Det förflutna är så omfattande att en modern människa har svårt att greppa det. Redan att hålla koll på nuet kräver 100 procent av vår hjärnkapacitet, och ändå missar vi en hel massa. Att Ebba Busch Thor och många i hennes generation inte vet så mycket om svensk litteraturhistoria är inget att förundras över, men lite oroande. Inte i första hand på grund av den missade kunskapen (för handen på hjärtat, vem bryr sig egentligen om Gösta Berling) utan för den rotlöshet det skapar.

I min ungdom var det vanligt att människor med intellektuella intressen, ägnade så där 20-30 år av sitt liv åt att skumma igenom världslitteraturen (vid sidan av skola, universitetsstudier och arbete). Inte för att lärdomen i sig var nödvändig, det var fullt möjligt att gå genom livet utan att veta vad Odysseus sa till Cyklopen, eller hur Jesus lade orden i Bergspredikan. Men det var utvecklande för tankeverksamheten och skapade en viss självkänsla. När man befann sig mitt i karriären, hade man ett mindre universitetsbibliotek lagrat i hjärncellerna.

Google kan ge oss motsvarande information, förutsatt att vi har tid att googla och vet vad vi söker. Men Google kan inte inom loppet av en mikrosekund ge oss associationer, referenser och kreativa samband som vi behöver för att möta ett argument. Jag har märkt att många nutida debattörer, har svårt att hantera mothugg. Stöter de på meningsmotståndare, vet de inte riktigt hur de ska reagera. De vill bara få bort dem… på något sätt. Den här krönikan är tidstypisk.

För sådär 40 år sen, när vänsterspalterna skrevs av intelligenta och belästa kommunister som Jan Myrdal, var retoriken intressantare. Viss bildning och kultur gynnar samtal, som i sina bästa stunder kan sträcka sig utanför de egna, klonade leden. Ytlig kunskap däremot, föder otrygghet och intolerans.

Islam är troligtvis den världsomspännande kultur som har minst litteratur, minst vetenskap, minst kulturell nyfikenhet och minst intresse för historia (utöver Koranen). Kort sagt, minst av allt det vi i väst kallar för ”bildning”. Det är också den kultur som är mest intolerant mot oliktänkande.

Enligt islams grundkoncept är allt som fanns före Mohammed skadligt, och förändringar som kom efter hans död är också skadliga. För att hålla sig borta från helvetet, gäller det att begränsa synfältet till Mohammeds livstid – ett fruset ögonblick, klippt ur historien och som inträffade under medeltiden. Det var inte ens någon särskilt högtstående epok, utan präglades mest av krig. Sannerligen ingen enkel uppgift Mohammed gav i arv till sina följare.

Mohammeds följare och postmodernismens barn, har båda hamnat i en kulturell återvägsgränd. De tycker inte längre att den backup av mänsklig erfarenhet som byggt vår civilisation, från lerhyddor till skyskrapor, är relevant. Eller ens värd att tas på allvar. De lever som om de just klivit ut ur skapelsen, och bara har sin egen (eller Koranens) ofelbarhet att lita till.

Det är naturligtvis en bräcklig grund att stå på. Särskilt om man ska ta över världen, vilket varje ung generation förr eller senare tvingas göra. Kanske inte så underligt om amerikanska och brittiska studenter kräver ”trygga rum” på sina universitet. Zoner där man slipper kontakt med tankar, åsikter och idéer, som kan upplevas jobbiga eller skapa ångest.

Radikala muslimer som åker till Syrien för att slåss för ISIS, längtar också efter ”trygga rum”. Fast de tror att de måste dö innan de får komma dit. Paradiset lär vara fyllt av prunkande trädgårdar, god mat och brunögda oskulder för den som följer regelboken (säkert finns där mjuka kuddar också). De som inte vill dö kanske drömmer om ett ”kalifat” istället. Ett kalifat består av hela världen, omvandlad till ett ”tryggt rum” där man (som muslim)aldrig behöver komma i kontakt med en ny tanke, eller någon ny idé. Också det en typ av död.

Förr i tiden var det vanligt att grånade äldre män, höll förnumstigt moraliserande tal till ungdomen. En tradition som bör återupprättas. Själv vill jag rikta följande råd till den generation, som under det kommande halvseklet (med eller mot sin vilja) kommer att bära världen på sina späda axlar:

• Gå till biblioteket.
• Tänk tanken att den värld där du nyss åt frukost, är ett resultat av människors ansträngningar. Placera in dig själv på den historiska tidsaxeln (tidshjulet går också bra, det har ju fungerat för indierna i 3000 år).
• Tilldela dig en roll i detta drama, och bestäm dig för att spela rollen så bra som möjligt, inget fusk.
• Medan du ändå befinner dig på biblioteket. Läs Strindberg. Kolla upp vad Odysseus sa till Cyklopen, ta reda på vad Jesus pratade om i Bergspredikan.