Av en händelse som förkroppsligades av ett gratis recensionsexemplar i brevlådan kom jag nyligen i kontakt med boken Egohumanisterna – de nya totalitärerna (Logik förlag). Författare är Kristian Tørning, lektor vid Danmarks Medie- og Journalisthøjskole. Förra året gjorde Tørning rabalder genom att påstå att sportjournalister inte är riktiga journalister och med den här boken kommer det säkert att bli ett nytt rabalder.

Varför han skapat begreppet egohumanist vet jag inte. Med egohumanist menar han medlemmar av PK-sekten och exemplifierar: ”författare, skådespelare, journalister, …präster, forskare och lärare, …beslutsfattare, opinionsbildare, kulturpersonligheter och akademiker med höga inkomster”. Mer specifikt än så definierar han inte egohumanisterna. Jag inser snart att dem han avser är just de grupper som bemannar vad jag kallat politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Tørning anlägger inget socialt eller ekonomiskt synsätt på dessa människor. Jo, på ett ställe anger han ekonomiska motiv: de är ”opportunister som ser ideologin som en genväg till egenprofilering, eftersom egohumanismen ger sina anhängare tillgång till spännande och högavlönade jobb”. Men annars är Tørnings vinkel snarare psykiatrisk. Han analyserar inte så mycket egohumanisternas idéer som deras attityder och förhållningssätt till omvärlden.

Tørning hävdar att egohumanismen vilar på fem ”förbluffande simpla” dogmer. Den första dogmen är att Vi är moralens väktare. Egohumanisterna ”påstår utan belägg att just deras syn på saker är ett uttryck för en särskilt etisk syn på världen… de får positiv uppmärksamhet när andra lider… När de till exempel delar bilder av drunknade, båtflyktingar eller krigsoffer på sociala medier, handlar denna kommunikation framför allt om att visa omvärlden att de som goda egohumanister känner rätt saker inför dessa ohyggligheter. De suger till sig positiv uppmärksamhet genom att uttala sig om andras olycka”.

Den andra dogmen är Vi har rätt att hata. Egohumanisterna beskyller systematiskt ”oliktänkande eller bara nyfikna personer för att vara moraliskt korrupta… Alla som vill föra ett kritiskt samtal möts av förbittrad vrede – hat… Resultatet är att egohumanisterna nu är vana vid att de fritt kan ventilera sitt hat och samtidigt påstå att det är andra som hatar, medan det i verkligheten bara är de själva som med ett stort mått av självrättfärdighet demoniserar andra”.

Dessa två dogmer tillsammans, säger Tørning, som ”tilldelar dem uppfattningen att de är moralen väktare [med rätt att] leva ut sitt hat”, är grunden för deras skambeläggning av omvärlden. ”När egohumanisterna skambelägger, så fungerar detta djupast sett som kaskader av kraftiga ad hominem-angrepp.” Brunråtta, rasist, högerfascist kantänka.

Vi kräver komplexitet lyder den tredje dogmen. Den här dogmen är lite svårare att förstå, men det kan ligga en djup sanning i observationen. Man trodde till exempel att det bara fanns två kön, men när PK-isterna fått hålla på ett tag kan det finnas hur många kön som helst och det krävs sannolikt ett ständigt ökande antal genusforskare för att reda ut det hela. ”Egohumanisternas komplexitet omfattar faktiskt alla viktiga samhällsområden, som till exempel utbildning, hälsa, familjebildning, organisering av arbete, ledarstilar, kultur, religion, mat och mycket annat… önskemålet om att allting ska vara komplext och invecklat är generellt – de arbetar för att krångla till allting så mycket som möjligt.” Skolan är ett särskilt drabbat område. ”Fackkunskap problematiseras som ett slags trångsynthet, och egohumanisterna förfäktar att det är ett slags orimlig klasskillnad att vissa utbildningar är så svåra att alla inte klarar dem.”

Den fjärde dogmen är Vi handlar med ord. Vad Tørning menar är att PK-isterna anser att det räcker med att de pratar och att andra får ta konsekvenserna. ”Deras roll är att diktera vad ’någon annan’ ska göra. Egohumanisterna är härskare – må deras vilja ske.” Deras idéer kräver ”enormt mycket handling och stora resurser, men det är alltid ’någon annan’ som ska utföra och betala”. Det är ofta de ”resurssvagaste danskarna, som egohumanisterna inte alls vill veta av, som tvingas betala priset. Egohumanisterna finansierar således sin älskade invandring genom att ta medel från de sämst utbildade, socialbidragstagare, sjuka, handikappade, äldre, hemlösa och andra som har svårt att göra sina röster hörda”.

Den femte dogmen, slutligen, är Vi vill vara världen. Den går ut på att ringakta den egna nationen och att ifrågasätta och nedvärdera dess kultur samtidigt som andra, i verkligheten underlägsna kulturer, hyllas som förebilder. Det är inte utan att en svensk läsare ser bilden av Mona Sahlin framför ögonen, kvinnan som uttalade följande herostratiskt ryktbara ord:  ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker”.

Sådär håller Tørning på över 170 sidor. Han är förstås skamlös. Han har kastat av sig den skam som de danska PK-isterna, enligt Tørning själv, försöker belägga danskarna med.