utlännings- och integrationsministern Inger Støjberg gör alltså rätt när hon uppmanar fastande muslimer att ta ledigt under ramadan. De utsätter oss andra för fara, men även om de har sådana jobb att de inte gör det, så är det respektlöst mot arbetsgivaren att komma hungrig och trött till jobbet. Då visar man att man sätter religiösa dogmer före sitt jobb, och då är man ingen bra anställd.

Hade jag varit arbetsgivare och mina anställda hade kommit hungriga och törstiga till jobbet, så hade jag sparkat dem på en gång. Tänk er en taxichaufför som inte äter och dricker. Nu på sommaren blir det som sagt väldigt många timmar. Det kan se olyckor. Tänk dig en fastande byggarbetare eller en läkare. Støjberg, från borgerliga Venstre, skriver i en debattartikel i Berlingske att ramadan är ”farligt” för alla i landet:

”Det kan i praktiken vara farligt för oss alla, om busschauffören varken äter eller dricker på en hel dag, precis som att man förstås inte orkar prestera normalt på fabriken eller på sjukhuset om man under en hel månad inte äter eller dricker under dygnets alla ljusa timmar.”

Läs mer

Gästskribent Gunnar Sandelin: Sveriges stora demografiska förändring, del 2

Nyligen skrev jag en krönika här på Det Goda Samhället, där jag försökte ta ett helhetsgrepp på den stora demografiska förändring som Sverige har genomgått de senaste 15-20 åren utan att medborgarna informerats om dess omfattning: ”Sveriges demografiska förändring” .

Jag fokuserade på kohorten män 15-44 år eftersom de är mest brottsaktiva och därmed en mätare på samhälles gatufrid. Inom detta urval är män med utländsk bakgrund på väg att bli en majoritet inom flera större kommuner, i några fall är de redan det.

Om vi studerar hur stor andel utrikes födda (observera: bara första generationens invandrare) utgör inom denna population, kan vi se att de under perioden 1970 till 1990 endast utgör en tiondel. 2005 var de knappt 15 procent och idag har de genom de senaste årens inflöde stigit så att 25 procent av männen i brottsaktiv ålder är födda utomlands. Men det är en ofullständig siffra, då många nyanlända ännu inte har folkbokförts av SCB.

Läs mer

Kom tillbaka, Thomas Thorild

Patrik Engellau

Som du vet var Thomas Thorild författare till inskriptionen ovanför aulan till Uppsala universitet som lyder ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. När jag för länge sedan för första gången läste det där trodde jag att de obildade stenhuggarna hade skrivit fel eftersom fritt självklart är bättre än rätt. Rätt är trist, kolla i facit liksom, lita på auktoriteter. Jag har helt ovetenskapligt frågat några av dagens trettioåringar och de tycker också att Thorild fått det där om bakfoten.

Nu ska jag hävda att den antithorildska uppfattning som jag en gång närde – och som jag tror de flesta idag delar – är vår tids olycksbådande intellektuella grundfel.

Sentensen innehåller två svåra ord: fritt och rätt. Fritt är lättare att definiera än rätt. Fritt betyder gränslöst, obehindrat, obundet, självständigt, oavhängigt, suveränt. Det kan exempelvis vara att månen är gjord av ost eller att det finns 63 kön eller att en person som säger sig vara en katt också är det.

Rätt betyder något helt annat. Det betyder att hålla sig till ett rättesnöre som man måste underkasta sig. Det rätta är mycket strängare än det fria eftersom tanken att det finns ett rätt frammanar insikten att det i så fall oundvikligen också finns saker som är fel, kanske, Gud förbjude, just mina uppfattningar.

Läs mer

Antje Jackeléns politik leder till att intoleransen vinner terräng i Sverige

Mohamed Omar

I en debattartikel i Dagens Nyheter (27/5) varnar Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén tillsammans med fem företrädare för det så kallade ”civilsamhället” för att ”den organiserade intoleransen vinner terräng” i Sverige. Jag skriver ”civilsamhället” inom citattecken eftersom dessa organisationer till stor del är tvångsfinansierade med skattepengar. Organisationerna i fråga är Rädda barnen, Riksidrottsförbundet, Röda Korset, Sveriges stadsmissioner och Forum idéburna organisationer med social inriktning.

Med ”organiserad intolerans” syftar de kanske på tillnyktringen i invandringsfrågan, det vill säga att allt fler politiker, påstår de i alla fall, börjat överge en ansvarslös och oförnuftig massinvandringspolitik.

”I dag kan politiker, opinionsbildare och andra tyckare framföra budskap som var helt orimliga bara för några år sedan”, skriver debattörerna.

Det är dock den ansvarslösa massinvandringspolitiken som har lett till att intoleransen spridits i Sverige i form av islamism. Enligt Säpo finns det tre tusen våldsbejakande islamister i Sverige och hundratals unga muslimer reste härifrån för att strida i Irak och Syrien. Det är en följd av den ”humana” politik som Antje med flera godhetsapostlar förespråkar. Med en mer restriktiv invandringspolitik hade vi kunnat hjälpa fler flyktingar och samtidigt undvikit att islamismens organiserade intolerans vunnit terräng i vårt land. En sådan politik är alltså både mer human mot svenskarna och mot världens flyktingar.

Läs mer

Staffans Heimersons utrikes ärenden: Kvasten går mot korruption

Staffan Heimerson

På jordens alla kontinenter äger på en och samma gång en moralisk upprustning rum:

Korruption har fått ett dåligt rykte. Tjuvarna torskar.

För någon generation sedan betraktades politikers systematiska och ohämmade tjuveri som en skrattretande poäng. ”Imelda Marcos och hennes 1.570 par skor, haha …”

Det finns ingen övergripande förklaring till att politiker i Malaysia och Brasilien, i Sydafrika och Irak nu känner rättvisans klor hugga tag i dem. Men det är rimligt att förmoda, att när levnadsstandarden stiger och medelklassen växer, odlas medelklassideal om anständigt uppträdande och önskan att i omvärlden bli betraktade som ”normala människor”; i alla fall inte som ryska oligarker i träningsoverall med vita ränder.

Mera än banal avundsjuka på dem i den offentliga sektorn som skor sig. Det är inte religion. Men bra nära; det har med etik att göra.

Och kvasten går.

Läs mer

Överskottet

Patrik Engellau

De flesta ekonomier producerar mer än det minimum som behövs för att befolkningen ska kunna överleva och fortplanta sig. Några ekonomier, exempelvis den svenska, producerar oerhört mycket mer än detta minimum. Frågan är vad olika samhällen gör med detta överskott. Det kan vara väldigt olika.

De gamla egyptierna använde sitt överskott till att bygga pyramider och andra märkvärdiga byggnadsverk. Tyckte pyramidarbetarna att de hade en intressant syssla som lät dem förverkliga sig själva? Det har jag svårt att tro. Men de hade nog inte så mycket att säga till om. Besluten om hur överskottet skulle användas fattades av farao och den lilla klicken präster i hans omgivning.

I en demokratisk marknadsekonomi som den svenska gäller andra principer för det ekonomiska överskottets fördelning och användning. Hos oss har den enskilde mer att säga till om än i det antika egyptiska systemet. Den enskilde har hos oss därför kunnat tillgodogöra sig en hygglig del av ett överskott som stadigt vuxit i kanske tvåhundra år. Det ser vi om vi jämför en vanlig människas livsstil idag med hur det var för tvåhundra år sedan. Vattentoalett i bostaden, rinnande varmt och kallt vatten, disk- och tvättmaskin, elektriskt ljus och så vidare.

Läs mer

Ny podd! Yttrandefriheten hotad

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden ”Tankar från framtiden” (inspelat 25/5) pratar jag med författaren och journalisten Jan Sjunnesson. Den 15 maj var han på förhör hos polisen i Stockholm, misstänkt för hets mot folkgrupp. När han kom dit fick han veta att det rörde sig om två satirbilden som han delat på Facebook.

Vid Bokmässan 2017 uppdagades att förlaget Författares Bokmaskin gett ut böckerna Mormor är inget spöke (om en mormor burka) och Farfar har fyra fruar av Oscar Trimbel. Syftet med böckerna verkar ha varit att normalisera burka och månggifte. De bilder som Sjunnesson delat på Facebook föreställde två påhittade bokomslag som satiriserade dessa två böcker.

Det ena bokomslaget hade titeln Mustafa vill också vara med och föreställde en pojke som står i utkanten av en grupp män som stenar en kvinna. Det andra omslaget hade titeln Med farfar på jobbet och föreställde två män i långa skjortor som pryglade en liggande man.

Sjunnesson spelade in förhöret hos polisen och lade ut det på SoundCloud. Det är både skrämmande och roligt. Man skulle tro att det var en parodi.

Läs mer

Värdet av att demonstrera sin makt

Jan-Olof Sandgren

Att demonstrera makt har en dålig klang i vår tid. Det för tankarna till en dryg, manlig härskarteknik som var vanlig hos forntidens despoter och beklagligtvis dröjt sig kvar i reptilhjärnan hos flertalet vita heterosexuella män. Den statsbärande feminismen tror sig ha hittat ett alternativ – befriade från patriarkalt översitteri och utrustade med rätt värdegrund, antas människor vilja samarbeta för en bättre värld.

Förutom att det kan råda delade meningar om vad som menas med en bättre värld, är själva manifesterandet av makten en viktig del av dess legitimitet. Säga vad man vill om Machiavelli, men han förstod i alla fall vad makt är – att sätta spelreglerna och inte dra sig för att tvinga andra att följa dem. Formell makt, som inte lever upp till de kriterierna blir föga mer än en kuliss.

På ytan verkar regeringen sitta på mera makt än tidigare (patriarkala) regeringar. Den har större ekonomiska resurser, mer sofistikerad kontroll över sina medborgare, kanske mer inflytande över etablerad media och större befogenheter att ingripa i människors privatliv. Till det ska läggas att bara ett av riksdagens åtta partier de senaste mandatperioderna, utövat någon egentlig opposition. Ändå har man svårt att klara viktiga kärnuppgifter som:

Läs mer

Svenskarna och deras åsikter #2

Anders Leion

Anders frågar – folket svarar

Fram till valet kommer DGS med hjälp av Sentio att ställa frågor till allmänheten, för att återge deras åsikter om aktuella frågor. Jag, Anders Leion, som håller i detta vill gärna ha förslag på frågor – inte bara aktuella utan också gärna spetsiga och provocerande. Men i och med att du skickar in ditt förslag tar jag mig friheten att redigera den. Adressen är andersleion@gmail.com.

Att ställa frågor som inte vilseleder är svårt. Det tycker jag efter att ha gjort det i drygt 20 år för Sifo. Här nedan resultatet från den andra frågan:

Oavsett hur du själv tänker rösta: Vilket parti kommer att bli störst i höstens val, tror du?Skärmbild (47)

Socialdemokraterna 33,6%
Sverigedemokraterna 21%
Moderaterna 15,2%

Som man kan vänta sig får de tre partierna S, SD och M flest röster. De konkurrerar sinsemellan och några andra konkurrenter finns inte i sikte. Vad tror då deras respektive anhängare? Mest optimistiska är socialdemokraterna. Hela 83 procent av dem tror att deras parti skall bli störst. Därnäst kommer SDs anhängare. Av dem tror 73 procent att deras parti skall bli det största.

Betydligt mindre förhoppningsfulls är moderaterna. Knappt sex av tio, eller 57 procent, tror på det egna partiet. Det socialdemokratiska partiet stolta historia fyller tydligen fortfarande sympatisörernas medvetande. De med högst utbildning håller i betydligt mindre utsträckning – 16,9 procent – Sd som vinnare än de med lägre utbildning. För de andra två är utbildningsgruppernas sympatier jämnt fördelade. Också inkomstgruppernas sympatier är jämnt fördelade inom de tre partiernas anhängare, med undantag att de med lägst inkomst vilka, som förväntat, i mindre utsträckning håller på M. De geografiska skillnaderna är större och avspeglar ett äldre, mer traditionellt röstande åtminstone vad beträffar de äldre partierna. I Gävleborgs län t.ex. får S – 41,9 % och M – 9,6 %. SD får 19,3 i detta län.

Sammanfattningsvis ser vi pessimistiska moderater och historietyngda socialdemokrater.

Undersökningen gjordes mellan den adertonde och den tjugoandra maj 2018. Utifrån en panel utvaldes 1014 personer, representativa med avseende på kön, ålder och region.

Här kan du läsa Svenskarnas och deras åsikter #1: ”Har du förtroende för att sjukvården skall ge dig bra vård om du blir allvarligt sjuk, eller har du inte det?”

Sverige är inte längre en Airbus

Patrik Engellau

Livet i Sverige har, bortsett från eventuella privata berg- och dalbanor, varit en lugn och behaglig resa för oss som fötts efter andra världskriget. De största hoten, till exempel löntagarfonderna, har det inte blivit något av. Svenskarna har bekvämt färdats genom tiden som i business class i en Airbus A350-900.

Det kanske främsta skälet till att man kan färdas med sådant välbehag och trygghet i en Airbus A350-900 eller något annat modernt flygplan är att piloterna knappt får pilla på knapparna och reglagen. Jo, om vädret är vackert och även alla andra omständigheter är optimala kan piloterna få landa manuellt. I osäkrare förhållanden är regeln att maskinerna tar över. År 2009 kraschade Air France Flight 447, en Airbus A330, i Atlanten vilket berodde på att jourhavande pilot inte litade på instrumenten utan fick för sig att han kunde bättre själv.

Biggles tid är alltså över inom flygindustrin. Varför håller sig då flygbolagen med högavlönade flygare i eleganta uniformer om planen kan flyga sig själva? Jag har frågat folk i branschen och inte hört något mer övertygande svar än att passagerarna tycker att det känns bättre med en stilig pilot som utstrålar auktoritet och säkerhet. Förresten påstås det vara likadant inom skeppsfarten. När passagerarfartyget Costa Concordia år 2012 förliste utanför den italienska ön Giglio och 32 personer dog så lär det ha berott på att kapten Francesco Schettino lagt sig i datorernas jobb och ville köra farligt nära Giglio för att glassa för sina polare på ön (eller, som det lite motsägelsefullt också påstås, ägnade sig mer åt sin älskarinna än åt att styra fartyget).

Läs mer

Etablissemangsmedierna skönmålar ramadan

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden ”Amerikanska nyhetsanalyser” (18/5) pratar jag med Ronie Berggren om ramadan. Den islamiska fastemånaden började den 15 maj i år. Jag tar upp hur ramadan har skildrats av svenska etablissemangsmedier.

Den 16 maj publicerade till exempel SVT ett mysigt klipp om fastan: ”En utmaning att träna under ramadan”. Sanna Ahmad är en basketspelare med ambitioner. Och hon tränar på fastande mage. Det är en utmaning. Men hon klarar det!

Ramadan i år är extra tufft, förklarar SVT. Nu på sommaren går solen ner sent och stiger tidigt, så tiden då man får äta och dricka är väldigt knapp. Men Sanna är ännu tuffare!

I klippet berättar Sanna om kompisar som svimmat av hunger och törst. Hon berättar att hon blir trött och sämre på att koncentrera sig. För SVT verkar Sanna vara ett exempel på Girl Power, en positiv förebild för unga, muslimska tjejer. Finns inte en tillstymmelse till kritik.

Sannas fanatism, att hon skadar sin hälsa på grund av religiösa dogmer, borde vara en källa till oro, inte beundran. Det finns muslimer som får ångest när ramadan kommer. De vill inte fasta, men känner sig tvingade. För hur frivillig är fastan när du för höra att den som inte fastar är en syndare som kommer att brinna i helvetet? Varför får vi inte höra deras röster?
Läs mer

Svenska staten betalar för att få pisk

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av min podd ”Tankar från framtiden” (inspelat 17/5) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau.

Den svenska staten betalar en organisation, en NGO kallad Svenska FN-förbundet, för att lägga fram en rapport om hur rasistiska vi är. Denna rapport skickas till Förenta Nationernas ”Committee on the Elimination of Racial Discrimination” som använder den för att anklaga den svenska staten för rasism. Dessa anklagelser används sedan av staten som underlag för att kasta ännu mer skattepengar på åtgärder mot rasism.

Varför gör man så här? Jo, för så kan politikerna kan skaffa sig mer makt och det välfärdsindustriella komplexet kan öka sin omsättning. Om du invänder är du förmodligen rasist.

Läs mer

We don´t need no education, we don´t need no thought control

Patrik Engellau

Så diktade Pink Floyd i en av sina mest lyckade sånger, Another brick in the wall, och det ligger mycket i det.

Att konstruera samhällsförståelser är ungefär som att konstruera maskiner eller dataprogram. När man kommit så långt att modellen visat sig fungera hjälpligt, eller i varje fall nästan, så är det minst lika mycket jobb kvar för att ta bort buggar och finslipa detaljer. Så är det med min teori om att det moderna samhället, åtminstone det svenska, är uppbyggt av å ena sidan ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra en nettoskattebetalande medelklass.

Jag vet att det är rätt många som inte gillar den idén, kanske för att de inte förstått den, kanske för att den inte är färdigutvecklad, kanske för att den, trots vad jag inbillar mig, inte funkar. Men jag har inte sett någon annan teori med högre förklaringsvärde så för mig får den tills vidare duga. (Alternativa tankefigurer såsom GAL-TAN, höger-vänsterskalan och ”globalism mot nationalpopulism” känns för allmänna för mig. Hur kan de teorierna förklara de levande, praktiska vardagsproblem som folk har, till exempel debaclet i skolorna?)

Läs mer

Gästskribent Gunnar Sandelin: Sveriges stora demografiska förändring

En fråga som har plågat mig i många år är hur den extrema befolkningsförändring som vårt land genomgår har kunnat ske utan att det har varit en avgörande fråga i någon valrörelse. Svenska folket har aldrig fått närmare information om hur landets demografiska sammansättning oåterkalleligt förändrar Sverige till ett helt annat land än det var, för låt oss säga bara 20 år sedan.

Emellertid finns det i stor utsträckning tillgängliga fakta för den medborgare som vill (och orkar) gå in i myndigheternas databaser. I den här texten kommer uppgifterna från Statistiska centralbyrån (SCB) och Migrationsverket.

Från millennieskiftet fram till och med 2017 har befolkningen i landet med utländsk bakgrund ökat med nästan 1,3 miljoner personer, medan de som har svensk bakgrund har minskat med 22 000. Till utländsk bakgrund räknar jag utrikes födda och de som föds här med två utrikes födda föräldrar, medan svensk bakgrund gäller för dem som har två inrikes födda föräldrar. Personer med ena föräldern född i Sverige och den andra i utlandet delar jag 50/50 mellan grupperna. Räknar man så har 28 procent av landets invånare utländsk bakgrund idag.

Läs mer

Hon överlevde den döende kyrkan

Mohamed Omar

Efter tolv år som präst blev Helena Edlund bannlyst i Svenska kyrkan. För att hon förkastade den kristna tron? Nej, för att hon avvek från vänsteretablissemangets värdegrund. Denna värdegrund har också blivit kyrkans måttstock för rätt och fel. Nu har Edlund skildrat sin resa i en ny bok: Konsten att överleva Svenska kyrkan.

Det är en sorglig bok, för den handlar om olycklig kärlek. Edlund älskade kyrkan, men hennes kärlek blev inte besvarad. Åtminstone inte av kyrkans auktoritära vänsteretablissemang. Edlund ville att kyrkan skulle våga vara sig själv och försöka nå ut till andra, men kyrkan ville hellre anpassa sig till Värdegrunden och stillatigande se på medans medlemmarna lämnade. Det finns ingen vilja att leva, inte ens att överleva.

Men det positiva i boken, det optimistiska, är att Edlund överlevde och gick vidare. Hon har fortfarande sin tro. På ett ställa skriver hon att förr var det folk som slutade tro som lämnade kyrkan, idag är det folk som tror. Vissa går vidare till den romersk-katolska kyrkan, som växer i Sverige till stor del på grund av invandringen från katolska länder. Det skulle inte förvåna mig om Rom i framtiden börjar köpa upp tomma, lutherska kyrkor. Jag är ateist, men om jag vore kristen skulle jag gå med i den romerska kyrkan.

Läs mer

Yttrandefriheten återigen

Patrik Engellau

I en del frågor finns ingen sanning eller rätt svar. En sådan fråga är hur mycket yttrandefrihet som är lagom. Å ena sidan ska vi ha yttrandefrihet vilket formuleras så här i nittonde artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Å andra sidan måste staten ha möjligheter att inskränka yttrandefriheten vilket formuleras så här i tionde artikeln i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen):

Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

När man läst och begrundat dessa två motsatta riktlinjer så inser man att man fattar ännu mindre än innan man läste dem. Man begriper att det finns ett lagom men man har ingen aning om var det ska placeras. Det värsta är att det inte finns någon auktoritet som kan det rätta svaret eftersom det inte finns något rätt svar.

Läs mer

Alla kulturer är inte lika bra

Mohamed Omar

Är alla kulturer lika bra? Enligt nyvänstern är man ”kulturrasist” om man anser att vissa kulturer är sämre än andra. Kulturer är föränderliga och för att få en kultur att förändras i en viss riktning krävs kritik. Det är denna kritik som nyvänstern hindrar genom sin föreställning om ”kulturrasism”. Det finns därför fog att beskriva denna vänster som regressiv, eftersom den paradoxalt främjar förtryck i toleransens och antirasismens namn.

Det finns stunder då den bättre kultur står mot en sämre, civilisation mot barbari. I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar från 1873 skildras ett sådant möte. Handlingen är förmodligen bekant för de flesta. Hjälten, Phileas Fogg, är en engelsk gentleman och medlem av Framstegsklubben. Han slår vad med de andra klubbmedlemmarna om att kunna resa runt jorden på 80 dagar, något som var otänkbart på den tiden. Med sig tar han sin ny nytillträdde franske betjänt Jean Passepartout.

I en svensk, förkortad version av romanen, utgiven i serien Barnbiblioteket Saga 1935 beskrivs Fogg så här:

”Fileas Fogg såg ut att vara en fyrtio års man, hade fina och ädla anletsdrag, var reslig till växten och axelbred. Han hade ljust hår och ljusa polisonger, hög panna utan rynkor, blek hy och vita tänder. Kort sagt: en fulländad engelsk gentleman.”

Boken är fint illustrerad av Edvard Forsström (1854-1934), förmodligen mest känd som politisk skämttecknare. Han publicerade sina teckningar i bland annat tidningarna Söndags-Nisse och Puck.

Läs mer

Gästskribent Rebwar Hassan: Hur kom det sig att Miljöpartiet de gröna tog emot islamisterna med öppna armar?

Det var en fråga jag fick efter mötet som Demokrativärnet höll i Stockholm för en tid sedan. Nu när jag fått lite perspektiv på de sista turbulenta åren i Miljöpartiet ska jag försöka bena ut hur jag ser på det hela. I stort.

För det första så är det förstås svårt att ge ett entydigt svar eftersom ingen av dem som hjälpt fram islamisterna själva säger sig vilja ha shariasamhällen, parallellsamhällen, sharialagar och liknande -som kommer i alla länder där bokstavstroende samlas. Jag antar att de flesta som kvoterat fram olika minoriteter tycker att det är ett bra sätt att integrera invandrare och andra minoriteter. Har man dessutom en postmodernistisk syn på tillvaron, där hierarkier ska bekämpas med olika former av praktiserande normkritik, så blir det kanske så.

De grupper som ska kvoteras fram definieras alltid som offer. Att målmedvetet jobba sig in i Miljöpartiet och använda ett sådant offer-synsätt för att sprida den egna agendan har islamisterna varit skickliga på. Den verksamhetsplan Yvonne Ruwaida och Mehmet Kaplan fick hela Miljöpartiet med på för 15 år sedan visar hur målmedvetet islamisterna agerat. Det framgår precis vad de ville ha och behövde för att lyckas etablera sig som en maktfaktor och därmed islamisera kanske i första hand islamistiska invandrare men även sprida shariatänkandet i hela samhället. Islamism är en vilja att fredligt eller med våld införa sharialagar i ett område eller ett land. Nuförtiden är många i partiet dessutom medvetna om att utan de islamistiska rösterna åker partiet ut ur riksdagen. Det är också en faktor att räkna med.

Läs mer

Hjälteberättelser

Patrik Engellau

Man vet inte om hjältar som Jesus och Sokrates någonsin existerat, men man vet att berättelserna om deras liv har haft avsevärt inflytande på mänskligheten och historien. Beskrivningarna av personernas livsöden är märkvärdigt lika. Vardera gav de människorna något oändligt värdefullt och för detta blev de båda två avrättade. Kanske finns en sensmoral.

Jesus var Guds son. Sedan skapelsen hade Gud varit arg på människorna för att de inte var så goda som Gud hade tänkt sig utan bara syndade hela tiden i stället för att genom ömsesidig kärlek och hjälpsamhet göra den jordiska tillvaron så paradisisk som Gud hade planerat.

När Gud hade prövat allt för att få människorna att ändra sig – till exempel bestraffningar såsom syndafloder, diverse folkmord, detaljerade regelverk etc – gjorde han ett sista, nästan uppgivet, försök att leda människorna på nya och bättre vägar. Han skickade sin son för att lära människorna hur de skulle bete sig. För att människorna skulle begripa att det var något särskilt med Jesus så hade Gud givit sonen magiska krafter, till exempel förmågan att väcka liv i döda människor och att utspisa femtusen män plus kvinnor och barn med fem bröd och två fiskar.

Läs mer

Hur man kan göra tillvaron mer komplicerad och varför staten gillar det

Patrik Engellau

En av de mest fascinerande men samtidigt svårbegripliga fenomenen i vår tid är relationen mellan å ena sidan politikerväldet (inklusive det välfärdsindustriella komplexet) och å den andra PK-ismen. Å ena sidan en organisatorisk apparat, å den andra ett tänkande. Hur hänger de ihop?

Frågan blir desto svårare som apparaten och tänkandet inte har något gemensamt ursprung utan bara råkade träffas varvid tycke uppstod. På den vägen är det. En härlig och ömsesidigt välgörande relation som bara blir intimare med åren.

PK-ismen, eller rättare sagt postmodernismen, ty PK-ismen är postmodernismens politiska gren, uppfanns och befinner sig under ständig vidareutveckling vid amerikanska universitet.

De flesta, även en sådan intellektuell höjdare som Jordan B. Peterson, anser att PK-ismen är en vänsterrörelse som har något med marxismen, kanske ”kulturmarxismen”, att göra. Det har jag svårt att förstå, i varje fall så länge ”vänster” och ”marxism” uppfattas som någon sorts underifrånperspektiv. PK-ismen har det motsatta, nämligen ett makt- och uppifrånperspektiv. Till exempel eftersträvar PK-ismen motsatsen till det öppna, fria, demokratiska samtalet. PK-ismen är ett verktyg som makten kan använda för att tysta sina motståndare.

Läs mer

Etablissemangets masochism

Mohamed Omar

Hösten 2015 arrangerade regeringen ett pr-jippo, ”Sverige tillsammans”, i syfte att göra svenskarna mer välvilligt inställda till massinvandringen. På jippot gjorde historikern Ingrid Lomfors ett uttalande som fick mycket kritik. ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”, påstod hon.

I samma nationalmasochistiska anda fortsätter nu Twitter-kontot Sweden.se. Kontot finansieras av utrikesdepartementet och Svenska Institutet och beskrivs på hemsidan som en officiell källa för information om Sverige. I en tweet påstod kontot nyligen att de svenska köttbullarna egentligen kommer från Turkiet. Karl XII ska ha tagit hit receptet efter sin vistelse där i början av 1700-talet.

Men det är fake news – köttbullar fanns här tidigare och kallades då frikadeller. Men twittraren är full av det självförtroende man kan få av att stå på etablissemangets sida. ”Låt oss hålla oss till fakta”, står det under det falska påståendet om köttbullarnas turkiska ursprung.

Men även om påståendet hade varit sant, så är det intressant att titta på som ett uttryck för en nationalmasochistisk tendens. Man vill nedvärdera den svenska kulturen och framhäva andra kulturer. Det finns en iver hos etablissemanget att hoppa på alla möjligheter att påvisa att något typiskt svenskt ”egentligen” inte är så svenskt. Det finns en slags skadeglädje i detta. Och det märkliga är att man vill skada sig själv.

Läs mer

Nästa generation

Jan-Olof Sandgren

Jag tittar på en bild som jag väljer att inte länka till. Dels för att det finns många liknande bilder på nätet, dels för att den gör mig illa till mods, av skäl som jag återkommer till senare. Bilden föreställer i alla fall en mörkhyad man i 25-årsåldern, flankerad av två blonda småkillar. Mannen har just vunnit en idrottstävling för elva- till tolvåringar.

Hans ålder kan sträcka sig mellan 20 och 30 år, han är i varje fall inte tolv. Killarna som hamnat på andra och tredje plats ser ändå glada och stolta ut, som vilka mellanstadieelever som helst under en idrottsdag. Naturligtvis inser de att mannen vunnit genom fusk (barn är inga idioter) men har antagligen lärt sig från vuxna att det är ok.

Många skulle nog se det som en bagatell. De blonda killarna verkar inte särskilt ledsna och de har säkert haft en trygg svensk uppväxt, medan den mörke mannen kanske kommer från svåra förhållanden i Nordafrika. Är det inte på sätt och vis rättvist om han får priset? Det är ju trots allt bara en lek.

Mot det har jag ett par invändningar. För det första är idrott inte någon lek, i varje fall inte för elva- till tolvåringar. Tvärtom är det en källa till värde och självrespekt. För det andra är det inte killarna som valt att ge bort förstapriset, utan beslutet är fattat av vuxna. Vuxna som i andra sammanhang talar om för barn vad som är ”rent spel”. För det tredje ser den mörkhyade mannen inte speciellt glad ut. Av hans ansiktsuttryck att döma skulle han helst vilja slippa hela prisutdelningen.

Läs mer

Staffan Heimersons utländska ärenden: Irland och abort

Staffan Heimerson

Inget samhälle – inte ens öststaternas förbättring i levnadsstandard efter Murens fall och kommunismens kollaps – har förvandlats snabbare än Irland. Och till det bättre.

När jag som Londonkorrespondent i mitten av sextiotalet började resa till Irland var öriket bara romantiskt efterblivet. Jan Olof Olsson (Jolo) och Margareta Sjögren hade något år tidigare karakteriserat landet i titeln till sin bok, ”Irland, den omöjliga ön”.

Ändå uppstod viss indignation, när jag i ett reportage förenklat beskrev Irlands handelsbalans:

Export: Nunnor.

Import (illegal): Kondomer.

Naturligtvis var det sant. Irland var det mest katolska av länder. För kvinnor var det ett vanligt karriärsteg att bli nunna. Irländska nunnor fanns i mängder på missionsstationer och sjukhus i Afrika och Latinamerika. De betraktades som goda.

Det sedesamma livet på ”Den gröna ön” präglades av gigantiskt hyckleri i sexuella frågor. Preventivmedel var förbjudna. Det fanns i Dublin en Svarta börsen för de varor kondomsmugglarna från Storbritannien – med risk för stränga straff – förde in.

Läs mer

Jesus och Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna

Patrik Engellau

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett märkvärdigt dokument som vi borde läsa och begrunda i stället för att bara prata om i devota ordalag (som vi brukar göra). Den antogs år 1948 och är i själva verket ett slags programförklaring för en internationell välfärdsstat innan ens de nationella välfärdsstaterna etablerats. (Först i 1974 års regeringsform gjorde Sverige den typ av sociala utfästelser – till exempel att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning” – som FN lanserat ett kvarts sekel tidigare.)

I deklarationens första paragraf stadgas att alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter samt att de bör handla gentemot varandra i en ”anda av broderskap”. (Där är något skumt. Det står ”broderskap” i det engelska originalet och det gjorde det antagligen även från början i den svenska texten. Men den svenska texten är nu ändrad till ”gemenskap” vilket troligen är en mer feministisk formulering som dock betyder något annat.)

Var och en av oss är alltså skyldig att behandla alla andra som bröder, inte bara våra nära och kära, utan också varje annan individ på jordklotet, vare sig vi känner vederbörande eller inte. Detta är långt ifrån en ny tanke, men den är mycket radikal och knappast implementerad någonstans. För Jesus, som är en mycket mer krävande typ än vad kyrkan vill erkänna, var detta huvudbudskapet. Vi skulle älska vår nästa som oss själva och inte sätta våra släktingar och vänner framför någon okänd behövande. (Man minns den svenske diktaren Bengt Lidners bekanta rader: ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, Hvar hälst en usling fins, är han min vän, min bror”.)

Läs mer