En vanlig uppfattning man träffar på hos gemene man är att islams gud, Allah, är densamme som den kristne guden. Det torde finnas flera förklaringar till detta förhållande. Den omständigheten att begreppet ”Allah” översätts från arabiskan med ”Gud” ger intryck av att det skulle röra sig om samma gud. En annan förklaring till att många sammanblandar Allah med den kristne guden är att islam och kristendom är monoteistiska religioner, det vill säga att anhängarna menar att det bara finns en enda gud. Men enbart argumentet att en religion anser att det finns en enda gud innebär inte att denne gud är densamma som den som dyrkas av en annan monoteistisk religion.

I denna artikel ska jag lägga fram argumenten för att kristna och muslimer inte tillber samma gud. Det kräver en jämförande undersökning av de båda religiösa källorna Bibeln och Koranen, och gudssynen i de båda heliga skrifterna. Koranen betraktas av muslimer som uppenbarad för Muhammed genom ängeln Gabriel, medan Bibeln med sina 60 böcker skrivna av 40 olika författare under en period av flera tusen år anses gudomligt inspirerad. Bibeln är dock inte grunden för den kristna tron, utan den är en redogörelse för kristendomens innehåll. Den kristna tron grundas istället på Jesu korsdöd och hans återuppståndelse.

En jämförande undersökning av de båda religionernas heliga skrifter bör emellertid föregås av en blick på förhållandena i 600-talets Arabien, där religionen islam föddes och växte fram. Jag kommer därvid att använda mig av Sahih al-Bukharis hadithsamling som källa. Med hadither avses nedtecknade traditioner kring vad Muhammed sagt eller gjort. Imam al-Bukharis hadither anses av muslimska auktoriteter vara de mest tillförlitliga av de många existerande hadithsamlingarna. Det är viktigt att komma ihåg att för en troende muslim är haditherna lika viktiga som Koranen, eftersom denna inte ensam räcker för att tolka islam. Islam är inte en religion där tron bygger på sola scriptura, utan den har alltid använt haditherna som komplement.

Vid tiden för Muhammeds födelse i Mecka, omkring år 570, var de nomadiserande innevånarna på den arabiska halvön polyteister; de tillbad solen, månen och stjärnorna. Det fanns i Mecka vid den här tiden en centralhelgedom med 360 gudar. Muhammeds stam, Quraysh-stammen, hade uppsikt över helgedomen. En stor svart meteor som hittats i öknen, och som troddes ditsänd av astralgudar, hade burits och placerats i en kubformad byggnad i Mecka, känd som Kaaba. De främsta gudarna i Mecka var Hubal, en manlig gud, och de tre systergudinnorna al-Lat, al-Manat och al-Uzza. Ledare för denna grupp av gudar var al-Ilah eller Allah. Forskare tror att Allah på den tiden användes som namn på en hög gudom som förknippades med månen. Namnet Allah framträder också tydligt på arkeologiska lämningar från det förislamiska Arabien. Muhammeds egen stam, Quraysh-stammen, tillbad Allah som mångud. Det är uppenbart att Muhammed var väl bekant med denne gud.

Vid fyrtio års ålder fick Muhammed kallelse att bli islams profet, medan han satt och mediterade i en grotta i Mecka. Kallelsen kom i form av en uppenbarelse från ängeln Gabriel som visade sig för Muhammed och talade till honom. Med tiden fick Muhammed allt oftare uppenbarelser, och dessa kom så småningom att kallas Koranen (som betyder ”recitation”).

Med början år 610 hävdade Muhammed att al-Ilah, Allah, var den högste och ende guden. Några år senare började han tala som profet om den ende guden. De första han omvände var den egna familjen, men så snart hans budskap blev offentligt smädades han och gjordes till åtlöje av de polyteistiska innevånarna i Mecka. Även hans egen stam vände sig mot honom. Orsaken till det kan sökas i det förhållande att skötseln av centralhelgedomen med sina 360 gudar var en lönsam verksamhet för stammen, då många handelskaravaner stannade till i Mecka på sin vidare färd genom öknen. Qurayshstammen ville inte förlora de inkomster helgedomen gav. Inställningen till Muhammed blev till slut så fientlig att folk belägrade den del av staden där han bodde. Det finns vittnesmål om att meckabor kastade kameltarmar efter honom.

När man planerade en sammansvärjning i syfte att lönnmörda Muhammed, flydde han år 622 tillsammans med sina anhängare till Medina. Den händelsen, känd som hijra (”utvandring”), kom för muslimerna senare att markera inledningen på den muslimska eran. Men efter att ha fått stöd i Medina och samlat en armé om tio tusen krigare återvände Muhammed omkring år 630 i triumftåg till Mecka och erövrade staden. Muhammed förstörde vid sin erövring alla Meckas gudabilder, förutom den svarta stenen, som han gjorde till sin religions andliga centrum, genom att omvandla den hedniska helgedomen till en moské (”plats för prostration”).

När Muhammed skapade sin religion islam (ordet i sig betyder ”underkastelse”) tog han de sekulära och religiösa seder som omgav honom i 600-talets Arabien. Han anammade sådana riter från sabéernas religion som vallfärd till Mecka och tillbedjan vid Kaaba, bön fem gånger om dagen mot Mecka och fasta en del av dygnet under ett månvarv (känt som ”ramadan”). Dessa sedvänjor utgör idag tre av islams fem pelare. Det finns historiska bevis för att Muhammed upptog den sekulära riten att vallfärda till Mecka och be vid Kaaba för att blidka köpmännen i staden, som tjänade enorma summor på dessa pilgrimsfärder.

De bevarade sekulära sederna i islam tyder på att Allah är en gud Muhammed isolerat och upphöjt över de andra gudarna. Den tanken finns bevarad i den grundläggande bekännelse som muslimer har och som förbjuder tillbedjan av andra gudar i Mecka, shahada: ”Allah är större än alla de andra gudarna. Det finns ingen Gud utom Allah och Muhammed är hans profet”. Att den religion i vilken Muhammed uppfostrades av sin familj innehöll hedniska riter erkänns av alla experter. Professor Alfred Guillaume, som var chef för institutionen för orientaliska studier vid Londonuniversitetets Mellanösternavdelning skriver i sin bok Islam (London, 1954), att de sekulära sederna har satt en outplånlig stämpel på islam, särskilt påtaglig i riterna vid pilgrimsresan.

Om någon fortfarande tror att islams gud, Allah, är densamme som den kristne guden, bör vi titta bakom de båda gudomarna och se vilka egenskaper de har. Kristna tror på en Gud i tre personer: Gud Fadern, Sonen och Den Helige Ande (treenigheten). Koranen fördömer uttryckligen treenigheten som hädelse (Sura 4:171). Kristna tror att deras Gud inte bara skapat världen, utan alltjämt har en relation till den och tar aktiv del i människans historia. Den kristne guden framträder i historien som en Fader, som tuktar och fostrar sina barn, eftersom han är angelägen om sanning i hjärtegrunden och vill ha en nära relation till oss. Islams Gud är inte sådan; han är så översinnlig, så upphöjd att ingen människa kan lära känna honom. Det är för en muslim en hädisk tanke att Allah skulle sänka sig till den svaga och syndiga människans nivå.

Islams gud konfronterar människan med sin lag, sharia, och inte med sig själv. Därför kan Allah inte heller vara delaktig i den mänskliga historien. Koranen förkastar de relationsorienterade sidorna av Gud, och säger att han inte är någon fader (sura 5:18) och inte har någon son (Sura 112.3). Inom islam finns bara en synd som inte kan förlåtas, nämligen shirk, tron att någon annan än Allah är Gud. Den som tror att Jesus är Gud utestängs från paradiset och ”(E)lden skall bli hans sista hemvist” enligt sura 5:72. Koranen förnekar också den kristna trons tre grundsatser, nämligen att Jesus dog på ett kors, uppstod från de döda, och därmed bevisade att han var Gud. Sura 4:156-158 säger: ”Men de har i verkligheten varken dödat eller korsfäst honom… utan förväxlat honom med en annan – nej han blev inte dödad, utan Gud tog upp honom till sig i himlen.” Det var en annan som dog på korset i Kristi ställe, säger Koranen, antingen Judas Iskariot eller Simon från Kyrene, den man som tvingades bära Jesu kors på väg till Golgata. Detta är den så kallade utbytesteorin, som kommer till uttryck i sura 4:157: ”Men de dödade honom inte, fastän det för dem tedde sig så”.

För att göra en sammanfattning av det som sagts i det föregående är de historiska bevisen starka för att Muhammed tog den arabiska kultur som omgav honom, med alla dess sekulariserade och heliga seder, och gjorde den till religionen islam. Profeten var tvivelsutan besatt av tanken på en enda gud. Den gudom han satte i centrum för sin religion, Allah, var han väl förtrogen med. Den guden var känd på den arabiska halvön långt före Muhammeds födelse, och förknippades med månen.

Ser vi till den islamiska läran står den i direkt motsättning till kristendomens huvudbudskap. Även om islam och kristendomen har gemensamma religiösa begrepp, och till och med hänvisar till samma trosförebilder – Abraham, Mose, David, Salomo och Jesus har gjorts till islamiska profeter – har den kristna gudsuppfattningen ingenting gemensamt med den islamiska. Alla påståenden om den gemensamma kärnan och likheten avseende tron på en enda gud är när allt kommer omkring bara bedrägeri, medveten förförelse eller förvirrat tänkande.

Kent Ohlsson är jurist och bosatt i Jönköping. Han är debattör i tros- och vetenskapsfrågor, och har även fått artiklar publicerade i facktidskrifter.