Förklaringen till Sveriges problem är att den sunt tänkande medelklassmajoriteten av folket tror att dess egna mentala vanor tillämpas även inom politiken och den mediala värld som uttrycker politikerväldets världsbild. Den sunt tänkande medelklassen tror att politikerväldet saknar korrekt kunskap om diverse förhållanden, till exempel när det gäller skola och migration, och att om man bara plockade fram information så skulle politiken ändras. Medelklassen föreställer sig att politikerna egentligen står på medelklassens sida men av politiskt nödtvång eller dåliga rådgivare förleds att fatta dumma beslut.

Jag har läst att ryska folket genom tiderna har varit besatta av motsvarande tankefigur, att det onda som drabbade dem berodde på att tsaren var förd bakom ljuset av illvilliga krafter och att om den förtryckte muzjiken bara fick komma till tals med tsaren – som också kallades Lillefar för att ytterligare understryka den ömma respekt som folket riktade mot överhuvudet – så skulle allt ordna sig. Även massmördaren Josef Stalin omvärvdes av sådana stämningar och kallades även han mycket riktigt för Lillefar av sitt tacksamma folk.

Svenskar är nog inte riktigt så devota inför överheten som ryssar, men även hos oss har det funnits starka föreställningar om att kungen var klok och rättvis och stod på folkets sida mot diverse mäktiga folkfiender som i kraft av sin makt ofta stod kungen nära. Kungarna har ofta uppfattats som folkligare än adeln (vilket, inbillar jag mig, de ofta också var). De karolinska enväldeshärskarna (enväldeshärskare betyder diktator) Karl XI och Karl XII är typexempel.

Institutionen ”att gå till kungs”, till exempel att bönder begärde rättelse hos majestätet när de kände sig uppskörtade av den herreman som ägde jorden de brukade, har funnits i alla tider.

Jag vet inte om den här föreställningen om statsöverhuvudets rättrådighet finns i andra kulturer eller om den är knuten till länderna i det nordiska vitspritsbältet, alltså de samhällen där folk gillade att bli jättefulla på brännvin eller vodka. Men det spelar ingen roll. Föreställningen finns här och det är illa nog.

Ibland tar sig medelklassens fromma undergivenhet inför politikerna lite annorlunda intryck. Medelklassen vill tolka allt en politiker som de gillar säger till det bästa. (Motsatsen gäller också: allt en politiker de ogillar säger tolkas till det sämsta.) Det räcker med att statsminister Löfven säger att Sverige anpassat asylmottagandet till ”EUs miniminivå” för att många ska tro att politiken har tvärvänt fastän det i verkligheten bara skett en kosmetisk förändring. Det räcker med att moderatledaren Ulf Kristersson formulerar några fraser – ”migrationspolitiken blev naiv”, vi behöver ”långsiktiga reformer för en hållbar migration i en besvärlig värld” – för att många medelklassare ska anse att moderatpartiet stakat ut en helt ny kurs.

Det vore fel att säga att politikerna har skapat alla de problem som medelklassen oroar sig över, men det känns rätt att hävda att politikerna inte gjort några seriösa och trovärdiga försök att lösa dem. Det beror inte på att politikerna inte varit medvetna om problemen. Det beror på att hela det tänkande som de tränat sig på under hela sin politikerkarriär syftat till att bygga upp en politikerstyrd välfärdsstat med de två verktyg som politiker har i sin verktygslåda – budgetpengar samt lagstiftningsmakt – och att detta tänkande inte duger till att hantera de oönskade och för det mesta oförutsedda problem som välfärdsprojektet medfört. Om politikerna inte ändrar sitt tänkande – PK-ismen – i grunden kommer de aldrig att slippa ur den trollcirkel där de sitter fast idag och som innebär att de är dömda att bara kunna göra mer av samma och därmed förvärra problemen.

Se bara på skolan. Den har haft uppenbara problem i decennier. Det spelar ingen roll vilket parti som får tillsätta utbildningsminister. Alla gör ungefär samma sak och tillbakagången fortsätter i sin egen takt. Samma med utanförskapsområdena.

Jag tror, trots att politikerföraktet verkar tillta, att medelklassen fortfarande är alltför undergiven sina valda ombud. Ombuden har fortfarande anledning att tro att det räcker med välformulerade klyschor. Det är medelklassens fel. Vi har bara oss själva att skylla.