År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Så här står det i proposition 1975:26:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Min uppfattning är att den eniga riksdagen inte förstod vad den fattade beslut om. Mycket få svenskar för fyrtiotre år sedan hade minsta aning om vad kultur är för något. Utan att vara nedlåtande vill jag påstå att riksdagsledamöterna inte upplevt någon annan kultur än den svenska även om de någon gång faktiskt kommit i kontakt med andra västerländska kulturer. De hade kanske varit i USA och kommunicerat på stapplande engelska eller kanske till och med varit på charterresa till Kanarieöarna och beställt middag på samma trevande engelska språk. De hade ingen aning om hur olikartade folks tänkesätt och beteenden faktiskt är i olika kulturer. De trodde – det kan låta som en nedvärderande bedömning, men jag har upplevt det hos mig själv – att alla andra folk innerst inne egentligen tänkte som vi svenskar gör eftersom vårt och andra västerländska folks tänkesätt är så självklart rätt i våra egna ögon.

När den eniga riksdagen år 1975 fattade det där beslutet så trodde beslutsfattarna att mångkulturen bara betydde att Sverige skulle berikas med nya spännande kryddor, hudfärger och dansrytmer. Jag lovar att det var så, jag har känt många av dessa människor. Ursäkta om jag är vulgär, men riksdagen hade ingen aning om att det i andra kulturer kan anses helt befogat att döda döttrar som bringat skam över släkten genom att kasta ut dem från en balkong. Riksdagen hade inte en aning om att FNs deklaration från 1948 om de allmänna mänskliga rättigheterna inte alls artikulerade synsätt som delades av en hel värld, utan tvärtom bara var de i det nyss avslutade världskrigets segrarmakter mest hyllade principerna. Riksdagsledamöterna fattade inte att det fanns folk som ansåg att det var politiskt korrekt att döda bögar och skära genitalierna av små flickor oavsett vad Dag Hammarskjöld skulle ha haft för åsikt.

Vad riksdagsledamöterna och övriga svenskar vid den tiden, jag också, inte begrep var att om det inte finns en allmänt accepterad överideologi, typ ”svenskt rättsmedvetande” eller ”islam”, så kommer det att bli konflikter mellan exempelvis ”svenskt rättsmedvetande” och ”islam”. Om det inte är självklart vilken grundprincip som gäller så blir det oreda och bråk. När riksdagen år 1975 fattade beslut enligt ovan så krattade den manegen just för den typen av kulturella konflikter. Var så god, sa riksdagen, alla har i Sverige rätt att leva ut sin egen kultur och sina egna värderingar.

Då uppstår det till exempel islamiska friskolor vars syfte är att förverkliga invandrade muslimers rätt att ”bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten” och slippa integrera sig utan fortsätta att exempelvis behandla kvinnor på det traditionella sättet enligt sin egen kultur. Ska de ha den rätten?

Enligt mångkulturslagen så ska de ha det. Men mångkulturslagen stiftades av riksdagsledamöter som inte fattade vad de gjorde och när de, eller deras efterträdare som inte heller fattar så mycket, upptäcker vilka konsekvenser som uppstår så blir de förfärade. Hur ska de nu hantera den här situationen som de själva orsakat genom sin blindhet eller, som de själva kanske skulle kalla det, naivitet?

Stor förvirring uppstår i dagspolitiken, en förvirring som fördjupas av att ingen törs erkänna att problemet inte är religiösa friskolor i allmänhet, utan bara muslimska friskolor. Judiska friskolor och kristna friskolor är inget problem eftersom dessa inte har som mål att förebygga och motverka barnens integration i det svenska samhället. Vilken mental soppa detta blir för svenska politiker! Hur ska de få stopp på muslimska, segregationslystna friskolor utan att besvära exempelvis kristna friskolor när de dessutom är bakbundna av mångkulturslagen som säger att alla kulturer ska ha rätt att förverkliga sitt eget projekt, även muslimerna?

Socialdemokraterna har inför valet 2018 bestämt sig för att förbjuda religiösa friskolor och hävdar på oklara grunder att förbudet inte skulle gälla judiska skolor. Kristna skolor då? Ska de också vara undantagna? Är judiska skolor inte religiösa? Vad är de då? Etniska? Vore det i så fall acceptabelt att starta friskolor för etniska svenskar?

Grunden för den här ovärdiga förvirringen är, tror jag, mångkulturlagen. Den är helt förnuftsvidrig. Man kan inte acceptera att sharia och svensk lagstiftning existerar sida vid sida och med samma rättigheter. Någon kultur måste tillåtas dominera. Till slut blir det så. Ju längre förvirringen råder desto mer sannolikt blir det att shariaanhängarna, som inte tror på mångkultur, kommer att vinna kulturkampen. Enda lösningen för oss som tror på de västerländska värderingarna, menar jag, är att riksdagen säger stopp och belägg, nu upphäver vi mångkulturlagen och bestämmer att det är riksdagens egna lagar som ska gälla.