Jag har tjatat en hel del om det där med å ena sidan politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen såsom varande vårt samhälles huvudmotsättning.

Det är en rent marxistisk beskrivning plankad efter mästarens utvärdering av sin tids industrikapitalistiska samhälle. Jag tycker att det är en i alla avgörande stycken – till exempel därigenom att den tydligt pekar ut huvudkontrahenterna i dagens politiska kamp – övertygande analys.

Men det tycker inte alla, kanske för att de inte känner sig väl till mods med marxisminspirerat tänkande. Det får jag respektera. Då får jag väl ta på mig andra glasögon och försöka förklara vårt samhälles huvuddrag på annat sätt.

Jag prövar med något etnografiskt. (Wikipedia: Etnografi… är en vetenskaplig teknik för att beskriva och jämföra världens olika kultur- och samhällstyper genom fältstudier… Forskaren observerar gruppens beteenden, uttalanden för att få uppfattning om varför och hur deras beteenden inträffar… Etnografi fokuserar mycket på att undersöka vilka mekanismer som bestämmer hur gruppen som studeras förstår och sätter mening på världen.)

Under mina forskningsresor har jag kommit till ett djupt religiöst land. Den gud som medborgarna dyrkar skiljer sig på ett avgörande sätt från exempelvis den kristne eller den muslimske guden. Skillnaden är att guden i det här landet, som heter Sverige, har den fördelaktiga egenskapen att faktiskt kunna dela ut sekulära välsignelser, till exempel pengar, till sina troende efter ett relativt förutsägbart system. Det fungerar inte alltid och inte för alla, men leveranssäkerheten är betydligt större än något som tidigare registrerats inom andra religioner.

Praktiskt taget alla medborgare i Sverige deltar i den ständigt pågående gudstjänsten även om de sakrala uppdragen är olika. Medborgarna delar in sig i tre grupper med distinkt åtskilda funktioner. Den första och mest ansedda gruppen är prästerskapet (även om det inom prästerskapet finns befattningshavare med låg status precis som det inom katolska kyrkan är skillnad på en kardinal och en kanik). Det högre prästerskapet, som kallas politiker, har ett slags huvudansvar för religionen. Deras uppgift är att säkerställa att guden dyrkas på rätt sätt och framför allt att genom olika heliga sakrament förmå guden att leverera sina håvor. En stor del av håvorna går till prästerskapets försörjning. Lägre tjänstemän inom prästerskapet ägnar sig åt den mer praktiska fördelningen av gudens materiella välsignelser.

I den svenska religionen finns en särskild dogm om att guden ger prästerskapet magiska krafter. Prästerskapet kan, om omständigheterna är de rätta, betvinga ödet. Det kan till exempel, genom att till landets skolor utfärda heliga budord om sådant som alla människors lika värde, vända en fallande tendens i PISA-undersökningarna. Svenskarnas nuvarande utbildningsminister utlovade för åtskilliga år sedan att han skulle rädda skolan på hundra dagar. Han misslyckades. Svenskarna tolkar dock inte misslyckandet som ett tecken på att prästerskapet skulle sakna gudomlig makt utan bara som indikation på att just den här individuella prästen inte står i förbindelse med kraften. (En annan tidigare hög utbildningsbiskop höll på i åtta år utan att lyckas. Han hade inte heller något gudomligt stöd.)

Den andra gruppen består av systemets klienter, dem som på grund av fattigdom och allmän svaghet älskas särskilt av guden och därför ger systemet dess existensberättigande. Naturligtvis har prästerskapet prioriterad tillgång till gudens årliga skänker, men det som blir över när prästerskapet belönats efter förtjänst går oavkortat till klienterna.

Den tredje gruppen har som huvuduppgift att genom sin dagliga syssla förrätta de nödvändiga offer till guden som krävs för att systemet ska fungera. De dyrkar guden genom att tillägna honom sitt arbete.

Alla svenskar är fromma. Dagligt tal, framför allt inom prästerskapet, handlar för det mesta om hur guden bäst ska vördas för att inte vända sitt ansikte från Sverige. Det ledande prästerskapet tillsätts genom allmänna val. När prästerna valtalar handlar det om vilka prästgrupper som är bäst skickade att beveka guden och på så sätt ge alla medborgare mer än de förtjänar.

Ateism och kätteri bestraffas hårt. Den som i ord eller handling skändar guden blir begabbad och utfrusen av alla de andra svenskarna. Men det finns så få gudsförnekare att de sociala konflikterna är obetydliga.

På många sätt, inte minst genom sin homogenitet och enhetliga gudstro, är Sverige en idyll. Men för den sakens skull ska man inte förneka att det existerar tendenser till gudsförnekelse eller avgudadyrkan. Särskilt inom den grupp som varje dag prisar guden genom att bereda honom arbetsoffer kan oroande tendenser iakttas. Bland dessa lär det finnas en hemlig kult av en annan gud som påstås inte behöva så många präster och klienter för att välsigna de troende med sin godhet och sitt beskydd, kort sagt en gud som inte kräver så stora arbetsoffer för att vara nöjd, en effektivare gud om man så vill. Prästerskapet har flera gånger haft anledning att med största eftertryck brännmärka den sortens kätteri.

Så stark är dock den allmänna tron på den svenska gudens förmåga och godhet att prästerskapet, i sin människokärlek, ägnar ett avsevärt engagemang åt mission, det vill säga åtgärder för att frälsa även andra människor än svenskarna till ett liv i tro på den svenske guden.

Prästerskapets högsta ledning menar att den svenske guden har tillräcklig kraft för att utan besvär ta sig an snart sagt hur många nya troende som helst. De nyfrälsta kallas nysvenskar och visar sig oftast ha särskild fallenhet för att finna sig till rätta i klientgruppen. Prästerskapet menar att den svenska gudens kraft bara verkar inom Sveriges geografiska gränser och att proselyterna därför måste bosätta sig på svenskt territorium för att bli delaktiga i den svenske gudens nåd.

Om den svenska religionen, liksom den katolska, kommer att hålla i tusentals år – eller hundratals eller tiotals eller ens till nästa vår – är oklart. Det bestäms av hur uthållig den svenska guden är, eller, annorlunda uttryckt, hur uthållig den svenska gudstron är.

I sista hand kommer detta att avgöras av svenskarnas syn på prästerskapet. Om svenskarna insisterar i sin tro på prästerskapets övernaturliga förmåga att genom böner, ceremonier och missionsverksamhet förmå guden att lösa alla problem så kommer det svenska samhället att bryta ihop eftersom de arbetsoffer som erläggs till guden för prästerskapets disposition inte kommer att räcka till alla de angelägna ändamål som prästerskapet i sin godhet lyckas tänka ut.

OK, duger den analysen bättre än den marxistiska? Den är samma sak fast med en annan lins som ger ett annat perspektiv. Det är inte så underligt. Verkligheten är verkligheten vilken lins du än väljer. Men du måste ha en lins för att alls kunna se.