Det påstås att en groda i en kastrull med vatten som långsamt blir allt varmare inte upptäcker att normaliteten upphört och därför inte hoppar ur kastrullen utan i stället kokas till döds.

Både allmänhet och myndigheter är utsatta för den kokta grodans långsamma död. Vattnet är normaliteten. Föreställningen om det normala verkar på många sätt som ett hinder för analys och handling. Och det är värre än så: man vill vara inlåst i denna föreställning. Den ger trygghet och självförtroende. Det normala, det man vant sig vid, försäkrar en att man är kompetent och värdefull.

Detta fastklamrande vid normaliteten gäller allmänheten, men framförallt hela det politiska systemet, med regering och underställda myndigheter och en press, som med bortvänd blick från det oönskade och onormala möjliggör den önskade verklighetsflykten.

Just nu håller vattnet på att snabbt bli så varmt att döden smyger sig på de berörda, främst regering och etablerade partier. Men de märker ännu inget. De ser förhäxade bakåt, mot det förflutna, mot ett antal kära försanthållanden:

1. Vi är alla jämlikar (även om vissa är mer jämlika än andra, men det bjuder vi på).
2. Våra domstolar är självständiga, oväldiga och låter sig inte påverkas (varken av regering eller av allmänhetens krav och värderingar).
3. Våra skolor behandlar alla lika och ger alla samma möjligheter (även om många som får dessa möjligheter varken vill eller kan utnyttja dem).
4. Vi är stolta över den frihet och den självständighet som kvinnorna i vårt land uppnått (även om dessa värden ibland beskärs på ett olyckligt, brutalt sätt).
5. Vi värnar religionsfriheten (även om vi inte bryr oss så mycket varken om den eller religionen, inte ens om dem som förtrycks i dess namn).
6. Vi värnar vår frihet och är stolta över vår självständighet (även om vi bara kan stå emot ett väpnat angrepp någon vecka).
7. Alla skall bära bördan av det försvar som värnar vår självständighet (i alla fall 4 000 personer).
8. ”Gärna medalj men först en rejäl pension” gäller fortfarande (även om medaljen försvann och pensionen tvingar många in i fattigdom).
9. Sjukvården, den bästa i världen, är fortfarande högklassig (även om den numer mest rustar sig mot väpnat angrepp).
10. Landet där man berömt sig för sin avancerade feminism har numera också en feministisk regering (även om dess kvinnliga medlemmar, när så behövs, döljer sig i klädsjok samtidigt som de, passande nog, applåderar utomrättsliga skamstraff).

Denna föreställning om allas likhet, om jämlikheten mellan könen, om allas möjligheter grundade i en likvärdig och välfungerande skola, om ett fredligt och lugnt land med ett rättsväsen som vill och kan upprätthålla den önskade ordningen – det är det normala, Det var aldrig fullt ut förverkligat, men politiken strävade åt detta håll och man var övertygad om att för varje år komma närmare idealet.

Eftersom utbildning och praktik är utformade för att verka i och förstärka denna normalitet, har de utbildade och de i praktiken tränade för denna föreställda verklighet också denna mycket kär.

När den inte längre är vad de ville – och kanske också trodde – att den var, blir deras sociala kapital värdelöst. De passar inte längre in. Därför förnekar de den samhällsförändring som skett och fortfarande pågår. Därför bemöter de vittnesmål om verkligheten med att det är ”svartmålningar”. Så mycket mer har de inte att komma med. Deras främsta personliga mål är att undvika skammen över att så länge haft fel, så länge beljugit verkligheten, så länge förtalat och så ivrigt försökt göra de oroliga, de berörda och de förbannade socialt utstötta, när dessa försökt göra sin oro och sina erfarenheter hörda.

Samhällsförändringen och dess urgröpning av detta sociala kapital, grundat i föreställningen om ett annat, ett äldre samhälle, slår hårdast mot de politiska partierna. De navigerar fortfarande efter gamla försanthållanden. De håller krampaktigt fast vid dem för att inte tvingas inse att de håller på att bli meningslösa, att de blivit en del av problemet istället för en del av lösningen. De har två val som de värjer sig mot: erkänna att de haft fel och omformulera politiken eller släppa taget och försvinna in i tystnaden.

De avstår från att välja. De kommer antingen att implodera, som Italiens alla gamla partier, som flera franska partier och som nyss flera europeiska socialdemokratiska partier gjort, eller alliera sig med en kraft som kan återge dem någon trovärdighet. Det senare alternativet – att luta sig mot SD – törs de inte välja. Med öppna – eller kanske hellre, slutna – ögon väljer de att göra sig allt mer betydelselösa.

De kan implodera med en knall – eller sakta tyna bort. Om något årtionde kan de alla vara glömda, och saknade av ingen.