(Vår tid är de snabba känslornas. Eftertanke hinner aldrig eller sällan hindra det plötsliga känsloutbrottet. Det sker ofta också här, i dessa spalter. När invandringen diskuteras framförs ofta åsikten: Kör ut dem bara! Sällan diskuteras hur detta skall ske. Så vitt jag förstår förutsätter detta en erdogansk diktatorisk makt. Inom demokratins ram kommer lösningen däremot att bygga på kompromisser, och alltså präglas av olika gråskalor av försiktighet och djärvhet, av förnuft – och förstås, känsla).

Hur uppkom den svenska nationalstaten med dess unikt starka ställning för bondeståndet och med koalitionen mellan detta stånd och kungamakten, den som hindrade adeln från att göra sig så bred som den gjorde på kontinenten?

Det var träden, tror jag. De hindrade adeln från att använda det bepansrade kavalleriet till att slå ned bönderna. Dessa kunde dra sig in i skogen, när de hotades av nederlag. I skogen blev ryttarna löjligt orörliga. Bönderna förblev fria.

Plåtryttarna kom inte bara med en kontinental vapenteknik. De kom också med idéer om hur samhället skulle konstrueras. De ville att deras klass skulle styra.

Idag är vi utsatta för en annan invasion. Hundratusentals invandrare försöker, och lyckas ofta, ta sig in i landet för att bosätta sig här. Också de kommer med nya idéer. Skogen är inte till någon hjälp. De kommer över haven eller genom luften.

Hotet, mullret från rytteriet var mycket påtagligt. Hotet från den nutida, utomeuropeiska invandringen är svårare att utskilja, men kan på sikt helt omvandla det svenska samhället till något vi svenskar inte alls vill ha. Vill man ha en uppfattning om vad som kan hända, kan man betrakta utvecklingen i Uppsala.

Vem vill ha något att göra med denna stad? Ingen som inte måste. Det kommer på sikt att skada också universitetets verksamhet, vid sidan av mycket annat. Alla vet också vad som hänt i Malmö och på många andra håll i landet.

Varför har detta tillåtits ske? Vem är ansvarig? Och hur skall denna moderna invasion stoppas?

Vem vill ha något att göra med denna stad? Ingen som inte måste. Det kommer på sikt att skada också universitetets verksamhet, vid sidan av mycket annat. Alla vet också vad som hänt i Malmö och på många andra håll i landet.

Varför har detta tillåtits ske? Vem är ansvarig? Och hur skall denna moderna invasion stoppas?

Otyglad känsla förklarar mycket av beredvilligheten att släppa in invandrare. Vem kan stå emot den känsla av medlidande och därmed vilja att göra något som uppstår vid anblicken av en liten, drunknad pojkkropp, liggande övergiven i strandkanten? Vilken redaktion kan motstå frestelsen att i långa utläggningar spela på dessa känslor? Den som samtidigt vill tala om följderna av en alltför vidöppen famn mot omvärlden, stigmatiseras som omänsklig.

Men det finns också mycket av kalkyl bakom den under många år ökade invandringen. Reepalu och andra inom socialdemokratin såg en för dem gynnsam invandring av nya sympatisörer, andra kommunalmän såg en möjlighet att fylla då tomma lägenheter och skapa lite inflöde av pengar till kommunens kassor. Borgerliga politiker såg ett sätt att slå sönder välfärdsstaten och sänka lönerna på arbetsmarknaden. Ingen var villig att diskutera dessa bevekelsegrunder då – och är det ännu mindre idag. Än mindre var man villig att se och diskutera vilka vidare följder politiken hade på det svenska samhället.

Om nu denna beskrivning är i huvudsak riktig – hur skall då en förändring kunna komma till stånd? Alla som ropar på hårda tag, som ser en storskalig utdrivning av invandrare ur landet är drömmare. Jag vidhåller att det är effektivare att arbeta med människor än mot. Polisen är redan nu överansträngd. Den kommer ändå ha tillräckligt många att jaga.

Men det finns också att politiskt ansvar att utkräva. Hur skall man kunna ställa moderaterna och socialdemokraterna och de andra till svars? Genom att inte rösta på dem förstås. Kommer det vara möjligt att samla tillräckligt många röster för att lägga dem på det enda parti som fört en konsekvent och förnuftig invandringspolitik, dvs SD? Kanske, kanske inte. (Det finns också andra alternativ, men de är orealistiska.)

Om alla gör som min gamle, numera tyvärr framlidne vän, Sydney – the hardworking DJ – det vill säga klart och tydligt deklarerar att de tänker rösta på SD kommer många fler, som i själ och hjärta vill ha SD:s invandringspolitik, också att våga tala om och för den. (Sydney stod på bussen och deklarerade högljutt ”Skyll inte på mig – jag röstade på SD” – Sydney var mycket svensk men han var också invandrare från Nigeria).

Så lite mer frimodighet, om jag får be, också i dessa spalter. Jag kommer att rösta på SD.