Civiliserade samhällen styrs inte med hjälp av vapen och våld utan medelst ideologier. Va? protesterar du kanske, det är väl ideologiska regimer, typ Sovjetunionen, som styr med vapen och våld? Visst, men de måste använda våld eftersom deras folk egentligen inte tror på den påbjudna ideologin. Civiliserade samhällen styrs av legitima ideologier, alltså världsuppfattningar som är djupt kända och delade av nästan alla medborgare, och behöver därför inte bruka våld annat än när det gäller kriminella och andra som inte accepterar det regelverk som erkänns av majoriteten.

Vad händer då i samhällen där det saknas en förhärskande ideologi i kraft av vilken gemensamma beslut kan fattas i lugna former och sedan verkställas med största möjliga ordning och reda? Rätt ofta blir det inbördeskrig eller något annat slags våldsutövning. Se på Sydafrika under apartheidtiden, Chile under Pinochet, USA i mitten av 1800-talet, Syrien idag. Motsättningarna mellan ideologierna – i Chile till exempel socialism mot liberalism och konservatism – blir då så starka att svärdet inte längre kan hållas i skidan.

Att jag undrar beror på Sveriges situation idag. Fram till för kanske trettio år sedan hade Sverige en dominerande ideologi som delades av alla samhällsklasser och som var så självklar att vi inte ens märkte den. (Jag måste nypa mig för att inte ta till klyschan om fisken som inte är medveten om vattnet.) Den ideologin var svenskheten: att komma i tid, att göra sina hemläxor, att lyda läraren, att göra rätt för sig, att dansa kring midsommarstången, att fälla en tår när barnen sjunger En blomstertid nu kommer på skolavslutningen och att nästan in absurdum följa regelverket plus en massa annat. (Ett skrattretande exempel: Förr i tiden fäste man årligen små klisterlappar på bilens nummerskylt som tecken på att bilskatten var betald. När snön täckte nummerskylten var det många bilägare som för att framhålla sin hederlighet torkade bort snön just från klisterlappen.) Svenskheten var en gråsossig, småborgerlig medelklassideologi.

Denna ideologi, eller kanske snarare överideologi, som varje svensk inhämtade genom modersmjölken, var, tror jag, skälet till Sveriges framgångar. Den fanns, den funkade och behövde inte diskuteras. Det som däremot diskuterades var dagspolitikens idékamp. Där kunde man vara socialist eller konservativ eller liberal eller bondeförbundare. Den idékampen fördes på den plattform som utgjordes av svenskhetens överideologi. Alla bekände sig så självklart till det svenska att det inte behövde omnämnas.

Under de senaste decennierna har svenskhetsideologin utmanats av en annan ideologi, nämligen PK-ismen, som i allt väsentligt är motsatsen. Det har varit en process som alla svenskar, i varje fall de som är mer än fyrtio år, har kunnat iaktta. På vissa områden har PK-ismen långsamt infiltrerat och sedermera helt och hållet tagit kommandot, till exempel i skolans värld, i Svenska kyrkan, inom den före detta Broderskapsrörelsen, när det gäller migrationspolitiken samt naturligtvis de hos de humanistiska fakulteterna på universiteten samt i journalistkåren.

Sådana som jag har sett detta hända och ändå inte tagit det på allvar. Jag vet hur jag har reagerat när jag har hört talas om att det kan finnas flera dussin olika kön eller att Uppsala universitet öppnat en särskild toalett för transpersoner. Jag har bara suckat och sagt mig att det där är bara för dumt, så korkat och barnsligt att ingen kommer att ta det på allvar.

Det var en mycket lättsinnig och ansvarslös attityd från min sida, för nu har PK-ismen gradvis lyckats flytta fram positionerna och blivit Sveriges dominerande ideologi. Svenskheten har trängts tillbaka och förödmjukas regelmässigt av PK-sekten, till exempel av Mona Sahlin som förklarar den vara ”töntig” och Fredrik Reinfeldt som betvivlar att den finns och, om den finns, i så fall bara är barbarisk. Alla vi som såg det komma, men inte lyfte ett finger för att skydda svenskheten, är skyldiga. Men det är klart, vi sysslade inte med ideologier, vi sysslade med att få landet att fungera och att betala de skatter som användes för att göda PK-sekten.

Hur ska det här sluta? Kan Sverige leva under PK-ismens fortsatta dominans? Jag tror inte det. Jag tror att PK-ismen är en destruktiv ideologi som gradvis för landet mot ekonomisk ruin. Jag tror inte ett dugg på det där om att Sverige är en tigerekonomi. Krisen kommer när den offentliga sektorn inte längre har några pengar. Och vad händer då?

Jag vet inte, men jag kan önska mig. Jag önskar mig att svenskheten åter får träda i tjänst och att denna omvälvning kan gå fredligt till. Det finns fortfarande en stor majoritet av folket som vet vad livet handlar om trots vad sådana som Gustav Fridolin pladdrar. Jag hoppas att alla dessa gråsossiga, småborgerliga medelklassare åter kan mobiliseras under fanorna och på sitt lågmälda och försiktiga men beslutsamma sätt kan sätta PK-isterna på plats.

Det kommer inte att bli lätt. Journalisten Lars Åberg beskriver i Svenska Dagbladet hur PK-ismen i form av mångkultursdogmen under några årtionden trängt in hos myndigheterna och kommit att omvälva deras tänkande:

Hos våra myndigheter finns numera förmodligen ett stort antal anställda som, fullt rimligt, ifrågasätter majoritetssamhällets normer och, långt mindre rimligt, verkar för en multikulturalistisk tolkning av de värdekonflikter som migrationen leder till…

På skilda nivåer – statlig, regional, kommunal – sitter tjänstemän som inte självklart föredrar svensk lagstiftning framför annan; snarare ansluter de sig till en vag idealism knuten till allmänna principer om mänskliga rättigheter som inte sällan hamnar i motsättning till nationalstatens rättsprinciper.

Där sitter fiendens fotfolk. Fiendens ledarskap har vi pejl på. Det är politikerna, generaldirektörerna, de framstående journalisterna och det ledande kulturfolket. Dem kommer det nog inte gå att mobilisera för ett tillnyktringsprojekt. Men om jag ändå får önska mig något så vore det inte minst att PK-ismens fotfolk, som ändå för det mesta befinner sig i verkligheten snarare än i Rosenbad med omnejd, ska kunna lockas tillbaka av en nymornad svenskhet.