Efter nästan sex månader av intensivt politiskt manövrerande kommer Tyskland nu åter att få en fungerande regering. Medlemmarna i det tyska socialdemokratiska partiet, SPD, har valt att rösta för att åter ingå i en stor koalition med förbundskansler Angela Merkels kristdemokrater (CDU). Det var säkert inget lätt beslut. Erfarenheterna hittills av koalition har varit så stora förluster i väljarstöd att partiet befinner sig i en existentiell kris. De som pläderat för ett nej menar att det bara är i opposition som SPD åter kan finna sin själ och därmed återfå de förlorade väljarnas förtroende.

Merkels drift att sitta kvar som kansler var dock så stark att hon inte bara överlät de tunga posterna som finans-, utrikes-, justitie- och arbets- och socialminister åt SPD. Hon har samtidigt tvingats lämna posten som inrikesminister åt Horst Seehofer, från bayerska systerpartiet CSU. Efter lång tid av mycket skarpa motsättningar dem emellan i migrationspolitiken, kommer det nu att bli han som får ansvar för avgörande frågor om migration och integration.

Den enda verkliga vinnaren är det starkt migrationskritiska partiet Alternativ för Tyskland, AfD, som i en mätning i februari blev näst största parti, större än SPD. Under en förnyad stor koalition kommer AfD att framstå inte bara som det största utan för många också som det enda oppositionspartiet. Och man kommer att rikta blåslampan mot inrikesminister Seehofer.

Även om Merkel lyckats säkra en fjärde mandatperiod, kan det inte råda någon tvekan om att hon nu befinner sig i den värsta krisen under sina hittills tolv år som kansler. Detta är dessutom en kris som är i hög grad självförvållad, en konsekvens av det eviga vinglande och kompromissande som av så många har uppfattats som politisk skicklighet.

Merkels framgångar i att klamra sig kvar vid makten har grundats i en envis vägran att visa tydligt politiskt ledarskap. Givet den tyska ekonomins inneboende styrka var det länge möjligt att hoppa från tuva till tuva. Men i förbundsdagsvalet i september 2017 gick det inte längre. CDU noterade sitt sämsta resultat sedan 1949. Enda tröst var att det gick ännu sämre för SPD, som noterade sitt sämsta resultat sedan kriget.

Det tyska politiska haveriet kommer att få omfattande konsekvenser även för Europeiska Unionen. Fram till sammanbrottet i Merkels första omgång av regeringsförhandlingar, med liberalerna och de gröna, var den gängse, optimistiska bilden av framtiden för EU att hon, i nära samarbete med den nyvalde franske presidenten Emmanuel Macron, skulle rivstarta ett omfattande europeiskt reformarbete, i syfte att lösa många av unionens till synes olösliga problem.

Det enda som behövde fås överståndet var ”supervalåret” 2017. Då det visat sig att Geert Wilders inte vann valet i Nederländerna, att Marine Le Pen inte vann presidentvalet i Frankrike, och att AfD inte fick så många röster man befarat i det tyska förbundsdagsvalet, kunde man höra en kollektiv utandning av lättnad. Den tysk-franska axeln tillskrevs sådana förhoppningar att man närmast fick intryck av en avancerad Formel 1-bil med rusande motor, redo för start. Utfallet blev punktering på alla fyra hjulen redan i första kurvan.

Om det faktiskt hade gått till nyval i Tyskland skulle den enda förändring man kunnat räkna med varit att extrempartierna till vänster och höger, Die Linke och AfD, vunnit ytterligare mandat, något som knappast skulle stärkt fru Merkels hand.

Dessa insikter kommer att prägla europeisk politik, i en situation där kommissionen i Bryssel har att hantera inte bara Brexit, som kommer att efterlämna ett gigantiskt hål i den gemensamma budgeten; den brittiska ekonomin är faktiskt lika stor som de 20 minsta EU-ländernas ekonomier sammantagna. Man står också inför en lång rad andra interna kriser som pockar på snart lösning. Ingen av dessa kriser kan dock jämföras med den akuta migrationskrisen.

Det Merkel nu straffas för av tyska väljare är sin aktiva roll i att provocera fram denna kris. Det var hon som under parollen Wir schaffen das! ensidigt åsidosatte både Dublinförordningen och Schengenfördraget, och som därmed öppnade slussportarna för en massiv våg av migranter, varav mycket få skulle visa sig ha asylskäl. Tyskland har nu väl över en miljon asylsökande, och tyska domstolar kämpar med 400 000 överklaganden av avslag, som blockerar rättsapparaten.

Under tiden sedan det tyska förbundsvalet i september har dessutom flera andra europeiska nationer visat tydligt missnöje med den asylpolitik Merkel har etablerat. Parlamentsvalet i Österrike i december vanns av Sebastian Kurz, på ett skarpt migrationskritiskt program. I slutet av januari vann Tjeckiens president Milos Zeman omval, även här på en tuff hållning till migration. I helgens val i Italien vann migrationskritiska partier en jordskredsseger.

Det finns nu en hård front av migrationskritiska regeringar som sträcker sig från Baltikum via Polen, Tjeckien och Ungern in i Österrike, Italien och tyska Bayern. Trots detta framhärdar EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i att driva en politik av fördömanden mot de länder som anser att den förda migrationspolitiken har varit i grunden felaktig. Priset för denna vägran att ta medborgarnas oro på allvar är att populismen kommer att stärkas och att annan politik blockeras.

Angela Merkels öde innehåller viktiga lärdomar även för Sverige. Statsminister Stefan Löfvén har följt tätt i hennes fotspår. Det har varit samma moraliserande retorik om att ”flyktingar är välkomna”, samma moraliserande krav på andra måste tvingas att ”ta ansvar”, samma vinglande mellan retorik om att de som inte har asylskäl måste utvisas och en betydande ovilja att tillse att myndigheter faktiskt verkställer lagliga utvisningar.

Det Merkel nu upplever är att moraliska fördömanden av väljare som hyser fel åsikter straffar sig i valbåsen. I takt med att den fulla innebörden av Sveriges migrationskris blir allt tydligare, kanske även Stefan Löfvén kan få anledning att begrunda sina insatser och sin benägenhet att moralisera snarare än att agera.