Jag skäms å den svenska samhällsdebattens vägnar för att jag ska behöva känna mig föranledd att skriva den här texten (och det är inte första gången jag framför budskapet). Gång på gång hör jag även omdömesgilla människor tala om en ”tvärvändning” i svensk migrationspolitik sedan hösten 2015. Från september till november det året ändrades politiken, påstås det, från ”mitt Europa bygger inga murar” till ”Europas lägsta nivåer”, båda uttalanden från statsministern med ungefär två månaders mellanrum.

Men det där är inte sant. Det har aldrig inträffat någon ”tvärvändning” i svensk migrationspolitik. Det är visserligen sant att antalet asylsökande minskat från 163 000 år 2015 till 29 000 respektive 26 000 de följande två åren. Det beror emellertid inte på någon ”tvärvändning” i den svenska migrationspolitiken, utan på att tillfartsvägarna, framför allt över Medelhavet, har täppts till. Turkiet är mutat av EU att stänga överfarten till Grekland. Italien patrullerar vattnen utanför Libyen för att stoppa migranter. För de migranter som ändå lyckas ta sig till Europa har vidarefärden norrut försvårats, inte för att Europa byggt murar utan för att länder som Ungern byggt stängsel. Antalet ankomster över Medelhavet sjönk med åttio procent från rekordåret 2015 till år 2017. Det är ungefär samma minskning som för Sveriges del.

Om man ska studera effekterna av den svenska politiken kan man i stället undersöka antalet beviljade uppehållstillstånd under olika år. Antalet beviljade uppehållstillstånd styrs mer direkt av svenska beslut än antalet asylsökande. Så här har det sett ut, statistiken är hämtad från Migrationsverket.

De asylsökandes andel av antalet givna tillstånd är som framgår rätt litet. Jag tycker inte det går att skönja någon trendförändring annat än möjligen att lite fler uppehållstillstånd beviljades år 2016 vilket nog berodde på att det kom många asylsökande året innan. Kanske kan detta även förklara uppgången i antalet uppehållstillstånd till anhöriga ett år senare. I varje fall syns ingen ”tvärvändning”.

Att det skulle gå så här var uppenbart redan för två och ett halvt år sedan, den 24 november 2015, när regeringen deklarerade sina nya, tuffa tag . Sverige skulle, påstods det, införa ”minikrav enligt internationella konventioner och EU-rätten”, en formulering som kan betyda vad som helst, men antagligen var avsedd att motsvara ”Europas lägsta nivåer”, även detta en i och för sig oklar formulering. Tog man då bort bidragen till islamistiska föreningar? Sänkte man bidragsnivåerna? Vägrade man inresa för asylsökande för vilka Sverige inte var första asylland i enlighet med de internationella konventionerna? Införde man stopp för ekonomiska migranter? Nej. Vad gjorde man då?

Man övergick från att ge permanent uppehållstillstånd redan från början till att ge tillfälligt uppehållstillstånd. Jag kan inte se att det skulle göra så mycket skillnad för en migrant.

Man sa att man skulle börja ställa försörjningskrav vid anhöriginvandring, vilket i verkligheten kanske betydde att man skulle sluta ge så många dispenser från de försörjningskrav som lagen stipulerar. Fast skärpningen skulle inte gälla migrant som ansöker om familjeåterförening inom tre månader efter beviljat uppehållstillstånd.

Man skulle införa medicinsk åldersbestämning. Huruvida detta beslut ännu fått något praktiskt resultat kan jag inte bedöma.

Man skulle införa ID-kontroller vid Öresundsbron och på färjor till Sverige. Visst, men vad jag fattat så behöver asylsökande inga ID-handlingar utan visas direkt till Migrationsverkets mottagningscentraler.

”Tvärvändningen” var bara ord, inte verklighet. Konstigt att så många annars kloka människor gått på denna, som det verkar, propagandabluff.