Av en händelse hamnade jag inför Expressens intervju med Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige. Kasselstrand förklarade att förhållandena i landets fängelser måste försämras. Att sitta i fängelse måste kännas som ett straff, inte som en hygglig hotellvistelse, fördjupade han analysen. Men hur går det då med rehabiliteringen av brottslingen? frågade Expressen, vilket Kasselstrand egentligen inte svarade på.

Då slår mig en fråga som borde ha slagit mig för länge sedan, nämligen om rehabilitering av brottslingar över huvud taget fungerar. Detta är en mycket större fråga än den rent kriminologiska eftersom den egentligen berör hela vårt samhälles självuppfattning och människosyn.

Mot slutet av 1800-talet, efter alla de oväntade och välsignade framgångar som industrikapitalismen medfört, började den segerrusiga västvärlden fundera på om man inte kunde tillämpa de tekniska triumfernas framgångsformel även på andra områden. Kunde man exempelvis med vetenskapens hjälp förädla människan på samma vis som man kan förädla järnmalm till stål?

Tidigare hade brottslingar betraktats som för evigt förtappat folk som borde avrättas eller sättas att ruttna på fästning. Men nu inträdde ett annat synsätt som kom att få starkt fäste i den så småningom framväxande välfärdsstaten. Liksom skickliga smeder kunde förädla metall skulle skickliga statliga och kommunala tjänstemän inom olika specialiteter – psykologer, socionomer, psykiatriker, pedagoger och så vidare – nu förbättra människorna, till exempel förvandla en kriminell våldsverkare till en hygglig knegare med villa, fru och hund.

Går det? Jag märker själv att jag liksom bävar när jag ställer denna till synes enkla och rättframma fråga. Frågan är nämligen potentiellt rebellisk ungefär som om man på 1700-talet i Frankrike frågade om solkungen Louis XIV verkligen var tillsatt av Gud. Kan välfärdsstaten verkligen göra allt det där som den utger sig för att kunna göra?

Egentligen är det hela skrattretande. Här har välfärdsstaten haft mer än ett halvt sekel på sig att pröva sin nya idé och då borde man ha ett klart facit sedan årtionden tillbaka. Funkar rehabiliteringen av brottslingar eller funkar den inte? Håll med om den frågan borde vara utredd och klar för länge sedan och svaret presenterat i klara verba för oss skattebetalare som finansierar experimentet.

Men något tydligt svar har mig veterligen inte lagts fram och därför kontaktade jag min gamle vän herr Google och frågade honom om rehabilitering av brottslingar fungerar. Herr Google, som överskattar min lust till fördjupning, skickade ”ungefär 41 300 resultat”. Min fördjupningslust räckte till ett studium av de första tio svaren. De gav tillsammans en bild av läget som hyggligt överensstämmer med mina fördomar.

Den första observationen är att man inte vet om rehabiliteringsförsöken fungerar. Experimentet har pågått i över ett halvt århundrade, oändliga utvärderingar har genomförts, en hel akademisk yrkeskår, kriminologerna, har utforskat det hela i grunden och ändå vet man inte.

Det finns ett antal ibland väl insatta bedömare som helt frankt påstår att rehabiliteringen inte fungerar. I en artikel i Svenska Dagbladet från 2010, ett av herr Googles första tips, citeras Englands justitieminister Kenneth Clarke som ”nyligen vädrade åsikten” att ”fängelse ’inte fungerar’, att det inte håller att låsa in fler och fler brottslingar eftersom den typen av straff inte tycks påverka graden av återfall i kriminalitet”.

Min ovetenskapliga bedömning är att denna uppfattning endast omfattas av en minoritet. Majoriteten, inte minst de statsanställda kriminologerna, utgår från att rehabilitering fungerar i princip fastän man ännu inte funnit de rätta metoderna. Experimentet måste vidareutvecklas och nya förfaranden prövas. Så många som sju av de tio googlesvar jag läste hade denna inställning, alltså att ”vi jobbar på det”. Följande svar år 2006 av justitieminister Thomas Bodström på en fråga i Riksdagen är typiskt:

Arbetet med att förhindra ungdomsbrottslighet är på många sätt nyckeln till samhällets möjligheter att på lång sikt minska den totala brottsligheten. Det är mot den bakgrunden som påföljdssystemet för unga lagöverträdare bygger på grundtanken att unga i första hand ska bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Mot bakgrund av Ungdomsbrottsutredningens förslag införs från den 1 januari 2007 nya regler för unga lagöverträdare som syftar till att förbättra påföljdssystemet för dessa personer. Regeringen arbetar vidare med de återstående förslagen från Ungdomsbrottsutredningen som bland annat innehåller nya regler för verkställigheten av sluten ungdomstjänst. Detta arbete kommer att leda till förbättrade möjligheter för samhället att ingripa mot unga lagöverträdare.

Som så ofta tidigare drar jag slutsatsen att huvudsyftet med det välfärdsindustriella komplexets verksamhet är att ordna ett hyggligt liv för dem som jobbar där. Vad som händer med klienterna är sekundärt.

För länge sedan när jag jobbade på Sida gjorde jag motsvarande observation. Bistånd utvärderas aldrig, i varje fall inte på något seriöst sätt. Med seriöst menar jag att man skulle ställa frågan om det över huvud taget gör någon nytta. I de utvärderingar som någon gång genomförs utgår man från att verksamheten är nyttig (inte bara för givaren, utan också för mottagaren). De slutsatser som dras handlar nästan uteslutande om administrativa och tekniska justeringar typ att vi borde satsa mer på kvinnoprojekt.