Onsdagen den 25 april 2018 kan vara ett bra datum att lägga på minnet för den som intresserar sig för tidsandan och dess uttryck. Då sände Sveriges Television en uppgörelse i Uppdrag Granskning mellan den framstående journalisten Janne Josefsson och den uppburne scenpersonen Özz Nûjen. Inslaget är 17 minuter långt.

Eftersom jag är förmäten nog att inbilla mig att det jag skriver ska vara av intresse lite längre än veckan ut – jag siktar närmare på seklers uppmärksamhet – så skulle jag aldrig ha skrivit om detta om jag inte tyckte programmet var epokgörande och då inte bara för att det var Josefsson avskedsföreställning på Uppdrag Granskning.

Bakgrunden är att Özz Nûjen tillsammans med sin syster och systerns man äger två hus på Gotland. För några år sedan renoverades ett eller båda dessa hus. I arbetet engagerades drottningsgatsterroristen Rakhmat Akilov som erkänt att han jobbade svart. Omkring 85 000 kronor ska ha satts in på hans personliga bankkonto som ersättning för enkla assistentjobb på Nûjens hus.

Nu skulle Janne Josefsson i bild konfrontera scenpersonen Nûjen, som gjort sig känd som politiskt korrekt person, i stort sett troligen den siste, om man frågade honom själv, som skulle kunna ertappas med skattefusk och än mindre med samröre med terrorister.

Ett klockrent läge för en av media sedan decennier intränad iscensättning på temat ”Nûjen finito” hade man kunnat tro. Özz skulle vara lika pantad som någonsin en västjournalist hos Islamiska staten. Halsen avskuren i tydliga bilder. Jag vet själv hur det känns. Ett antal gånger i livet har jag blivit mer eller mindre framgångsrikt slaktad i media. Skyldig eller oskyldig – i mitt fall och enligt min uppfattning oskyldig – spelar ingen roll. Medias manus ska följas. Offret är chanslöst.

Men i fallet Özz Nûjen skedde två avvikelser från det välövade schemat som kastade rutinerna över ända. Den första avvikelsen var att offret gick till anfall. Med gradvis stigande aggressivitet gav sig Nûjen på Josefsson i motattacker som framför allt handlade att Nûjen var oskyldig eftersom svågern skött hela affären så varför anklagar Josefsson Nûjen? Denna motattack gjordes oavbrutet och med sådan kraft att till och med en cynisk betraktare som jag undrade om inte Nûjen trots allt var i god tro, således att han kanske inte haft en aning om hur 85 000 kronor spenderats på hans egendom. Var Josefsson kanske ute i ogjort ärende?

Men sedan fördjupade sig Nûjen i anklagelser mot Josefsson som, enligt min uppfattning, förtog honom all trovärdighet. Det handlade om att Josefsson bara haft för avsikt att kröna sin karriär på Uppdrag Granskning genom att fälla ett storvilt, nämligen Nûjen själv, samt att Josefsson skulle ha kränkt barn genom att ringa till svågerns telefon som disponerades av svågerns tioåriga telningar. Nûjen anklagade inte Josefsson för att vara pedofil, men något ditåt låg i farans riktning.

Janne Josefsson kom av sig. Han kanske aldrig har råkat ut för ett lamm som visat sig vara en tiger.

Det som skrämmer mig är att tigern, som det verkar på mig, så uppenbart ljuger. Nûjen är kanske ohyggligt rik, men att inte ha en aning om på vilka premisser sommarstugan skulle renoveras – vilket måste ha kostat ohyggliga pengar med tanke på att bara hantlangaren och terroristen Akilov fick 85 000 kronor – är inte trovärdigt. Men scentigern med det charmiga leendet svär på sin oskuld.

Jag tror att onsdagen den 25 april 2018 var en vattendelare. Fram till dess dominerades etern av statsfinansierade journalister som alltid såg till att de fick rätt men ändå besvärades av något slags hämning av innebörd att det kanske fanns en sanning som borde respekteras. Efter detta datum kan vi räkna med aggressivt och lögnaktigt motstånd från personer som saknar sådana hämningar.