Stor förvirring råder. Läget är utmärkt.

Så sa ordförande Mao Zedong medan han fortfarande var en ung revolutionär som strävade efter makten i Kina. Han menade att förvirring är motsatsen till stabilitet och att rådande makthavare sitter löst när förvirring råder vilket gynnade honom och hans rörelse i egenskap av maktpretendenter.

I Sverige idag står den politiska huvudmotsättningen inte längre mellan höger och vänster, som i det numera passerade marxistiska schemat, utan mellan å ena sidan politikerväldet (med vidhängande välfärdsindustriellt komplex) och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen (eller ”verklighetens folk” som förre KD-ledaren Göran Hägglund gjorde ett – av partiets PK-ister tyvärr aborterat – försök att benämna den svenska majoritet som tror på sunt förnuft snarare än PK-sektens dogmer).

Jag träffar dagligen uppgivna medelklassare. De känner sig som förlorare. Trots att de, vilket de är väl medvetna om, i verkligheten bär Sverige och hela politikerväldet på sina axlar, känner de sig motarbetade och hunsade av makten. Det handlar inte bara, eller ens framför allt, om att de betalar för politikerväldets dumheter. Det handlar i huvudsak om att de förnedras som människor av att deras världsuppfattning och värderingar trampas i dyn av våra PK-istiska makthavare. Medelklassarna anser till exempel att det finns två kön och blir förvirrade och arga när det kommer härskande PK-ister och påstår att det finns dussintals kön. Medelklassarna känner inte igen sig i den tillvaro som den härskande PK-sekten vill utmåla.

Att medelklassarna känner sig så svaga beror emellertid bara på att de känner sig så svaga. De försöker argumentera mot de härskande PK-isterna och peka på att vetenskapliga fakta inte stödjer PK-istiska teser. Medelklassarna blir förtvivlade när de upptäcker att PK-isterna inte lyssnar och bara kommer med teser och undanflykter i stället för att resonera.

Vad medelklassarna inte vill förstå är att det inte handlar om vetenskap utan om makt. PK-isterna har makt. Om man har makt resonerar man inte. Slavägaren resonerar inte med slaven ty det är att göra sig jämställd med slaven. I stället för att resonera fastställer slavägaren sin vilja. Han förbjuder och bestämmer. Vi ska aldrig tro att vi kan övertyga PK-isterna med argument.

Däremot förefaller det mig tydligt att PK-isterna gradvis tappar trovärdigheten. Verklighetens folk börjar göra öppet motstånd mot PK-sektens intellektuella våldtäkt på verkligheten. Nu har det gått för långt, börjar medelklassen säga, vi finner oss inte i det här. Svenskarna är inget lättantändligt folk, men även för sävliga människor finns det en gräns.

När medelklassen ruskar på sig av begynnande motvilja mot PK-sektens maktutövning så ”dånar det i rättens krater”, som det står i arbetarsången Internationalen, ”störtas skall det gamla snart i gruset”.

Många PK-ister är begåvade människor med örat mot rälsen som mycket väl känner tidsandans svängningar. De har uppfattat ett motstånd som de aldrig tidigare stött på. Hur vet jag det? Jag läser exempelvis Dagens Nyheters kulturbilaga som rapporterar om stämningarna i bunkern.

Nyligen skrev jag om hur 425 PK-ister klagade sin nöd över att ha utsatts för ”hot och hat” på internet och därför krävde särskilt polisbeskydd. En vecka senare kommer ett nytt nödrop i samma kulturbilaga med samma budskap. Det är kulturskribenten Johan Hilton som ondgör sig över vad folk i gemen verkar tycka om honom:

Det är egentligen bara att blicka ut över de sociala och alernativa mediernas slagfält för att få ett hum om hur varenda kommentarsfältherre numera tycks utgöra sin egen Frodo i kampen mot den politiska korrekthetens Mordor.

Hilton jämställer dem som ogillar hans PK-teser med Knutbysektens Åsa Waldau, alltså en religiöst inspirerad förförerska. På mig verkar Hilton desperat.

Kort sagt är läget synnerligen förvirrat. Härskarna har inte längre ideologisk kontroll. Det är bra. Verklighetens folk bör flytta fram positionerna. Det känns som om fienden tappar självsäkerheten och börjar retirera. Kanske är läget utmärkt.