Den politiska striden i Sverige förs turligt nog med ord och inte med blanka vapen. På slagfältet står två arméer uppställda. Den ena armén består av etablissemanget definierat som politikerväldet, det välfärdsindustriella komplexet och dessas härolder i ledande media. Dess vapen är PK-ideologin. Den andra armén består av sådana som jag, alltså nettoskattebetalande medelklassare. Vi slåss med sunt förnuft, erfarenhetsbaserade uppfattningar och tilltro till våra ögons och örons vittnesbörd.

Det där med tilliten till sina observationer är viktigare än du kanske tror. Exempelvis brukar fienden påstå att ”alla människor har samma värde”. Visst har alla människor samma värdighet inför Gud och förhoppningsvis även inför det svenska rättsväsendet, men det betyder inte att de har samma värde i någon observerbar bemärkelse. En del springer fortare än andra, vissa är vackrare än andra, några tjänar mer än de flesta. Man behöver inte gilla att folk är olika men man bör böja sig för faktum.

Detta är vad erfarenheterna och sinnenas vittnesbörd lär medelklassaren. Sedan skapar sig medelklassaren en världsuppfattning med utgångspunkt från den värld som faktiskt existerar och kan undersökas. PK-sektens anhängare, å andra sidan, sätter sina dogmer framför observationerna av verkligheten och insisterar på att alla människor är lika värda utan att kunna förklara vad detta betyder. Det är lite som på 1500-talet när den makthavande kyrkan inte tålde nya astronomiska observationer som visade att jorden snurrade kring solen, inte tvärtom. (Dock att kyrkans uppfattning gick att intellektuellt begripa, vilket inte är fallet med PK-sektens dogm om lika värde.)

Nu för tiden står den ideologiska striden som hetast på ett visst område, nämligen allt som har med migration att göra. Det handlar om vems tolkning av situationen som ska gälla, PK-isternas eller medelklassens. Dagens Nyheter är en propagandist för PK-ismen. Så här skrev tidningen nyligen i en ledare:

Men integrationen gäller även vår egen kultur, som ser ett brutet uttal som ett säkert tecken på inkompetens.

Nu betraktas också främmande seder, särskilt muslimska, med alltmer oresonlig skepsis. En liberal mångfaldsvision måste förmå göra en klar skillnad mellan å ena sidan grymma kränkningar, som barnäktenskap, och å andra sidan helt rimliga religiösa traditioner – som böneutrop.

Låt mig dekonstruera formuleringen om att se ett brutet uttal som ett säkert tecken på inkompetens. Det är ett försåtligt och insinuant uttalande som egentligen bara har till syfte att förmå en läsare med öppna ögon och ett rörligt intellekt att skämmas och hålla tyst.
För det första kan ”ett brutet uttal” känneteckna nästan vilken migrant som helst. Det kan vara någon som skolkat från SFI och försöker dra sig fram på femtio svenska ord och hundra engelska. Det kan också vara en mästare på svenska språket som Theodor Kallifatides.

Om uppgiften är att anställa en läkare till en ortopediklinik skulle jag säga att SFI-skolkarens brytning är ett tecken på inkompetens medan Kallifatides typ av brytning hos en syrisk ortoped inte skulle vara det. Detta är enkelt och självklart. Det är ingen fråga om fördomar utan bara om att hantera en praktisk verklighet.

Så vad menar Dagens Nyheter med sin formulering om att brytning skulle vara ett säkert tecken på inkompetens? Tror tidningen att det verkligen finns svenskar som skulle bedöma att Theodor Kallifatides är inkompetent att skriva romaner? Eller att drottning Silvia skulle vara inkompetent att vara drottning bara för att hon bryter lite på tyska? Vad Dagens Nyheter menar är att alla svenskar som någonsin har ansett en migrant inkompetent för något som helst jobb är en rasist. I så fall är alla svenskar som inte blundar för verkligheten i själva verket rasister. Bara genom att blunda för verkligheten kan man säkra sig för anklagelser om rasism.

Sedan kan vi ta det där om att böneutrop är en helt rimlig religiös tradition. Den föreställningen är inte lika självklart fånig som den om det brutna uttalet. Det går faktiskt att anse att böneutrop är en rimlig tradition. Muslimer över hela världen anser detta så det går bevisligen att ha denna uppfattning.

Den stora frågan är om man som svensk, jag till exempel, gillar muslimska böneutrop fem gånger om dagen (om man börjar med ett utrop utvecklas det nog snart till de påbjudna fem utropen; se där en förmodan som jag säkert skulle kunna tas i örat för men jag väntar med att försvara mig tills läget blir akut). Vill jag bo på andra sidan gatan från en minaret? Det är den frågan en hederlig svenska bör ställa sig, inte frågan om han kan tolerera böneutrop från moskéer som ligger så långt från hans bostad att han inte hör dem.

Jag vill det inte. Och jag skäms inte för att jag inte vill det. För att förklara detta måste jag göra en utvikning.

Under hela min uppväxt och tidiga levnad har jag ansett att Sverige och allt svenskt är töntigt. Knätofsar är töntigt, dansbandsmusik är töntigt, hembygdsföreningar är mossiga, ordning och reda är pedantiskt och byråkratiskt, svenskar som lyder reglerna är knäppa, se bara hur annorlunda och mer glatt och uppknäppt det är i Italien där man struntar i alla regler. Italienarna är dessutom, till skillnad från de tafatta svenskarna, härliga älskare. Förstår man ju att även svenska kvinnor föredrar italienare, kan väl duga med en spanjor också.

Att vara svensk ansågs alltså utgöra ett töntigt tillstånd. Den finaste komplimang en förälskad kvinna kunde säga till en svensk man var att ”du är så osvensk på något sätt”. Överhuvudtaget var ”osvensk” ett begrepp med mycket stark positiv värdeladdning, åtminstone i medelklassen. Du kanske tror att jag överdriver, men det gör jag inte, det kan var och en som är över fyrtio år intyga.

När så Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt med kraft dissar det svenska så representerar de inget nytt, utan rapar bara upp det traditionella chica föraktet för svenskarna och svenskheten. Mångfaldsvurmen, att svenskar bör älska alla andra kulturer som sin egen, ingår i detta självföraktande perspektiv.

Men medan vi svenskar så glatt och bekymmerslöst under de senaste årtiondena undergrävt det svenska till förmån för det osvenska har jag ändrat mig. Gradvis har jag kommit till insikt om och accepterat det självklara som resten av världen redan begripit: det svenska är fantastiskt bra. Har vi inte varit ett föredöme för en hel värld?

Jag vill inte se detta förstöras. För mig är migranter välkomna, men bara om de accepterar svensk kultur så som den varit när den varit mest framgångsrik. De måste vilja integrera sig, vilket betyder att på egen hand försörja sig inom ramen för den svenska kulturen, i syfte att assimilera sig, vilket betyder att bli kulturellt svenska, det vill säga känna till Strindberg och Lagerlöf och kunna skilja en Liljefors från en Zorn.

Dagens Nyheter anser att jag därigenom ger uttryck för ”oresonlig skepsis”. Vad är det för oresonligt med att försöka bevara något som av hela världen erkänns vara bra? Om Dagens Nyheter vågar göra avkall på sina bigotta dogmer och i stället öppna ögonen och diskutera verkligheten så ställer jag upp.