Om man inte förstår det här med var huvudmotsättningen i samhället går, säger jag för femtioelfte gången, så har man ingen chans att förstå vad som händer runt omkring oss. Jag tar det från början och fyller sedan på med belysande exempel.

Huvudmotsättningen i Sverige idag går mellan å ena sidan den dominerande klassen (eller gruppen eller skiktet eller vad du vill) som består av politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (som har sina lydiga härolder i media) och å den andra sidan den nettoskattebetalande medelklassen.

Klasskampen förs med idéer. Striden handlar om tolkningsföreträdet på verkligheten. Den vars tolkning är allmänt accepterad har makten. Var och en av de motsatta klasserna har sin tolkning. Samhällstolkning kallas ideologi. Politikerväldet et consortes har sin ideologi som kallas PK-ismen. Den nettoskattebetalande medelklassen har sin ideologi som vi kan kalla för sunt förnuft eller gråsossetänkande eller något ditåt.

I det svenska medvetandet dominerar PK-ismen vilket beror på att politikerväldet är den dominerande klassen.

(Överkurs: Man lika förstås gärna kan säga det omvända, nämligen att det faktum att många ansluter sig till PK-ismen ger makten till politikerväldet. Det finns nämligen ett antal medelklassare som har anammat klassfiendens ideologi och gjort sig till PK-ister fastän det missgynnar dem själva. Marx kallade fenomenet för ”falskt medvetande”.)

Där har du karta och kompass. Nu slänger vi fram lite händelser som behöver analyseras. Vi börjar med Barnkonventionen som regeringen nu överväger att begära att Riksdagen inkorporerar i svensk lag. Om du vill fördjupa dig i Barnkonventionen, som är en snurrig och elakartad FN-deklaration, så kan du läsa min snart två år gamla text i ärendet här

Men du behöver inte besvära dig. Det räcker med att du förstår att det finns två sätt att tolka Barnkonventionen, ett PK-istiskt, alltså i enlighet med hur Sveriges härskare ser det, och ett annat som är hur den svenska medelklassen ser det (såframt medelklassaren inte är behäftade med falskt medvetande).

Det här kanske låter komplicerat, men det är så enkelt att man inte kan villa bort sig bara man har kartan och kompassen i ordning.

I verkligheten, alltså enligt min medelklasstolkning, handlar Barnkonventionen – och vill du ha detaljer så kan du läsa min text enligt ovan – om att ge mer makt åt socialsekreterarna, alltså till en framstående aktörsgrupp inom politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Men enligt den PK-istiska tolkningen, som alltså är den med vars glasögon FN-dokumentet är författat, handlar det bara om att ”stärka barns ställning”.

Det här tål att tänka på. Skulle den konvention som nu regeringen troligen vill införliva i svensk lag göra livet bättre för barn eller handlar det egentligen om att ge mer makt åt det välfärdsindustriella komplexet? Fundera på det. Du vet min uppfattning. Jag är tacksam för dina synpunkter.

Ett exempel till. Nu gäller det genuspolitik och berör jämställdheten mellan kvinnor och män inom NATO-styrkorna. Den här gången handlar det om huruvida syftet med en krigsmakt är att bygga ett starkt försvar eller om ett överordnat mål är att krigsmakten internt ska säkerställa könens likaberättigande. Ska vi i första hand döda fiender och sedan tänka på jämställdheten eller ska vi koncentrera oss på att säkra kvinnors lika rätt att bli generaler och sedan döda fiender?

Medelklassare som jag är krassa typer. Om vi satsar en del av våra surt förvärvade slantar på ett försvar så vill vi att hela pengen går till kulor och krut, inte till andra ändamål som till exempel att ge positioner och rättigheter inom försvaret till personer, i det här fallet kvinnor, som aldrig någonsin i världshistorien har visat särskild lust eller fallenhet för att döda fiender.

Återigen började det med en resolution från FN, nämligen Säkerhetsrådets resolution 1325 som handlar om ”behovet att öka antalet kvinnor i beslutande ställning i frågor om fred och säkerhet” vilket vad jag förstår är samma tankefigur som fler kvinnor i börsbolagens styrelser. Särskilda åtgärder för att åstadkomma att fler kvinnor hamnar i betydelsefulla positioner inom försvarsrelaterade organisationer, helt enkelt.

Som medelklassare tycker jag att det är nipprigt, men det är inte medelklassare som styr världen, utan PK-ister. PK-ister gillar att i kraft av sin politiska makt ge särskilda fördelar åt den ena eller den andra gruppen, i det här fallet kvinnor, som troligen inte på egna meriter hamnat i krigsmakternas beslutande positioner.

Märkte du glidningen? FN-resolutionen kanske handlade om fler kvinnliga fredsmäklare, men när detta tänkande ska implementeras inom NATO så betyder det fler kvinnliga generaler. NATO och det ”euroatlantiska partnerskapsrådet” (EACP), vilket är någon sorts politiskt orienterad byråkrati för NATO och dess partnerskapsländer (vilket betyder länder som både vill och inte vill vara med i NATO), har formulerat en ”Policy on Women, Peace and Security (WPS)” baserad på Säkerhetsrådets resolution 1325.

Och nu kommer det mest oväntade av allt som samtidigt knyter ihop säcken. NATO har, obegripligt nog, bett Sverige att utvärdera försvarsalliansens framgångar när det gäller att lyfta fram kvinnor. Det visar bara att det vildsinta krigar-NATO som Sverige tidigare ville hålla sig borta från inte längre existerar.

Utvärderingen har gjorts av en av det svenska politikerväldets myndigheter, nämligen FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, Gullfossgatan 6 i Kista, öppettider 08 – 17 måndag till fredag. Gissa vad forskningsinstitutet kommit fram till. Tror du att deras slutsats är 1) att det där med fler kvinnor i krig är en dum idé eller 2) att NATO inte gjort tillräckligt för att lyfta fram kvinnor?

FOI sågar NATOs Policy on Women, Peace and Security: ”Arbetsstyrkan måste breddas så att den omfattar fler kvinnor och NATO utvecklas till en attraktiv arbetsgivare som drar till sig de främsta begåvningarna bland både män och kvinnor”.

Det påminner mig om när jag jobbade på SIDA och personalchefen sa till mig att myndigheten har två uppgifter, att utveckla u-länderna och att göra personalen nöjd och att båda uppgifterna är lika viktiga.