Fågel, fisk eller mitt emellan. Begreppet ”islam” är tyvärr lite luddigt. Därför kan dess företrädare ibland referera till religion, när det kommer till religionsfrihet, hänvisa till ”hets mot folkgrupp” när man utsätts för kritik, och samtidigt kräva politisk representation i sammanhang som rör politik. Ingen annan intressegrupp (vad jag vet) kan spela på dom tre strängarna samtidigt.

Det råder knappast något tvivel om att islam har religiösa inslag. Man tror på Gud, grundar sig på en bok författad av Gud (även om människor stått för utskriften) och har en tydlig vision om livet efter detta. Dessutom ber man, och bara religioner ägnar sig åt bön.

Det där med folkgrupp är mera osäkert. Att separera religion från dess utövare är visserligen ett västerländskt påfund – för en muslim kan det förefalla obegripligt hur man kan kritisera Allah utan att samtidigt ge sig på hans tillbedjare. För Mohamad i Sunne var det till exempel självklart att gå till polisen, efter att ha sett det här.

Men att en svensk domstol skulle resonera likadant, känns minst sagt olustigt. Läste om en man som riskerar fängelse, efter att i två inlägg ha kritiserat islam. Att kritiken är hård och onyanserad hör inte hit, det är fortfarande (såvitt jag kan bedöma) en religion som kritiseras. Läs och döm själva.

Slutligen. Är islam en politisk ideologi? Låt oss börja med att konstatera att islam gör anspråk på att täcka hela människans liv. Både privat och som medborgare. Koranen stiftar lagar för allt som har med samhället att göra, även villkoren för icke-muslimer. Slutligen har man en vision om ett världsomspännande kalifat, vilket gör islam i högsta grad politisk.

Vad är då viktigast, religion eller politik? Efter att ha skummat igenom delar av Koranen och lite andra källor, är mitt intryck att politiken dominerar. Nästan allt Mohammed ägnade sig åt var politik. När han tog makten över arabiska halvön, använde han samma verktygslåda som andra politiker. Det vill säga förhandlingar, krig, list, strategiska giftermål, hot, övertalning, favörer för dem som stödde honom och hämnd för dem som motarbetade honom. Med stor fingertoppskänsla navigerade han mellan olika klanledare, spelade ut dem mot varandra och drog sig inte för att krossa dem som stod i hans väg.

Han måste ha varit en av sin tids skickligaste politiker, men likväl politiker. Att han stödde sig på Gud gör honom inte unik. Ingen härskare på den tiden skulle ha gett sig ut på erövringståg utan en mäktig gud i ryggen (sekularismen var ännu inte uppfunnen). Att han valde den starkaste (och kanske den ende) guden Allah, visar bara att han var smartare än sina medtävlare.

Jag förstår dem som beundrar Mohammed. Han var en kompetent, kreativ och karismatisk ledare, och nådde större framgång än någon annan på den arabiska halvön. Men hur mycket av hans budskap är egentligen religiöst? Jag hittar ganska lite av ”andlig vägledning” i Koranen, men desto mer av lagar och föreskrifter. Är det något politiker är bra på, så är det att hitta på lagar.

Även mer vältaliga delar av Koranen liknar ofta politiska brandtal, där det gäller att håna och förminska sin motståndare så mycket som möjligt och hylla sina följare. Kanske är det fel att lasta Mohammed för allt som Gud har skrivit, men i så fall är Gud också politiker.

Ett annat skäl att kalla islam politisk, är att det oftast är i politiska sammanhang som det uppstår problem. Jag tänker på alla diskussioner om simhallar, lagstiftning, skolgång, yttrandefrihet, jämställhet, sexualbrott, arvsrätt och sådana saker. Ytterst få icke-muslimer skulle betrakta det som religiösa frågor.

Man kan jämföra med kristdemokraterna. Kristdemokrati är utan tvekan en politisk ideologi, trots att den vilar på kristen grund. Ebba Busch Thor skulle aldrig kunna använda religionsfriheten som argument för att få ropa ut sitt budskap i högtalare på allmän plats. Hon måste söka tillstånd för politiskt möte.

Till skillnad från kristdemokratin är det svårt att förena islam med demokrati, vilket förstås inte hindrar att många muslimer är demokrater. Muslimer följer inte alltid Koranen. Det är Koranen som säger att de borde göra det, vilket gör frågan mera komplex. Jag tror att det inom islam pågår en sekulariseringsprocess, som vi ännu inte sett slutet på.

Men för att driva saken till sin spets. Demokratin erkänner ingen högre auktoritet än folkmajoriteten, och islam erkänner ingen högre auktoritet än Koranen – en detalj, som tyvärr placerar islam i samma politiska landskap som andra icke-demokratiska rörelser. Till exempel kommunism, fascism eller nazism.