Min pappa brukade formulera en gåta som lät så här: Vad är det som alla vill bli, men ingen vill vara? Rätt svar är ”gammal”.

Även jag har komponerat en gåta. Svaret är inte lika uppenbart som min pappas, men det kan ändå behöva övervägas. Gåtan: Vad är det som alla vill ha, men ingen vill ta hand om? Svaret: Barn.

Efter ett idogt studium av mänskligheten med inslag av introspektion har jag kommit fram till att det här med skötsel och uppfostran av barn är en rätt trist sak som man gärna överlämnar till andra.

Det räcker med att se filmer och läsa böcker om den engelska överklassens liv under den viktorianska eran. Den svenska högborgerligheten låg vad jag förstår inte så långt efter även om dess livsstil inte blivit så noggrant dokumenterad som de engelska motsvarigheterna i konsten och eftervärldens TV-serier.

Barnuppfostran var något man överlämnade till tjänstefolk, till exempel barnsköterskor och hembiträden och sedermera guvernanter. Små barn kunde uppvisas för föräldrarna när de var tvättade, ätna, snutna och vattenkammade för att en kort stund med gillande betraktas av mor och far. När barnen, i alla fall gossarna, blev lite större kunde de med fördel skickas till en avlägsen internatskola där en mer auktoritär typ av tjänsteutövare tog hand om den fortsatta uppfostran och utbildningen.

Min försöksvisa slutsats är att folk som haft råd alltid överlåtit den dagliga skötseln och uppfostran av barn till någon sorts anställda.

Inom småborgerligheten och arbetarklassen, där pengarna inte räckte till, har föräldrarna, särskilt mammorna, fått hugga i själva. På något vis har dessa medelklassare lyckats göra en dygd av nödvändigheten och lärt sig att betrakta familjen och dess förkovran som livets kanske högsta syfte. Föräldrarna strävade efter att med lock och pock förmå barnen att bli goda medborgare. I bästa fall lyckades barnen få plats i en uppåtgående klasshiss. Jag tror att det var sådana skötsamma medelklassmänniskor som för kanske några hundra år sedan började skapa den ansvarskännande medelklassmentalitet som, möjligen till de skötsamma människornas egen förvåning, för svensk del någon gång efter andra världskrigets slut blommade ut i ett av de mest framgångsrika samhällen som världen fått skåda.

Men på några årtionden förvandlade framgångarna och välståndet medelklassens tänkande. Verkligheten började tränga på, nämligen det faktum att det dagliga slitet med det uppväxande släktet egentligen inte alls är så kul utan mest en smutsig och otacksam syssla. Jodå, det finns himmelska ögonblick av gemenskap med telningarna, men det var dessa ögonblick av kvalitetstid som exempelvis viktorianerna ville koncentrera till de lugna stunder efter middagen då barnsköterskan förde in de artiga barnen till föräldrarna i matsalen.

Nu har vi själva blivit sådana. Nu vill ingen ta hand om barnen. Förskolan har tagit över från barnsköterskorna, men bara under dagtid. Vad gör man med resten av tiden? Fäderna har egentligen aldrig varit intresserade och nu kräver även mödrarna att få slippa för att i stället, liksom fäderna, göra karriär i arbetslivet, vilket de tycker är viktigare.

(Jag moraliserar inte. Jag säger bara att detta är naturtillståndet att döma efter vad som sker i sociala sammanhang där folk har råd att för egen del slippa barnomsorgen. Själv har jag med tre barn inte varit pappaledig en enda dag.)

Den stora frågan inför framtiden är om denna sociala förvandling är bra eller dålig. Blir ett samhälle starkare eller svagare när föräldrarna mer eller mindre målmedvetet abdikerar från ett traditionellt föräldraansvar och i många fall överlämnar jobbet till någon sorts avlönad servicepersonal. Svaret är inte självklart.

Av en händelse fick jag boken Djursholm i min hand. Den är skriven av professorn i företagsekonomi Mikael Holmqvist och handlar om hur vår tids högborgerlighet, representerade av de boende på sagda ort, lever. En av författarens teser, om jag begriper rätt, är att djursholmsborna delvis struntar i sina barn. Några har barnflickor och alla lassar in ungarna på dagis liksom andra svenska föräldrar (och eftersom förskolepersonalen enligt min grundtes inte heller tycker att skötsel av barn är det man helst ägnar sig åt så kan det lätt bli konflikter om lämnings- och hämtningstider).

Mikael Holmqvist förefaller också ha en annan, ehuru mindre tydligt artikulerad tes, nämligen att föräldrarnas ointresse för barnuppfostran inte medför några skadeverkningar i Djursholm. Det finns tillräckligt med automatisk tillsyn och omhändertagande i det civila samhället, till exempel i skolan, föreningar och spontana fritidsaktiviteter för att barnen ska arta sig i alla fall. Och föräldrarna arbetar hela tiden vilket lär barnen vad som krävs för framgång i livet.

Men vad händer i andra sociala skikt där föräldrar också överlämnar barnuppfostran till kommunen men samhället i övrigt saknar sådana motverkande och kompenserande institutioner som Djursholm tydligen har? Måste inte detta vara att recept för ökade sociala klyftor? Högborgerlighetens barn klarar sig bra även utan föräldrarnas närvaro ty framgångsformlernas hemligheter sitter i högborgerlighetens gemensamma institutioner medan barn från andra sociala skikt inte får motsvarande stöttning. Socialen? Holmqvist säger att djursholmsborna aktivt värnar sig mot socialens försök att lägga sig i deras liv vilket, säger jag, troligen har varit till djursholmsbarnens fördel.

(Jag vet vad jag talar om för när jag var femton år ägde jag några bilar tillsammans med tre andra också körkortslösa ynglingar. Detta upptäcktes av polisen vilket hade kunnat leda till förtretligheter om inte de unga brottslingarnas pappor gjort upp i godo med polisen. Om socialen fått gripa in hade jag kanske blivit ungdomsbrottsling på riktigt.)

Behöver du ytterligare indicier på att folk vill slippa ta hand om sina barn? Se på kampen om reglerad pappaledighet. Mammorna vill ha statens hjälp att tvinga papporna att göra blöjtjänst.