I den indiska djungeln för sådär 2700 år sen, huserade grupper av filosofer – eller kanske snarare asketer eller drop-outs. De idéer som dryftades var i varje fall av sådan art att de intog en plats i världslitteraturen (Uphanishaderna). Vidare ryckte man undan grunden för det indiska Brahminväldet och sådde fröet till tre nya religioner: Jainism, Buddhism och modern Hinduism. Filosoferna vågade ställa den (för sin tid) häpnadsväckande frågan: Behövs det verkligen några djuroffer?

Hur kommer det sig att vissa tider och platser fungerar som yngelkammare för nya idéer, medan andra vegeterar i tusentals år utan att någon ny tanke föds? Harry Lime i filmen ”Den tredje mannen”, tangerar en sida av problemet i en klassisk monolog.

Dåtidens Indien dominerades av Brahminer, en prästklass som satt inne med hemlig kunskap om hur man vinner gudarnas gunst, och därför var särskilt viktig för samhället. Man utvecklade en sofistikerad kult baserad på djuroffer. Ceremonier kunde vara så invecklade att de tog dagar, månader eller till och med år att genomföra, och slukade allt mer av samhällets resurser.

Det sägs att varje maktapparat bär fröet till sin egen undergång, att jämvikten förr eller senare rubbas, varpå stafettpinnen lämnas över till en ny maktkonstellation, kanske inte så olik den förra. Men ibland händer det att kulturer tar ett språng i någon oväntad riktning. Det kollektiva medvetandet styr in på ett annat spår. Varför?

Vad som borde gynna en sådan utveckling är om det finns zoner, där människor under relativt lång tid kan kommunicera relativt fritt. Sådana forum existerade i det gamla Grekland, i Aristoteles akademi och på de spridda öarna i arkipelagen. Liknande förutsättningar fanns i Brahminernas Indien. Sida vid sida med den strikta teokratin, fanns en djungel.

De flesta debattörer under 2000-talet verkar överens om att västvärlden befinner sig i en allvarlig kris. Många är också övertygade om att de som sitter vid makten har små möjligheter att göra något åt det, om de ens är intresserade. Krig/folkmords-konceptet har provats åtskilliga gånger under 1900-talet och befunnits vara ett dåligt alternativ. Ändå är det precis det som rycker närmare, ifall vi extrapolerar utvecklingen idag och några decennier framåt.

Det låter som en dyster framtidsvision, för oss som hunnit vänja oss vid personlig trygghet, fred och demokrati. Men det finns saker som inger hopp, kanske till och med en gnutta optimism. Sedan ett 20-tal år tillbaka har vi – var vi än befinner oss i världen – tillgång till en ”djungel”.

Om myndigheterna vetat vad Internet skulle föra med sig, hade man kanske stoppat det redan från början. Eller låtit det förbli en exklusiv kanal för kontakt inom myndigheter och delar av universitetsvärlden. Istället släppte man fältet fritt, och lät individer över hela världen ”tala med hela världen”, länge helt ocensurerat och utan konsekvenser. Det är egentligen ganska häpnadsväckande och unikt i världshistorien.

Bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson och hans kollegor börjar nu inse sitt misstag, och försöker pressa Google och YouTube att sortera bort de värsta tankebrotten. Bland politiker verkar det finnas en stark önskan att omvandla internet till någon sorts ny Public Service (och få oss att glömma att det någonsin fungerat annorlunda).

Men effekten av det fria tankeutbytet är svår att hejda. På vägen har det uppstått en frodig kultur av ”skogsfilosofer”, bloggar, alternativa verklighetsbilder och nyhetskanaler, visserligen av varierande kvalitét men det kan bli svårt att vrida klockan tillbaka till tiden före 1995.

Censur av sociala medier presenteras ibland som en ”service” åt användarna. Man vill ju bara komma till rätta med lite ”hat”. Men vad är egentligen censur? Vad hade hänt om kulturministern tillåtits korrekturläsa Upanishaderna före publicering? Hade de då lämnat något avtryck i världshistorien? Om Alice Bah Kuhnke hade fått stryka med rödpennan i de antika manuskripten (i syfte att inte såra någons känslor), hade vi då fått uppleva renässansen?

Det slumpmässiga, oförutsägbara och stundtals otyglade i samtalet är det som på sikt utvecklar kulturer. Motsatsen gör att kulturer stelnar och får allt svårare att möta förändring – den muslimska världen kan tjäna som åskådligt exempel. Om vi tror att framtiden kommer att innebära förändring, borde vi satsa vårt sista kort på att försvara vår ”djungel”.