Det börjar märkas att det är valår. I en intervju med Dagens Nyheter, den svenska politiska korrekthetens huvudorgan, förklarar statsminister Stefan Löfven att de som fått nej på sin asylansökan måste lämna landet. Annars har vi ingen trovärdighet i flyktingmottagandet: ”Vi måste flytta fram positionerna så att vi är säkra på att de som har fått ett nej lämnar landet.”

Hoppla! För bara några månader sedan hade ett dylikt påstående lett till ett kollektivt illvrål av anklagelser om rasism och fascism. DN hade inlett en ”granskning”, i syfte att hänga ut den onda människan. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg hade kunnat konstatera att detta är argument som hör hemma i rännstenen, och att sagesmannen gör sig till ”taltratt” åt ”bruna råttor”. På Expressen hade krönikören Cecilia Hagen kunnat fundera över hur man ska ”bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?”

Men nu är det som sagt valår, och det är inte länge opportunt att diskutera fysisk utrotning av dem som inte bekänner sig till den politiskt korrekta ”värdegrunden”. Under några korta veckor kommer både partistrateger och tidningsredaktörer att visa ett plötsligt uppblossande intresse för folkviljan. Det man kommer att upptäcka är att den egna politiska korrektheten står mycket, mycket långt ifrån vad ”verklighetens folk” tycker och tänker. Följaktligen kommer man att ändra retoriken.

Vi kommer nu att få höra en strid ström av konstateranden som för varje normalt tänkande människa kan te sig fullständigt uppenbara, såsom att tiggeriet skall bort, att de papperslösa måste lämna landet, att förvar måste inrättas så att de som får avslag på asylansökan inte kan gå under jorden, att barnäktenskap är förbjudet, att svenska domstolar inte skall döma enligt sharialag, att offentliga medel inte skall användas till att bekosta verksamhet inom islamistiska organisationer som verkar för att undertrycka kvinnors rättigheter, att hedersvåld inte kan försvaras med unken kulturrelativism och så vidare.

Kanske till och med radikala feminister som Gudrun Schyman kommer att avstå från att twittra om att det är dags att skaffa burkini – i solidaritet med de islamistiska krafter som kräver att kvinnor skall separeras från män på svenska badanläggningar.

De som kommer att uppleva detta som för egen del djupt obehagligt kan dock trösta sig med att det bara är övergående. När valet väl är över kan vi återgå till att jaga de bruna råttorna. Detta må förvisso låta cyniskt, men det reflekterar icke desto mindre en verklighet där så många har varit så djupt inblandade i att blockera varje form av insikt om att landet varit på fel väg att viktiga myndigheter och institutioner via rekrytering och normbildning har eroderats inifrån, och inte kan förväntas komma på rätt köl igen i brådrasket.

I särklass viktigast är att krisen i migrationspolitiken har kopplats till ett sönderfall av rättsrespekten som är så djupt att själva rättsstaten är i gungning. Ansvaret för detta ligger hos de partier som valt att prioritera sin egen rädsla för att bli brunsmetade av Dagens Nyheter, och av statsradions politiskt korrekta samhällsredaktion, framför att se till landets bästa.

I sin intervju med DN konstaterar Stefan Löfven salvelsefullt att ”Vi måste vara på tå hela tiden och varenda dag fundera på vad vi kan göra bättre och hur kan vi förstärka skyddet av medborgarna”. Detta rimmar mycket väl med hans favoritfloskel om hur han tar ”ansvar för landet”. Men det rimmar mycket illa med att han i egenskap av regeringschef faktiskt har ansvar för landet, ett ansvar som kan utkrävas i riksdagsvalet i september.

Under sin tid vid makten har Löfven lämnat otaliga prov på sin ambition att samtidigt vara både statsminister och oppositionsledare. Samtidigt som han in i det sista vägrade att avskeda rikspolischef Dan Eliasson, drog han sig inte för att rikta skarp kritik mot polisens arbete. Samtidigt som han vägrat sätta ned foten i frågan om tiggeriförbud, lägger han gärna ut texten om hur ovärdigt det är att tillåta tiggeri. Samtidigt som han inte drar sig för att lägga fram extremt olyckliga lagregler som skall göra det möjligt för skäggiga afghanska flyktingbarn att undvika utvisning genom att låtsas bedriva gymnasiestudier, talar han sig varm om behovet av ordning i flyktingpolitiken.

Löfven har gjort detta sittande på tvenne stolar till en oskön konst. I sin roll som politisk vingelpetter har han stolt orerat om hur vi i Sverige inte sätter ”grupp emot grupp”, samtidigt som han släppt fram en politik där miljardrullning till ”flyktingar” tillåts gå ut över de svaga grupper socialdemokratin traditionellt har värnat.

Kommuner som av regeringen tvingas ragga bostäder åt flyktingar, där inräknat inköp av dyra bostadsrätter, tvingas samtidigt av ekonomiska realiteter att lägga ned och/eller bygga om åldringsboenden och demensboenden. Medan de stackars flyktingbarnen på HVB-hem inför påsken fick beställa lammkött och extra godis, tvangs fattigpensionärer att vända på sina sista slantar och de hemlösa att både frysa och hungra. Har Löfven fortfarande mage att hävda att vi inte sätter ”grupp emot grupp”?

Avslutningsvis kan konstateras att statsministerns intervju i DN sammanföll med ettårsdagen av terrordådet på Drottninggatan. Rakhmat Akilov hade fått utvisningsbeslut. Om Sverige faktiskt hade haft den ordning i asylpolitiken Löfven så gärna talar om hade detta beslut kunnat
verkställs och Akilov hade inte kunnat begå sitt nidingsdåd. Smaka på den, och begrunda den verkliga innebörden av ordning och trovärdighet!