Vad är det för skillnad på svensk sjukvårdspolitik och det sovjetiska rymdprogrammet? Båda är (eller, i det sovjetiska fallet, var) visserligen statliga, men sjukvårdspolitiken byggde på en stabil grund av kompetens som fanns i det civila samhället medan rymdprogrammet skapades av sovjetstaten ur ingenting (ingenjörer fanns förstås och en del kunskaper hade man kanske spionerat sig till i andra länder).

Jag tror att nästan allt som den svenska välfärdsstaten ägnar sig åt har vuxit från en kärna i det civila samhället eller i företagens värld. Utbildning har folk hållit på med i tusentals år, sjukkassor uppstod spontant över hela Sverige på 1800-talet, fina vägar byggdes redan i romarriket och så vidare.

Men det finns ett statligt projekt som i detta avseende påminner mer om det sovjetiska rymdprogrammet än den svenska sjukvårdspolitiken och det är den svenska invandringspolitiken. Den skapades ab ovo. Det är klart att migration funnits i alla tider, men inte i form av ett minutiöst planerat statligt projekt.

Minutiöst planerat? Skulle den förvirring och de misslyckanden som kännetecknar svensk invandringspolitik vara minutiöst planerade? Ja, faktiskt. Det inser man när man läser regeringens proposition 1975:26 ”om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m.”.

Propositionen, som undertecknades av föredraganden Anna-Greta Leijon och statsminister Olof Palme, hade inte tillkommit i en handvändning. Ärendet hade stötts och blötts i ett årtionde eller mer. År 1968 tillsattes så en statlig offentlig utredning, Invandrarutredningen, som presenterade ett antal betänkanden som till slut, efter ett vidlyftigt remissförfarande som verkar ha berört hela det offentliga Sverige, resulterade i sagda proposition.

Bakgrunden, konstateras det i propositionen, är att ”antalet personer som har utvandrat till andra länder för att ta arbete har ökat kraftigt under de senaste decennierna… Den grundläggande orsaken till denna omfattande migration under de senaste årtiondena är skillnaden i ekonomisk utveckling mellan ut- och invandringsländer”. Eftersom skillnaden i ekonomisk utveckling sannolikt inte kommer att försvinna i närtid måste Sverige därför organisera sig för fortsatt och troligen ökad immigration.

Propositionen är generalplanen för hur detta ska gå till. Projektet andas entusiasm. Välfärdsapparaten förbereder sig engagerat och beslutsamt för den kommande tillströmningen. Inte konstigt förresten, det välfärdsindustriella komplexet insåg redan då att det här skulle bli julafton för dess olika avdelningar. En läsare tycker sig stå som inför ett par förväntansfulla föräldrar som planerar tillökningen. Där har vi skötbordet, där ska spjälsängen stå, ska vi inte måla rummet ljusblått?

Det sammanfattande huvudkonceptet är mångkulturalism. Så här summeras det på mest framskjutna plats i propositionen:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Den multikulturella ansatsen understryks särskilt av det så kallade samverkansmålet för immigrationsprojektet. ”Samverkansmålet innebär att samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen. Målet inbegriper ömsesidig tolerans och solidaritet mellan invandrare och den inhemska befolkningen. Det förutsätter att de olika minoritetsgrupperna blir — och upplevs som — likvärdiga parter i samhället.”

Samverkansmålet innebär att svenskarna måste påverkas, troligen av staten:

Samverkansmålet syftar även till att genom utbildning och information till den egna befolkningen öka förståelsen för människor av annat ursprung och klarlägga intressegemenskapen mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och befolkningen i allmänhet… Särskilt bör invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas.

Den sista meningen är enligt min uppfattning sensationell. En enig Riksdag fattade alltså beslut år 1975 att staten för svenska folket särskilt ska framhålla hur bra det är med invandring. Den som eventuellt tycker att staten under de senaste 43 åren argumenterat ensidigt i frågan ska således betänka att snedvridningen är påbjuden i lag. Hela det offentliga Sverige tyckte detta var jättebra: de ”övergripande målen för invandrar- och minoritetspolitiken har vunnit mycket stor anslutning bland remissinstanserna”.

Staten avser att reglera det mesta för att projektet ska bli så lyckat som möjligt. Till exempel måste migranterna förses med bostäder vilket eventuellt blir jobbigt för staten. Principen att ”en godtagbar bostad skall var ordnad före inresan, bör därför gälla”.

Språkfrågan måste regleras i detalj. Särskilt viktigt är hemspråket: ”ett barn som inte får möjlighet att utveckla sitt modersmål till en abstrakt nivå och som i skolan konfronteras med undervisning på ett annat språk, utsätts för stora intellektuella och emotionella påfrestningar. Allvarliga störningar i barnets utveckling kan därmed uppstå.” På dagis ”är det viktigt att träningen i hemspråket handhas av särskilt utbildade tvåspråkiga förskollärare”.

”En grundläggande förutsättning för att förslagen om hemspråksundervisning och stödundervisning skall kunna förverkligas är att lärar- och läromedelssituationen förbättras. Samarbete i lärarutbildningsfrågor bör därför ske med invandrarnas ursprungsländer.”

”Inom hälso- och sjukvårdsområdet bör frågan om tvåspråkig personal ägnas ökad uppmärksamhet.” Dessutom behövs tvåspråkiga övervakare inom kriminalvården. Biblioteken måste förses med litteratur på minoritetsspråk.

Man kanske skulle tro att det vore bra med en hälsokontroll vid ankomst, men det behövs inte. Däremot bör ett ”erbjudande om allmän hälsokontroll emellertid ges till alla invandrare, t. ex. i samband med kyrkobokföring eller då vederbörande skrivs in i allmän försäkringskassa”. Ett sådant erbjudande erbjuder emellertid administrativa knivigheter. Riksskatteverket anser att erbjudandet bör komma från allmänna försäkringskassan, men länsstyrelsen i Norrbottens län menar att sociala centralnämnden bör ha det ansvaret.

”Målet bör vara att ge invandrare möjligheter till religiös service enligt det egna samfundets ordning” och därför ska religiösa samfund kunna få statliga bidrag. Ett stort antal etniska organisationer, särskilt om de är rikstäckande, ska också få bidrag.

Kommunerna bör inrätta invandrarbyråer som ska ge standardiserad service så att ”begreppet invandrarbyrå kan få en mera enhetlig innebörd”.

Det är viktigt att invandrare inte kommer hit på falska premisser och därför bör staten ta fram ”lämpligt informationsmaterial” för att ge till redan hitkomna migranter så att dessa lämnar korrekt, statlig information till vänner och bekanta i hemlandet (i stället för att berätta om sina egna erfarenheter, får man förmoda). Invandrartidningen från Statens Invandrarverk är ”ett effektivt informationsmedel” och bör därför få höjda anslag.

Jag fylls av förundran vid läsningen av propositionen. Där finns inte minsta tvekan över projektet, inte minsta aning om att allt kanske inte kommer att gå som en dans. Det finns inga problem annat än då en viss osäkerhet om vilken myndighet som ska framföra erbjudandet om frivillig hälsokontroll. Är det inte konstigt? Här planerar man för ett omvälvande socialt experiment och besvärar sig inte ens med att resonera om möjliga konflikter och svårigheter.

Denna sorglösa inställning i propositionen kan inte förklaras på annat sätt, vad jag begriper, än att aktstycket är komponerat av en offentlig organisationsapparat som står och slickar sig om munnen med tanke på de enorma och säkra anslagsökningar som projektet utlovar. Och det blev så. Planeringen var framgångsrik såtillvida som det välfärdsindustriella komplexet under detta nästan halva sekel fått sitt lystmäte av budgettillskott.