För några år sen, ungefär vid den här tiden, satt jag på min balkong och diskuterade blasfemilagar med en pakistansk vän. I Pakistan kan man nämligen bli dömd till fängelse, eller till och med dödad, om man yttrar fel ord offentligt. Men bara om man gör det på engelska eller urdu, om man till exempel hädar på japanska eller svenska skulle ingen ens reagera.

Jag minns att jag tyckte det lät nästan ”exotiskt”. Några ord uttalade i förbigående, och man riskerar att bli sliten i stycken av en mobb. Ett sådant beteende kan bara förklaras med att man i Pakistan tillmäter orden en gåtfull, självständig makt, ett tänkande som vi i väst närmast förknippar med Harry Potters värld.

För ett par år sen talades inte så mycket om hädelse i Sverige. Förutom Lars Vilks hund kommer jag bara ihåg mannen i Nyköping som tyckte att böneutrop lät som åsneskri och med knapp nöd undgick att bli lynchad. Av en rådvill rättsapparat blev han slutligen friad i hovrätten. Men redan 2013 varnade Reportrar utan gränser för att blasfemilagar kan komma att införas i Sverige, smygvägen genom en allt generösare tolkning av brottsrubriceringen ”hets mot folkgrupp”.

Idag verkar det vimla av rättsfall, som under ytan påminner om hädelsemål. Skattefinansierade organisationer dammsuger nätet efter förbjudna formuleringar. Censurlagar diskuteras öppet. Pensionärer som uttrycker sig klumpigt på Facebook dras inför domstol. I Helsingborg har man till och med börjat granska toalettväggar i jakten på hädare.

Hur kan det komma sig att ”Harry Potter-tänkandet” så snabbt slagit rot i ett rationellt samhälle som vårt? Med hädelselagar verkar det fungera så, att de uppstår som en konsekvens av att tillräckligt många respektera dem. Hade alla tidningar 2005 valt att (i solidaritet med Jyllandsposten) publicera karikatyrer av Mohammed, tror jag flertalet muslimer valt att rycka på axlarna. Nu blev det istället så att ingen vågade, och fanatikerna fick vind i seglen.

Om reaktionerna på Lars Vilks konstverk hade blivit att barn över hela Sverige börjat göra sina egna rondellhundar och sen fått ställa ut dem på Kulturhuset, hade Vilks kanske inte behövt några livvakter. Nu var det tvärtom så att många sansade svenskar gick ut i pressen och varnade för att han kanske gjort något olämpligt.

En av de största kliven i den riktningen måste ha tagits när ärkebiskop Antje Jackelén 2016 intervjuades av tidningen Morgonbladet – ett språkrör för ”Kristna Värdepartiet”, ärkebiskopens politiska motpol inom kristenheten. Av reportern får hon den mycket försåtliga frågan: ”Anser du att Mohammed är en falsk profet?”

Jag kan riktigt se framför mig hur Antjés hjärnceller arbetar för högtryck. Naturligtvis måste hon svara ”Ja”. Att Mohammed är en falsk profet är en självklarhet för kristna (annars hade de ju varit muslimer). Mohammed själv ogiltigförklarar alla religioner utom islam, inklusive kristendomen.

Samtidigt vill hon skapa goda relationer med de muslimska ledarna. Det är så hon vill bli ihågkommen i historieböckerna. Självfallet finns inga muslimska ledare som förväntar sig att hon ska tycka annat än att Mohammed är en falsk profet, men att säga det offentligt är en helt annan sak. Det är hädelse av värsta slag och kvalificerar för dödsstraff i Pakistan (som här). Det är offentliggörandet och publiceringen som är själva hädelsen, inte vad Antje Jackelén innerst inne tycker.

Som den politiker hon är svarar Antje Jackelén med en lögn. ”Nej, jag anser inte att Muhammed är en falsk profet”, följt av en rad förbehåll, för att ingen ska märka att hon just konverterat till islam. För om Muhammed inte är en falsk profet så är han en äkta profet som säger sanningen. Och Muhammed sa att hans lära var den sista och slutgiltiga. Går man med på det har man de facto blivit muslim.

Jag vet inte hur många svenskar som läste artikeln. Det är ju trots allt en ganska liten tidning. Men jag är säker på att den delades flitigt bland imamer och i de nätverk som Muslimska brödraskapet håller på att bygga upp. Om kristendomens högsta företrädare i Sverige respekterar islams hädelselagar, då borde man kunna förvänta sig att även vanliga medborgare gör det. Det torde ha ingjutit stort självförtroende hos de aktivister som i tysthet arbetar för att införa sharia i det svenska rättssystemet..