Stundligen får man höra att invandringspolitiken skärpts sedan hösten 2015 när det kom 10 000 asylsökande i veckan och mottagningsapparaten storknade. Det talas om Europas miniminivåer, gränskontroller och rentav stängda gränser. För ett halvår sedan sände Sveriges Television ett program som hette Tvärvändningen om en påstådd 180-gradare i migrationspolitiken. Nästan alla människor man träffar tycks tro att politiken verkligen ändrats.
Min uppfattning är att detta är en myt. Denna uppfattning har jag presenterat åtminstone två gånger tidigare sedan 2015, exempelvis här och här. Ingen har sagt emot.

Jag har själv åkt över Öresundsbron utan att se minsta kontrollant. På Arlanda brukar det aldrig finnas några kontroller för ankommande resenärer. Efter vad jag har förstått kan det ibland förekomma att gränspolisen begär att få se dokument, men den som saknar dokument och begär asyl blir artigt visad till Migrationsverkets mottagningsanläggning. Det är bara sådana som inte söker asyl som ibland nekas inträde i landet om de saknar pass.

Däremot är det sant att antalet asylsökande minskat. År 2015 var det över 160 000 personer, åren efter 29 000 respektive 26 000. (Anhöriga tillkommer lite senare. Enligt mina osäkra beräkningar ökar Sveriges befolkning med 1,4 personer för varje asylsökande vare sig vederbörande får uppehållstillstånd eller inte.)

Antalet asylsökande till Sverige ökade gradvis och nådde en kulmen år 2015 för att året därefter avklinga. Samma mönster, fastän på lägre nivå, återfinns även i Norge, Danmark, Nederländerna och Österrike. I Tyskland fortsatte ökningen av antalet asylsökande kraftigt under 2016. Kanske valde de asylsökande att stanna där i stället för att söka sig längre norrut. Nedanstående tabell (Se migrationpolicy.org) visar antalet asylsökande per tusen invånare respektive år i några av mig utvalda länder: