För mindre än tio år sedan, alltså alldeles för sent för en som tycker sig följa med i vad som händer i världen, började jag fundera över begreppet ”politiskt korrekt”. Närmare bestämt försökte jag komma på vad som var den minsta gemensamma nämnaren för alla idéer som kallas för politiskt korrekta.

Det visade sig svårare än jag trott att definiera de politiskt korrekta idéernas släktskap. Jag besvärade min omgivning med denna naiva fråga. Andra verkade lika osäkra som jag. Instinktivt kunde alla, visade det sig, identifiera politiskt korrekta föreställningar, men att klarlägga precis vad de har gemensamt var svårare.

Till slut läste jag någonstans att begreppet uppfunnits i Sovjetunionen. Jag vet inte om det är sant, men det är lätt att föreställa sig. Typ att ledningen för ett stålverk i Sverdlovsk resonerar kring hur många ton stål de ska rapportera att stålverket producerade förra månaden och en diskussion utspinner sig om vilket svar som ska anges, det korrekta eller det politiskt korrekta, till exempel att man i verkligheten producerat femtusen ton, medan det politiskt korrekta svaret var hundratusen ton.

Av detta förstår man att det politiskt korrekta är det som makten, politiken, gillar att höra. Så är det, menar jag, även hos oss. Politiskt korrekta idéer är sådana som smeker makten medhårs. Det politiskt korrekta är sådant som innebär att politikerväldet behöver ta sig mer makt.

Baspositionen för det politiskt korrekta att det finns människor som det är synd om, att deras trista belägenhet är oförtjänt samt att situationen därför måste åtgärdas av politiker. Det finns tre roller: den drabbade eller offret, förövaren (som kan vara ödet, till exempel att någon föds handikappad) samt politikerna som ska återskapa balans och harmoni i samhället genom att frälsa offret.

Vem som helst inser att ju fler drabbade det finns och ju fler offersituationer som samhället uppfinner desto större blir behovet av politik och desto mer makt måste politikerna ha. Ju färre skyldigheter och ju fler rättigheter medborgarna förses med, desto större blir behovet av politiska åtgärder. Fler drabbade kan samhället få exempelvis om psykiatriker forskar fram fler diagnoser vars bärare behöver behandling eller om det importeras analfabeter eller om man, som i Sverige, skriver in i regeringsformen att det är en huvuduppgift för politikerna att greja bostad åt folk och folk därför definierar sig som drabbade av bostadsbrist i stället för att själva lösa problemet.

När jag väl hade insett vad som är de politiskt korrekta idéernas kärna och gemensamma drag – alltså att de ständigt motiverar nya politiska åtgärder som med automatik ger politikerväldet mer makt – så tyckte jag det var så självklart att jag nästan skämdes över att jag inte begripit det på en gång. Att det finns ett politikervälde visste jag sedan år 1984 då jag skrivit en svensk historiebok som identifierade företeelsen. Men det tog mig nästan ett kvartssekel att begripa det självklara att makten har en ideologi och att Karl Marx hade rätt när han sa att ett samhälles dominerande ideologi – det politiskt korrekta i vårt fall – är den härskande klassens ideologi.

När jag mot bakgrund av denna förmodade insikt försöker stämma av med herr Google vad som menas med politisk korrekthet – håller han med mig eller inte? – får jag plötsligt en omtumlande upplevelse. Herr Google uppfattar situationen annorlunda än jag. Han anger nämligen inte endast den korrekta definitionen, alltså min definition, utan också en politiskt korrekt definition, således en politiskt korrekt definition av begreppet politiskt korrekt.

Hänger du med? Vilken är den definition av begreppet politiskt korrekt som politikerna skulle vilja höra? Självklart inte min definition som går ut på att de bara vill höra att de måste skaffa sig mer makt. Men vilket slags definition vill de ha i stället?

Wikipedias artikel ger en del tips. Ett av tipsen är ett citat av den förre ledarskribenten på Dagens Nyheter Niklas Ekdal: ”Avsikten med PK-begreppet är i grunden att legitimera cynism”. Det är förstås en rätt grov beskrivning, men den kan fylla sin propagandistiska funktion som är att smutskasta dem som över huvud taget använder begreppet politiskt korrekt, som ju till sin natur är rebelliskt. Niklas Ekdal bedömer dem som använder uttrycket som cyniker och därför inte värda att lyssnas till. Det är klart att makten vill höra att de som vill avslöja makten bara är cyniker eller något annat föraktligt.

En av Wikipedias definitioner framstår som direkt vilseledande:

Mer specifikt i västvärlden idag menas med begreppet ”politisk korrekthet” vanligen en strävan att undvika att på ett sätt som kan uppfattas som negativt särskilja människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning, funktionsnedsättning, ålder, med mera.

Enligt min uppfattning är det tvärtom. Det politiskt korrekta är att framhäva och till och med lansera nya, i allmänhet värderande och särskiljande, skiljelinjer mellan människor (i syfte att politikerna ska kunna ta itu med nya orättvisor). Det politiskt korrekta är att vilja ha fler distinktioner, djupare klyftor, fler minoriteter, mer komplexitet som kräver åtgärder, fler kön så att det behövs fler typer av toaletter, mer finfördelning av specialiserade, hierarkiskt ordnade undergrupper bland de rasifierade, fler sätt att bli kränkt så att rättsväsendet kan ägna sig åt helt nyuppfunna brottstyper.

Men en del andra definitioner som Wikipedia föreslår pekar på kopplingen mellan politiskt korrekta idéer och maktens intressen:

Flera olika definitioner förekommer av begreppet politiskt korrekt. I Sverige används begreppet enligt Nationalencyklopedin om personer ”som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”, i synnerhet som nedsättande beteckning på gängse vänster- och feministiska åsikter”. Svenska Akademiens ordlista definierar det som ”överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar”. Norstedts Nyordsboken definierar begreppet som något ”som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle”. Enligt professor Mats Alvesson innebär politisk korrekthet, ”ett instämmande i åsikterna hos det för tillfället ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.”

Politikerväldet gillar således de idéer som dess motståndare benämner politiskt korrekta, men det gillar inte själva uttrycket ”politiskt korrekt” eftersom benämningen drar ett löjets skimmer över politikerväldets ambitioner och antyder att makthavarna inte alls styrs av godhet utan i stället av ren maktlystnad.