Ursäkta att jag ältar samma fråga hela tiden, men den är grundläggande och avgörande och den verkar inte besvaras särskilt övertygande, eller ens ställas, av samtiden. Frågan är varför Sverige varit, och kanske fortfarande är, så framgångsrikt bland världens nationer.

När jag gick i folkskolan och vårt land lite yrvaket uppmärksammade sig själv på sina märkvärdiga framsteg så trevade man efter förklaringar av typen fördelaktiga naturtillgångar, till exempel malmen, vattenfallen och skogen.

Numera är det ingen som tror på sådana tolkningar. Det finns tillräckligt med länder, se på Singapore och Schweiz, utan naturtillgångar som klarat sig utmärkt och tillräckligt med länder som blivit alldeles särskilt välsignade med naturliga rikedomskällor, exempelvis Kongo och Brasilien, som inte lyckats vända detta till sin fördel för att argumentet ska ha förlorat all beviskraft.

Sedan kom en andra generationens förklaringar som gick ut på att framgångarna ska ha berott på politikerväldets skickliga styrning, till exempel enhetsskolan, allmänna tjänstepensionen, arbetsförmedlingen och jobbskatteavdraget (kom ihåg att Anders Borg hyllades av Financial Times som en av världens mest framgångsrika finansministrar).

Det där tror vi inte längre på. Men vad tror vi på? Vi tror inte längre på någonting. Vi söker och trevar. Fältet är fritt.

En del tror att vi svenskar är intelligentare än andra folk. Här är en bild som vill troliggöra att svenskar tillsammans med tyskar, spanjorer, kineser och några andra har högre IQ än andra folk.

Jag har svårt att tro på det där. Såklart har jag ingen vetenskaplig grund för att inte tro på vad som påstås vara vetenskapligt, men det är så mycket som påstås vara vetenskapligt, klimathotet till exempel, som förefaller skakigt, att jag ändå inte tror på det. Jag har aldrig märkt att folk utomlands skulle vara systematiskt mindre intelligenta än svenskar.

Men fakta är fakta. Sveriges BNP per capita är jämförelsevis hög och det måste förklaras. Om du inte gillar BNP så kan du jämföra på andra sätt, till exempel barnadödlighet, förekomsten av vattentoaletter, förväntad livslängd och fungerande centralvärme. Sverige ligger bra till.

Jag tror att våra framgångar beror på att vi har ett slags nationell gemenskap. Det kändes tydligast i lumpen. Grabbarna gillade kanske inte varandra sådär särskilt, men plötsligt hade vi ett gemensamt problem och då fick vi bita ihop och försöka lösa det tillsammans. Man fick lita på sin nästa även om man inte tyckte om honom. Bättre det än att tillsammans låta sig överväldigas av problemet.

Jag tror att det är detta som inom arbetarrörelsen kallades för solidaritet. Men vad arbetarrörelsen eventuellt missade – och borgerligheten inte gillade att framhålla – var att den känslan av ödesgemenskap faktiskt gällde över klassgränserna. Vi var ett folk. Som Lorentz Lyttkens så träffande beskrev det reste vi i samma tåg mot samma mål även om en del åkte i första klass och andra i andra eller tredje klass. Om något oävet inträffade under resan hade vi ett gemensamt problem som vi fick lösa tillsammans, om det över huvud taget skulle bli löst.

Denna märkvärdiga gemenskapskänsla är inte medfödd. Den är inte naturlig för barn som bråkar i sandlådan. Den är en följd av en märkvärdig och ovanlig kultur som på något obegripligt sätt tvingats på oss svenskar utan att vi riktigt fattat vad vi hållit på med.

Numera är detta självklart och vi har fått ett ord för den företeelse som vi aldrig tidigare har besvärat oss med att benämna (utom då med otillräckliga ord som solidaritet), nämligen tillit. Som vanligt är det amerikanska tänkare som upptäckt det vi redan visste utan ord, till exempel professorn vid Harvard Robert Putnam som blivit världsberömd för att han upptäckt fenomenet ”socialt kapital,  vilket betyder tillit.

Jämför detta självklart svenska med Mona Sahlins infantila uttalanden om att svensk kultur bara är töntiga midsommardanser.