En ofta återkommande beskrivning av Macrons hållning är att han är vill framstå som Jupiter, den främste guden i den romerska antiken. Han vill alltså framstå som upphöjd och distanserad.

Macron kanske inte gillar liknelsen, men han har inget emot att framstå som upphöjd. Han har talat om att fransmännen vill ha en konungalik president, att Hollande gjorde sig omöjlig nar han framställde sig som alltför ”vanlig”.

Men det finns också en annan Macron: den intellektuellt skärpte, intensive debattören som inte undviker debatt och möten med allmänheten eller dess representanter. De två hållningarna kan vara svåra att förena.

Här i början på klippet ser man med vilken förtjusning Macron tar sig an debatten med två skjutglada farbröder (som de kallades av C’est dans l’air).
(En kortare version av debatten).

Debatten mötte stor uppmärksamhet av andra än sakliga skäl: Två äldre, medvetet nedklädda journalister, som var och en skulle kunna vara Macrons far, möter Frankrikes unge, välklädde president. Endast en gång kallar de honom ”herr president”, annars använder de endast namnet, och de bemöter honom aggressivt, pläderande mer än sakligt frågande – och ändå förblir Macron snarast road. Han är inte rädd för dem. Han demonstrerar att han behärskar sakfrågorna, bättre än de, och han är snabbare i huvudet och i repliken.

Men problemet är att han blir en av dem. Han blir som en ung, debattglad student. Borta är Jupiter.

(Men han kan också trängas med folk och mitt i trängseln behålla lugnet inför mycket upprörande påståenden ”Ni har dödat oss en andra gång” säger kvinnan och syftar på hur fransmännen i Algeriet – svartfötterna, les pieds noirs, genom de Gaulles uppgörelse med de algeriska rebellerna tvingades att lämna landet. De är upprörda därför att Macron sagt att Frankrikes politik i Algeriet var ett ”brott mot mänskligheten”).

Men Macron, oavsett vad man tycker om hans politik, måste ändå hållas räkningen för att han är en verklig människa, en solid person. Han prålar inte med ytliga, snabbt tillägnade åsikter. Han kan själv försvara sin politik utifrån sin sakkunskap och sitt behärskande också av detaljer. Och han är inte rädd, varken för folk i allmänhet eller journalister.

Han har alltså två ansikten – men våra politiker har inget. De är ansiktslösa. Och de har inget ansikte, de är opersonliga, därför att de varken känner historien eller samtiden.

Det passar dem mycket väl att försvära sig åt relativiserandet, att tala om berättelser och därmed låta förstå att ingen gemensam verklighetsuppfattning, ingen etablerad sanning finns.

De är så förtjusta i Berättelsen. Med hjälp av detta begrepp försöker de förklara sammanhangen på ett sätt som samtidigt skall legitimera deras förhållningssätt: Den vinner som har tillgång till den bästa berättelsen – därför att det finns ju fler, det finns inget sökande efter sanning och en gemensam förståelse.

Ock så sitter de förnöjda och filar på sina små berättelser, samtidigt som den stora berättelsen, verkligheten, dånande rullar fram utanför deras fönster. Men de hör ingenting. De är inte intresserade. De gör sig döva.

Därför hörde de inget av allt det som människorna ute i vardagen försökte berätta för dem. I åratal blev vardagen för många allt besvärligare, som en följd av den allt för stora invandringen. Men dessa människors berättelser ville de inte höra på. Istället tvingade alla de etablerade partierna på människorna den enda sanna berättelsen, den som förklarade och ursäktade den invandring som majoriteten hela tiden var emot.

Nu är de avslöjade – av verkligheten. Men de tar det nog inte så hårt. De har ju ändå inget ansikte att förlora.