Det var en gång en kyrklig kammarorkester med arton musiker. En dag förklarade försteviolinen att han inte hade lust med vidare repetitioner eller föreställningar överhuvudtaget men att han avsåg att behålla sin position och förhindra att någon annan försteviolin tog hans plats.

Det var ett streck i räkningen, sa orkesterchefen och började fundera på om det skulle bli nödvändigt att ändra repertoaren nu när orkestern var en man kort.

Strax efter denna besvärliga händelse blev orkesterchefen kontaktad av de övriga stråkarna som krävde att klarinetten fick sparken eftersom hennes man var åtalad för skattebrott.

Orkesterchefen såg ingen annan råd än att låta orkestern rösta i frågan varvid stråkarna förlorade och klarinetten således fick stanna. Stråkarna gjorde då samma sak som försteviolinen. De deklarerade att de inte tänkte spela men avsåg att ha kvar sina jobb.

Krisen var ett faktum. Nu måste kyrkan gripa in. Biskopen framförde förslag om att klarinetten frivilligt skulle säga upp sig eftersom det inte fanns sakliga skäl att ge henne sparken. Med det lilla bondeoffret kanske stråkarna skulle kunna förmås återinträda i tjänst.

Kan du tänka dig en sådan situation? Knappast, svarar du antagligen, så fåniga är inga människor, inte ens kyrkliga kammarmusiker.

Men Svenska Akademien är så fånig. Försteviolinen motsvaras av ledamöterna Kerstin Ekman och Lotta Lotass som inte vill vara med på sammanträdena. Orkesterchefen motsvaras av övriga ledamöter som inte haft kraft att utesluta Ekman och Lotass trots att uteslutning av skolkare påbjuds i Akademiens stadgar. Klarinetten motsvaras av Katarina Frostenson som är gift med en man som anklagas för att skända kvinnor. Stråkarna motsvaras av Klas Östergren, Peter Englund och Kjell Espmark som beslöt att göra som Ekman och Lotass när de misslyckades med att peta Frostenson.

Herregud. Hur är det möjligt? Det kan jag tala om.

Om kammarorkestern eller Akademien hade varit privata företag så hade försteviolinerna Ekman och Lotass fått sparken för länge sedan och ersatts av andra. De kan ha hur rätt som helst eller hur fel som helst i sina bevekelsegrunder men det är en anomali att de ska anses ha rätt att blockera orkesterns verksamhet. Motsvarande gäller stråkarna Östergren, Englund och Espmark, som sätter Akademien i en utpressningssituation. Men det underligaste av allt är att Akademiens tvåtredjedelsmajoritet, som i flera år kunnat utesluta skolkarna, inte gjort det.

Försteviolininerna har uppenbarligen inte behövts i Akademien på flera år. Och nu kanske inte heller stråkarna visar sig behövas. Hur ska man förklara det? Det sannolika är att Svenska Akademien själv inte behövs. Den ska en gång om året utse en Nobelpristagare i litteratur. Uppgiften kan förstås göras hur komplicerad som helst, men kan också skötas rätt enkelt. Det där som Akademien skapades för – att definiera, ansa och förädla det svenska språket – verkar den inte längre syssla med. Paragraf 43 stadgar att ”Til Academiens pröfning kunna jemväl fremmande upgifva sina arbeten”. Det betyder att vem som helst kan skicka sina manus för bedömning och rättning till Akademien. Gustaf III menade allvar med att svenska språket skulle förädlas. Det är klart att han var noga med att ledamöterna jobbade. Numera har Akademien nog helt slutat med sådana betungande uppgifter.

Vad gör folk när de hamnar i grupp utan att ha något att göra? Civiliserade lösningar är exempelvis att spela bridge, åka skidor, skjuta lerduvor, dansa och gå på matlagningskurs. Men Akademiens ledamöter kan inte ägna sig åt sådana trevliga och välkända tidsfördriv. Vad ska de hitta på? En möjlighet som ligger nära till hands är att börja bråka med varandra.

Syraks bok är en av de apokryfiska visdomsböckerna som enligt vissa religioner tillhör Gamla Testamentet. Så här skriver Syrak om vad som händer om folk, tjänare i hans exempel, inte har något meningsfullt att göra:

Ty fåfäng gå lär mycket ont. Sätt honom till att arbeta, så som det höves honom.

Jag misstänker att det gäller även ledamöter i Svenska Akademien. De är välkomna att för den här bloggen försöka formulera stilbildande litterära essäer enligt Gustaf III:s ursprungliga avsikter.