Igår den 7 april, på årsdagen efter islamistattacken i Stockholm förra året, körde en skåpbil in i en folksamling i Münster i nordvästra Tyskland. Tre människor dödades. På Facebook och Twitter spekulerade man om det kan ha varit ännu en islamistisk attack. Jag hakade inte på.

Kort tid efter attacken framkom det nämligen i medierna att gärningsmannen skjutit sig själv. En jihadist skjuter inte sig själv. Så jag visste, att om denna uppgift stämde, så var det ingen jihadistattack, utan förmodligen en psykopat utan ideologiska motiv. Jag skrev detta på Facebook.

Senare under kvällen visade det sig att jag hade haft rätt. Det var ingen jihadist. Tyska medier uppgav att gärningsmannen var en psykiskt sjuk man som nyligen försökt begå självmord.

Man måste förstå att självmord är förbjudet i islam. En jihadattack är en religiös handling, det yttersta offret. Man ger sitt liv för Gud. Då kan man ju inte samtidigt begå en stor synd.

Självmordsbombarna anser inte att de begår självmord. De kallar sina attacker för amaliyat al-istishhadiya som betyder ”martyroperationer”. De menar att de inte dödar sig själva, utan att de dör under en jihadattack mot fienden. Denna distinktion kan vara svår att förstå. Även islamiska teologer debatterar detta.

Kritikerna menar att martyroperationer är att räkna som självmord och därför förbjudna. De hänvisar till Koranen som säger ”Döda inte er själva!” (Zetterstéen 4:33, standardkoranen 4:29). Och profeten som sa att den som tar sitt liv kommer att brinna i helvetet för evigt.

Alla muslimska lärda är alltså överens, både de som är för och de som är emot martyroperationer, att självmord är förbjudet. De som är för menar som sagt att jihadisten, den som söker martyrdöden, inte begår självmord.

Anhängarna till martyroperationer pekar på yttranden av profeten Muhammeds som prisar den krigare som modigt kastar sig in bland fienden, viss om att dö. De hänvisar till berättelsen om Aslam Abi Umran som under ett slag mot de kristna grekerna kastade sig in bland fienden och högg ner många innan han själv stupade.

Då säger kritikerna att nej, den som kastar sig in bland fienden kan inte vara helt förvissad om att dö. Det finns en liten chans att han överlever. Därför går denna modiga handling inte att likställa med en martyroperation där jihadisten vet med hundraprocentig säkerhet att när han trycker på knappen så är det slut.

Anhängarna hänvisar också till en berättelse om en av Muhammeds trogna följeslagare, Al-Bara ibn Maalik. Det var så att en annan arab vid namn Musaylama hade utropat sig till profet och således blev en rival till Muhammed. Det blev krig mellan dem. Under ett av slagen hade anhängarna till den ”falske” profeten tagit sin tillflykt i en muromgärdad trädgård.

Muslimerna undrade hur de skulle göra för att komma åt och döda Musylama och hans anhängare. Då sa Al-Bara ibn Maalik: ”Sätt mig på en sköld. Lyft sedan skölden och slunga mig in i trädgården. Antingen så dör jag eller så öppnar jag porten åt er”. De andra krigarna tyckte förslaget var bra och slungade in Al-Bara. Väl på insidan stred han tappert och dödade många innan han kunde öppna porten och släppa in de andra. Det slutade med en islamisk seger – den ”falske” profeten och alla hans män massakrerades.

Det är samma sak här. Kritikerna menar att Al-Bara inte var helt förvissad om att han skulle dö i fallet. Därför kan denna berättelse inte användas för att rättfärdiga martyroperationer.

Salafismen är den mest puritanska strömningen inom sunnitisk islam. Terrorgrupperna Al-Qaida och Islamiska Staten är salafister. Salafisterna delar delar många grundläggande uppfattningar som skiljer dem från andra muslimer. Men huvudfåran inom salafismen fördömer martyroperationer. Inte för att de är ”liberala” muslimer som inte tar Koranen och hadither på så stort allvar. Nej, utan för att de är fundamentalister som tar Koranen och hadither på yttersta allvar och menar att martyroperationer är att likställa med självmord och därför går emot islam.

Av samma anledning, av samma trohet mot Koranen och Muhammeds exempel, är de för månggifte, stening och dödsstraff för avfällingar och andra, inte särskilt ”liberala” saker.

Jag håller med de muslimska kritikerna om att martyroperationer är en form av självmord. De som ger sig ut på sådana operationer vet att de ska dö med hundraprocentig säkerhet. Därför är det svenska ordet ”självmordsattack” inte fel. Men när det kommer till motivation är det stor skillnad mellan ett självmord, där man inte längre vill leva, och en martyroperation, där man upplever att man offrar sig i ett krig för ett ädelt ideal, ja, för Gud.

Det är också detta som jihadisterna säger. Att man ska se till meningen och motivationen, inte bara till den yttre handlingen. En förtvivlad man som tar sitt liv kan inte jämföras med en hängiven muslim som dör i det heliga kriget.

En jihadist skulle inte skjuta sig själv, han skulle i stället skjuta tills ammunitionen tog slut och sen kasta sig in bland fienden och slåss tills han själv blev dödad.