Tänk dig ett samhälle där ingen talar sanning. Eller värre, ett samhälle där en tredje aktör styr den som talar till dig så att du inte vet vem som faktiskt står bakom orden och vad som är autentiskt. Eller än värre, ett samhälle där du riskerar bli angiven för det du tycker och säger och kan förlora jobbet, ditt medlemskap i facket, din rätt att studera, eller ännu värre.

Detta är själva definitionen av social patologi. Ett sjukt samhälle som är tyranniskt. Vi känner till det från angiverisamhället i forna DDR eller Sovjetunionen där lögnen genomsyrade det offentliga samtalet och misstänksamheten det personliga mötet. Det är ett patologiskt och omänskligt eftersom det går emot vår personliga frihet såväl som en del av själva kärnan i att vara människa, nämligen vårt tänkande och vår rätt att kommunicera. Hur gör man när man tänker? Man framför en idé, lägger fram ett förslag eller en tes, som man sedan testar. Vi gör detta i små som stora frågor, alltifrån när vi föreslår vår vän att gå till ett särskilt café, till när vi framlägger en vetenskaplig hypotes. Vi resonerar och utforskar, vi prövar oss fram. När man hindrar yttrandefrihet hindrar man också möjligheten att utveckla tänkandet.

Vi associerar detta med diktaturer, kommunism och fascism. Men varje samhälle, också det formellt demokratiska, måste vara på sin vakt mot lögnen, mot hyckleriet och angiveriet. Politisk förändring kan komma långsamt, smygande. Till en början genom små avvikelser, så kallade anomalier till det normala, men dessa kan sen bli alltmer tydliga och vanliga, tills de blir det nya normala.

Under flera års tid har jag betraktat vad jag såg som avvikelser i en demokratisk rättsstat, men som numer håller på att bli det nya normala.

I drygt fem år har stiftelsen Academic Rights Watch dokumenterat i detalj olika övergrepp mot yttrandefriheten och mot den akademiska friheten som är grundläggande för fri forskning. De långt över hundra fallen gäller alltifrån censur och inskränkning av informationsinhämtning för forskare, till direkta grundlagsbrott när det gäller att tysta oliktänkare, eller rekrytering av professorer på ideologisk grund. Fallen innehåller reseförbud för forskare, illegal rekrytering, och förbud att yttra sig för lärare och studenter. De innehåller systematisk mobbning, utköp, avsked och avstängningar. Sammantaget ger de en diger databas för ett universitet och en statsförvaltning i djup förändring. En förvaltning som korrumperas och gradvis eroderar. Universitetet är den plats där yttrandefriheten, demokratin och meritokratin kanske har sitt slutgiltiga test i samhället. Om det inte finns yttrandefrihet på universitetet där forskare försöker förstå och förklara världen, och där kunskap produceras, så finns det heller inte någon annanstans. Det är den sista instansen. Därefter kommer media, skola, offentliga institutioner och myndigheter, och till slut arbetsplatser och föreningar. På grund av sin uppgift att kritiskt undersöka, att söka sanningen och producera kunskap, är universitetet ett lackmustest för hela samhället.

Fallen är för många för att beskriva; de upptar hundratals sidor. Det senaste fallet gällde en student på KTH som hamnat i diskussion med två kursare om utomeuropeiska invandrares överrepresentation vid överfallsvåldtäkter. Kursarna hade begärt bevis för studentens påstående om överrepresentation och denne presenterade då statistik och uppgifter från officiella källor, bland annat BRÅ.

Det som sedan händer visar det patologiska i högskolan och i samhället. Diskussionen och uppgifterna sprids och andra studenter känner sig kränkta och gör en anmälan. Representanter för högskolans hotar då studenten med disciplinåtgärder och avstängning och deklarerar i öppet klassrum att åsiktsyttringar och diskussioner om känsliga ämnen inte är tillåtet i universitetsmiljön. Det är helt egalt om det som sägs är sant eller inte, och vad som är känsligt avgörs av den enskilde som råkar känna sig kränkt. Därmed är det fullt möjligt att närsomhelst kväsa all diskussion och alla yttranden med att hänvisa till att man känner sig kränkt av dem. Det är den mest lättkränkte, eller iskallt kalkylerande, som här får sin vilja upphöjd till regel. Denna slår ut grundlagens skydd för yttrandefrihet.

Man vill instinktivt avfärda den här typen av fall som förvisso allvarliga men ändå enskilda incidenter. Vi lever i en rättsstat och det korrigerar sig säkert. Men tyvärr är detta bara ett exempel av många och vi ser en tydlig trend med försök att tysta enskilda genom hot om avsked, uteslutning ur fackföreningar, eller liknande. För en enskild student är det mycket svårt att stå emot sitt lärosäte. Signalen till andra studenter blir också starkt avskräckande. Din frihet gäller inte längre. Det blir en form av totalitär terror.

Vi ser också en farlig brist på korrigering från de rättsvårdande instanserna. Reaktionerna från JO, JK eller rättsväsendet är överlag bristfälliga. De har också en svag roll och sammantaget fungerar de dåligt som korrigerande faktor. Samtidigt ser vi en svag förmåga från media att sköta sitt uppdrag som kritisk granskare. Det är symptomatiskt att inga tidningar och heller inte SVT eller SR har reagerat på yttrandefrihetskränkningen på KTH. Den enda tidning som tog upp det var Fria Tider. Det senare kan vara en bidragande anledning till att andra undvikit det, eftersom Fria Tider anses högerextremt och/eller främlingsfientligt, men i så fall har vi en allvarlig politisering av media där kärnan i det journalistiska och samhällsrapporterande och granskande uppdraget har slagits ur spel. Detta är ytterligare symptom på en social patologi.

Den kollapsande myndighetskulturen syns inte bara på universitetet utan än mer i övriga offentliga sektorn. Generaldirektörer rekryteras allt mindre på merit och utses alltmer efter partilojalitet, trots Regeringsformens (12:5) krav på rekrytering efter meriter. Detta innebär i praktiken att vi har fått en återgång till statsförvaltning som den såg ut före 1809 års regeringsform, då man avskaffade den privilegierekrytering där kungen förlänade tjänster till sina kusiner eller efter börd, efter frälse. Systemet med adelsprivilegier har ersatts med partiprivilegier. Vi ser också en avsaknad av ansvarsutkrävande, särskilt för det nya frälset.

Ett av de största säkerhetshaverier Sverige haft i modern tid är läckan på Transportstyrelsen. Omfattningen är av sådan art att det är svårt att greppa, men sannolikt kommer ingen spion under överskådlig tid att kunna vara så skicklig att en motsvarande skada kan åstadkommas. Trots detta sker ingen ansvarsutkrävning. En förklaring till detta är att både nuvarande och förra regering på något sätt varit bidragande. Särskilt den nuvarande, men den förra lade en strukturell grund genom att även den vara hårt drivande för de reformer inom offentlig sektor som kallas ’new public management’ (NPM). Dessa handlar om att staten ska styras efter samma princip som företag och det finns ett starkt tryck på privatiseringar, upphandlingar och att lägga ut uppdrag på entreprenad. Här har man lagt ut delar av statens kärnverksamhet, som dessutom är säkerhetsrelaterad, på entreprenad utomlands.

Bristen på medial eller rättslig granskning är allvarlig eftersom det dels innebär att korrigering och förnyelse hindras (det är business as usual och dessutom visar att det finns ett politiskt frälse som står över lagen. Tillhör man detta frälse och har ett nätverk som skyddar en så kan man bryta mot lagen, grundlagen och ställa rikets säkerhet i fara. Ett grundläggande problem är att Sverige har en bristande maktdelning, vilken vi också har fått kritik för internationellt. Detta gäller både domstolarnas bristande oberoende men särskilt JO, JK och KU, där faktiskt oberoende saknas.

Samtidigt jagas oliktänkare i lägre samhällsskikt. Studenter hotas och tystas, poliser som blåser i visslan hotas och misstänkliggöra, arbetare som skrivit fel saker på Facebook hotas och avskedas, fackföreningar och media ringer till arbetsgivare för att pressa fram hot av och disciplinering mot oliktänkande medarbetare. Det finns åtskilliga exempel på allt detta och sammantaget ger de en bild av ett nytt samhälle, ett framväxande angiverisamhälle där yttrandefrihetskulturen kväses aktivt av media, fackföreningar, politiska partier, och civilsamhället självt. Det sker främst genom egenmobilisering och praktisk myndighetsutövning, inte genom lagändring.

Det har länge talats om en åsiktskorridor eller om politisk korrekthet som styr det offentliga samtalet. Rent praktiskt innebär detta en kontroll av offentliga yttranden genom tre bevakningstekniker: ad hominem, associationism, och tolkning genom tillskrivning. Ett ad hominem argument (= på människan) handlar om att fokusera på person i stället för innehållet i det som sägs. Associationism går ett steg längre och handlar om att associera personen som uttrycker sig med en tredje part eller med något tredje som varken har med personen eller uttalandet att göra (till exempel att han åt lunch med en Sverigedemokrat), och tolkning genom tillskrivning handlar just om att i stället för att fokusera på det som sägs eller skrivs göra en egen alternativ tolkning och tillskriva en åsikt eller tes. I historiska, vetenskapliga eller till och med traditionella journalistiska sammanhang betraktas detta som ohederligt och en form av förfalskning.

Dessa tre tekniker har alla samma effekt i att man aldrig någonsin behöver processa ett argument intellektuellt. Den grundsten för demokrati som handlar om rationell process och att framföra argument, i bemärkelsen att försöka övertyga genom att presentera bevis eller genom logiska resonemang, slås ur spel. Den demokratiska kulturen eroderas bort och i dess ställe inträder en annan kultur; en som är baserad på tystnad, angiveri och skräck.

Rädslan för det tyranniska samhället finns djupt rotad i människan och genomsyrar europeisk intellektuell historia. I rådhuset i Siena i Italien finns den berömda serien fresker Good and Bad Government som målades av konstnären Lorenzetti åren 1338-39. Målningarna är gripande. De visar i starka färger hur en god respektive dålig regering ser ut och sedan vilka effekter detta har på staden eller i samhället. Lorenzettis målning är en varning och en instruktion i samhällsstyrning mitt under en högmedeltida epok när nästan all konst annars har religiösa motiv. De speglar det politiska klimat som fanns i norra Italien med självstyrande statsrepubliker innan dessa alltmer övertogs av despotiska furstar. Temat med bra eller dåligt styre fortsätter in i renässansens politiska filosofi hos författare som Machiavelli och det är än idag ett centralt tema inom statsvetenskaplig forskning.

Det finns de som menar att den politiska korrektheten och åsiktskorridoren har spräckts efter den stora helomvändningen, åtminstone i retorisk mening, under flyktingkrisen hösten 2015. Det politiska och mediala kappvändandet, hyckleriet och dubbelspelet blev så tydligt att det även skedde en frigörelse från åsiktskorridoren. Men de exempel jag nämnt och den dokumentation vi ser ger en annan och dystrare bild. Den ger istället bilden att detta nu har spridit sig och satt sig djupt i samhällsinstitutionerna. Vi ser också hur den offentliga lögnen och mörkläggningen blir en strategi för politiska syften från politiker och myndigheter, till exempel när det gäller situationen i våra förorter eller brottsstatistik. Detta är förruttnelseprocessens djupare fas och påminner direkt om den förfalskning av statistik och fakta som skedde i Sovjetunionen. En viktig skillnad var att befolkningen där hade viss immunitet mot lögnen och inte trodde på den. Det fanns i Ryssland en ’dubbeltro’ och en medvetenhet om skillnaden mellan officiell sanning, pravda, och verklig sanning istina. I Sverige saknas ett sådant dubbelt begrepp för sanning.

Lorenzettis målning ger en varning om att samhällen ruttnar uppifrån. Men de ruttnar också inifrån. De ruttnar gradvis genom de praktiker vi alla utför och vanor vi lägger oss till med.

Vi kan ha vilken lagstiftning vi vill. Det är människorna, politikerna, tjänstemännen i myndigheterna, domarna, åklagarna och juristerna, journalisterna och publicisterna, fackföreningsföreträdarna och rektorerna, och deras handlingar, och alla vi som väljer att protestera eller acceptera, att utkräva ansvar eller inte, som skapar den offentliga kultur som avgör om vi har gott eller dåligt styre, ett frisk eller sjukt samhälle, social sundhet eller social patologi.

Jens Stilhoff Sörensen är docent och lektor i freds- och utvecklingsforskning med inriktning mot internationella relationer vid Göteborgs universitet. Han är också seniorforskare vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik (ISDP) i Stockholm. Jens är även styrelseledamot i Academic Rights Watch, som bevakar den akademiska friheten i Sverige.