Offentligt rum är ett begrepp i samhällsplanering för utrymmen i bebyggelse inomhus eller utomhus dit allmänheten har enkelt tillträde. Dit räknas framför allt gator, torg och parker. Med tanke på att närmare hälften av all verksamhet i Sverige sker i offentlig regi så bör man även inbegripa akutmottagningar, simhallar, bibliotek.

Tankar kring vem som kontrollerar det offentliga rummet uppstod hos mig i samband med ett besök nyligen i Japan. Det är nämligen påtagligt att det finns uppenbara skillnader mellan Japan och Sverige på den punkten.

Åker man tunnelbana, promenerar på gatorna i innerstaden eller besöker en offentlig toalett så kan man räkna med att det är rent och prydligt överallt. Inget skräp som är slängt, inget klotter, finns det tuggummin på gatan så skrapas de bort, till och med de få uteliggarnas wellpapphärbärgen ser prydligare ut. I tunnelbanan känner man sig lika trygg som hemma vid köksbordet. Värt att notera är också att människor tycks vara tillfreds med tillvaron och utför sina arbetsuppgifter med självkänslan i behåll. Busschauffören är exempelvis 100 procent herre över sin buss.

Det råder säkert delade meningar om hur långt bort den svenska varianten ligger från den japanska men skillnaderna finns definitivt. Man frågar sig därför hur det kommer sig att det ser ut som det gör i Japan. På något sätt är det hela kulturellt betingat och det kanske finns inbyggt i människors beteenden sedan urminnes tider. Man kan också tänka sig att det finns ett samband med den höga befolkningskoncentrationen, är man så många på en liten yta så måste man bete sig belevat för att det ska fungera. Det kan också ha att göra med förekommande bestraffning socialt och legalt för dem som inte sköter sig. Slutsatsen blir i alla fall att det offentliga rummet är tillgängligt, rent och prydligt, säkert och öppet för så kallat vanligt folk.

Gäller samma sak i Sverige? Tänker man efter så domineras en hel del av det offentliga rummet i Sverige av mindre trevliga företeelser. En inte oväsentlig del av detta är importerade problem såsom tiggeri och narkotikahandel, men märkligt nog görs lite för att stävja detta av dem som kontrollerar det offentliga rummet. Det förekommer till och med att myndigheterna aktivt förhindrar motåtgärder, till exempel när det gäller tiggeriet.

En hel del så kallat vanligt folk lever i miljöer där tillgången till det offentliga rummet begränsats eller är förenat med en risk. Varför är det så? Ligger det inbyggt i vår kultur sedan urminnes tider att tillgång till det offentliga rummet sker på egen risk eller på egen bekostnad? I det senare fallet menar jag då att man till exempel väljer ett dyrare boende som minskar risken för att utsättas för negativa upplevelser. Helt kan man dock inte skydda sig; Danderyd har landets högsta inbrottsfrekvens per hushåll. Etablissemanget har i ganska stor utsträckning valt att skydda sig genom omfattande användning av livvakter med mera, dock inte på egen utan på skattebetalarnas bekostnad.

Ju mera jag tänker på detta så infinner sig en övertygelse att det offentliga rummet i Sverige måste återerövras så att vanliga medborgare kan röra sig och till och med känna trivsel var man än befinner sig i landet.

Funderar man vidare i dessa banor så kan man ta upp ett annat offentligt rum, det som härbärgerar meningsutbytet, det offentliga samtalsrummet, där idéer, tankar, samhällsfrågor, tro och moral diskuteras. Vilka krafter kontroller det offentliga samtalsrummet i Sverige?

Intrycket är att det offentliga samtalsrummet är noga kontrollerat av olika politiska och ekonomiska intressen. De ekonomiska i form av de större tidningarna, följande rubrik säger en hel del: ”Kraftigt minskad vinst för både Expressen och DN”. Det vill säga att i det offentliga samtalsrummet utkämpas slaget om annonsintäkterna. De politiska krafter som dominerar det offentliga samtalsrummet är partiledningarna i de partier som har 3 – 4 procent av befolkningen som medlemmar, samt deras megafon Public Service.

För utomstående kan luften i det offentliga samtalsrummet kännas lite unken, det skulle behöva vädras ur. Man gör dock tvärtom, nu tejpas även dörrar och fönster för att förhindra att utländska onda influenser som fri tillgång till Internet ska kunna smyga sig in.

Det finns andra aktörer som arbetar i motvind:

* sociala medier, vanligt folks klotterplank, där myndigheter nu jagar oliktänkande,
* alternativa medier,
* fristående forskare och kulturskribenter, mycket sällsynta arter i denna biotop.

Sammanfattningsvis så borde det offentliga rummet, både i fysisk och andlig mening, göras mera tillgängligt för befolkningen i största allmänhet.

Sten Lindgren är civilekonom och har fram till relativt nyligen arbetat inom näringslivets organisationer och inom fordonsindustrin.