Att begrunda människan är som att titta i ett kalejdoskop. Ändrar man perspektivet aldrig så lite så framträder ett helt nytt mönster. Och om det gäller för den enskilda människan så kan man fatta hur mycket mer mångfacetterad bilden blir om man betraktar samhället som helhet. Helheten borde summera sig till en enskild människas komplexitet, uttryckt på något matematiskt vis, upphöjt till antalet människor. Allt är oändligt, allt är möjligt, på så sätt har postmodernisterna rätt i att det inte finns någon slutgiltig sanning. Men det betyder inte att varje kombination som kalejdoskopet kan framkalla är ett lika hållbart synsätt som alla de andra.

Låt mig ge ett exempel. Fram till för några hundra år sedan dominerade föreställningen – vilket den fortfarande gör i vissa kretsar utanför västerlandet – att människan efter döden döms att fortsätta sin tillvaro på ett av två alternativa ställen: paradiset eller helvetet. (Det där med skärselden är en överkurs som jag inte tagit.) Den vanligaste berättelsen hos oss är att Sankte Per står med sina nycklar vid himlens port och avgör om den sökande ska släppas in eller tvingas vandra vidare till helvetet. Helvetet stod nämligen öppet för alla, medan himlen endast var för de utvalda, särskilda människor som ansågs bättre än de andra och därför förtjänade ett behagligare efterliv.

Tre självklarheter kan vara värda att särskilt framhålla. Den första självklarheten är att helvetet verkligen var ett helvete och himlen ett paradis. Hieronymos Bosch har målat helvetets pinor och Dante diktat om dem. Koranen är utförlig i sina många beskrivningar av existensförhållandena på de två ställena, till exempel så här:

… och vi skall kedja fast de otrogna vid deras halsar [34:33.]… fastbundna i kedjor vars längd är 70 alnar [69:32]… När järnkragen förses kring deras halsar och med kedjor de släpas… Och för dem som förnekade sin Herre, väntas ett straff – Helvetet – vilket eländigt slut. När de kastas i den, hör de från den ett förfärligt andedrag då den kokar upp och nästan spricker av ilska [67: 6-8]…
[Framdrivna från samlingsplatsen, nakna och hungriga, kommer de att tigga efter vatten från paradisets folk eftersom himlen ligger inom syn- och hörhåll; PEs anmärkning]

Och Eldens folk kommer att ropa på Paradisets folk [med orden], ’Häll över oss lite av ert vatten, eller vadhelst Gud har givit er.’ De kommer att svara, ’Sannerligen har Gud förbjudit dem båda för de otrogna’ [7:50]… förnekarna kommer att få tillverkat för sig kläder av eld [22:19]…

De troende i Paradiset, däremot, blir undfägnade frukter, friskt vatten, vackra kläder och jungfrur, ”evigt unga”.

Den andra självklarheten är att folk verkligen trodde på det här. Livet på jorden var kort och för det mesta fattigt och eländigt så att vad livet för de flesta egentligen handlade om var förberedelser för evigheten.

Den tredje självklarheten är att Sankte Pers bedömningsgrund var envars uppförande i livet. Den som varit god kom till himlen, den som varit ond förvisades till helvetet. Det fanns alltså två slags människor, inte rika och fattiga eller vänster och höger (som vi nu levande kanske indelar oss), utan onda och goda. De onda var usla och värdelösa och skulle därför straffas. De goda var värdefulla och skulle därför belönas.

Går det att tänka sig ett mer diametralt motsatt synsätt på människan i jämförelse med vår tids föreställning – håll i dig nu! – om värdegrunden och alla människors lika värde?

Hur ska man i ljuset av den mänskliga historien och av de föreställningar som nästan alla kulturer och religioner omfattat sedan tidernas begynnelse, nämligen att det finns goda människor som ska belönas med någon sorts paradis och onda människor som ska till helvetet och – observera nu – att de goda människorna är bättre än de onda, hur ska den tanken kunna tänkas på samma dag som man hävdar att alla människor har lika värde? För om alla människor har lika värde finns inte onda och goda människor eller också har även ondska och godhet lika värde, en tes som jag tror att också den mest inbitna PK-ist skulle rygga inför eftersom det skulle innebära exempelvis att Hitler är lika mycket värd som Dag Hammarskjöld. Enligt värdegrunden skulle ju Hammarskjöld ha samma värde som vilken brunråtta som helst.

Plötsligt inser jag igen vad jag insett så många gånger tidigare, nämligen att värdegrundsfilosofin framstår som helt rubbad. Inför mänsklighetens historia ter sig de svenska härskarna som tillhöriga en förryckt sekt. Även med kaleidoskopet vridet på detta viset.