Centerledaren Annie Lööf påstås ha studerat juridik. Det kan inte ha varit särskilt framgångsrikt. Hon tycks i alla fall inte ha lyckats tillägna sig en av rättsstatens mest centrala principer, nämligen den som säger att lagen måste äga företräde framför moralen.

Så snart lagar har stiftats är det, i ett rättssamhälle, varje politikers och myndighetsföreträdares glasklara skyldighet att ställa sig bakom dessa lagar, och att aldrig göra något som kan försvåra deras tillämpning. Detta måste även gälla rättslig prövning av ensamkommande ”flyktingbarns” eventuella rätt att beviljas asyl.

I de fall där den rättsliga processen har lett fram till beslut om utvisning, av det mycket enkla skälet att de sökande funnits sakna skäl att få asyl, är det faktiskt även Annie Lööfs självklara plikt, som folkvald parlamentsledamot, att ställa sig bakom dessa beslut. Hon väljer dock att anmäla en avvikande uppfattning. Den formella bevekelsegrunden består av två led.

I det första upplever hon, som jurist, ett behov av att erkänna att den rödgröna regeringen har lagt fram ett lagförslag som lagrådet avvisat som det värsta man någonsin sett. Rättsrespekten borde här otvetydigt diktera att detta förslag måste underkännas och att lagligt fattade beslut måste verkställas. I det andra menar Lööf dock att humanitära skäl trots allt måste väga tyngre.

Innebörden är att när Annie Lööf anser att svensk lag inte motsvarar hennes personliga moraluppfattning, då tar hon sig rätt att åsidosätta lagen. Det är ett i ett demokratiskt sammanhang fullständigt oerhört uppträdande. Anledningen är mycket enkel att förstå.

Varje samhälle är för sin fortlevnad helt beroende av att kunna enas om en uppsättning grundläggande värderingar och moralbegrepp. Den demokratiskt valda lagstiftande församlingens centrala uppgift är att tillse att de lagar som stiftas står i god överensstämmelse med en över tiden föränderlig uppsättning värderingar. Lagar som kommit ur fas med samhällsutvecklingen måste ändras och nya regler tillskapas. Detta ständigt pågående arbete är det demokratiska systemets själva livsluft.

Om man anser att lagar har kommit ur fas med samhällets grundläggande värderingar måste den demokratiska instinkten säga att rätt åtgärd är att ändra lagen. För en folkvald lagstiftare måste detta vara ställt bortom varje tvivel. När Annie Lööf förklarar varför Centerpartiet kommer att rösta för att ensamkommande flyktingbarn som fått utvisningsbeslut trots allt måste få stanna ger hon prov på ett sublimt förakt för rättstillämpningen, som riskerar att få omfattande negativa konsekvenser.

Det kan förvisso vid ett ytligt betraktande tyckas tilltalande att låta handlingar styras av moraluppfattningar. För individen är det också självfallet helt avgörande att så är fallet. Men samhällets fortlevnad kräver samtidigt att gemensamt stiftade lagar måste äga företräde. Det demokratiska systemet kräver att individer som anser att deras moraluppfattning står i strid med lagen trots detta accepterar att lagen äger företräde.

Varje medborgare har en självskriven rätt att verka för att lagen ändras, men man får aldrig ta sig rätt att plädera för att den skall åsidosättas. Om vi skulle acceptera att varje individ själv har rätt att avgöra när lagar skall följas, då är rättsstaten en omöjlighet, och därmed även demokratin.

Sverige har under hundratals år styrts på grundval av den klassiska principen att ”land skall med lag byggas”. Det har varit ett mycket framgångsrikt projekt. Utan lagen som ledstjärna hade den ständigt pågående förnyelse som gjort vårt land till en ledande välfärdsnation inte varit möjlig.

Det i särklass mest oroväckande inslaget i det senaste decenniets svenska identitetspolitik är att det i allt bredare kretsar har blivit allmänt accepterat att den egna moralen måste stå över lagen, att rättsligt fattade beslut vi inte gillar inte skall få verkställas, och att rättsvårdande myndigheter måste vara mera lyhörda för twitter från olika aktivister än för lagens glasklara riktlinjer.

Det är extremt illavarslande. Annie Lööf kanske borde återremitteras till Juridicum i Lund, för att friska upp den juridik hon så uppenbart har glömt.